Barnfattigdomen analyserad med 60 procent av medianen som gräns

Den ökade barnfattigdomen med det nya relativa måttet beror till stor del på minskade bostadsbidrag. Det medför problem för valet av åtgärder. Är det mer marginalskattehöjande bidrag som är motiverade?

Nu har Rädda Barnen utkommit med en ny analys av barnfattigdomen de senaste tio åren (pdf). Den bygger till skillnad från de tidigare årsrapporterna på en relativ definition. Tidigare var det förekomsten av socialbidrag eller liknande låg standard som definierade huruvida ett barnhushåll skulle betraktas som fattigt. Nu är definitionen att hushållet har en lägre standard än 60 procent av av medianinkomsterna för barnhushåll. Det betyder att fattigdomen ökar om inkomsterna ökar för de rikaste.

Som tidigare har rapporten utarbetats av Tapio Salonen, professor i socialt arbete. Han kom nyligen med en artikel i Social Politik där kostnaden för att avskaffa barnfattigdomen enligt den nya definitionen beräknades till 15 miljarder kronor (bloggartikel 1/6-11).

Av rapporten framgår att svenskarnas inkomster ökat fantastiskt mycket på kort tid. Den genomsnittliga ökningen för hushållens disponibla inkomster i fast penningvärde 1999-2008 var 32 procent. Den fattigaste femtedelen av hushållen ökade sina inkomster med 22 procent och den rikaste med 59 procent. Den relativa definitionen ger då med automatik en ökning av fattigdomen trots att inkomsterna för även de fattiga ökat kraftigt.

Rapporten analyserar främst de socialpolitiska systemens roll i den mera långsamma ökningen av de fattigas inkomster. Det framgår då att vissa av systemen inte hängt med i den allmänna inkomstutvecklingen. Det gäller främst ensamstående med flera barn. Utan socialpolitiska åtgärder i form av generella bidrag, försäkringar och behovsprövade bidrag skulle 26,3 procent av barnhushållen varit fattiga 2009. Det är praktiskt taget lika hög nivå som för tio år sedan då 25,8 procent skulle varit fattiga. Men med hjälp av politiska åtgärder reducerades andelen fattiga 1999 till 9,1 procent men 2009 bara till 15,2 procent.

Orsakerna delas upp i rapporten i de nämnda tre områdena. Det första är generella bidrag som består av barnbidraget på 1050 kr/mån samt olika flerbarnstillägg. Det fåtal höjningar som gjorts har inte varit riktigt tillräckliga jämfört med den allmänna inkomstökningen. Bidragens fattigdomsreducerande effekt har minskat från 5,8 procentenheter till 4,0 pe av hela effekten 1999 på 16,7 pe som minskat till 11,1 pe 2009.

Försäkringarna består av föräldraförsäkring, barnpension och efterlevandestöd till barn och pensionsrätt för barnår. Den fattigdomsreducerande effekten har ökat 1999-2009 från 4,2 till 4,8 procentenheter. Rapporten pekar dock på att grundbeloppet i föräldraförsäkringen på 180 kr/dag skulle behöva göras mer frikostig.

Behovsprövade bidrag består av bostadsbidrag, underhållsstöd (bidragsförskott) och bidrag till funktionshindrade. Den fattigdomsreducerande effekten har minskat kraftigt 1999-2009 från 6,7 procentenheter till 2,5 pe. Från 2000 till 2009 har antalet barnhushåll med bostadsbidrag minskat från 224 000 till 114 000. Nu får vart åttonde barnhushåll bostadsbidrag mot vart tredje vid mitten av 1990-talet.

Underhållsstödet på 1 273 kr per barn och månad omfattade 2009 225 000 barn. Det har höjts obetydligt sedan 1997 och sannolikt är det färre barn som får detta eftersom statens kostnader har minskat med en tredjedel. Riksrevisionen har riktat viss kritik mot systemets utformning.

Rapporten beskriver vidare familjepolitikens fördelningspolitiska profil. Av 67 mdr kr var 6 omfördelande mellan barnfamiljerna. Salonen förordar en förstärkning med 3 mdr kr av föräldraförsäkringen för den fattigaste femtedelen.

Vidare beskrivs relationen mellan familjepolitiken och socialbidragen. På ett årtionde har antalet barnfamiljer med socialbidrag minskat från 90 000 till 70 000. Räknat i antal barn 0-17 år blir det från 182 000 till 138 000. Det genomsnittliga beloppet per familj och år i fast penningvärde har ökat från 47 000 kr till 61 000 kr.

De åtgärder som avslutningsvis diskuteras är allmänt hållna. Det gäller att få fler i arbete. Bland förvärvsarbetande har fattigdomen varit konstant kring 4 procent. Det är bland dem som står utanför arbetsmarknaden som fattigdomen ökat - från 6-7 procent till 17 procent (20-64 år).

["Boten inte bidrag", ledare i DN 8/6-11]
Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, fattigdom, Rädda Barnen, Tapio Salonen, familjepolitik, socialpolitik, bostadsbidrag, socialbidrag, föräldraförsäkring, samhälle, politik på intressant.se