onsdag, juni 01, 2011

Så ska barnfattigdomen elimineras för 15 miljarder

Att avskaffa barnfattigdomen med ett nytt bidrag kan ge 100 procents marginalskatt för många. Det senaste förslaget är att införa en inkomstgaranti som ger 60 procent av alla barnfamiljers inkomstnivå efter skatt till en kostnad på 15 miljarder. I praktiken blir det ett inkomstprövat extra barnbidrag på 4000 kr/m.

Socialforskaren Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har nu skrivit en artikel i Social Politik nr 2/2011 med rubriken "Överflödet räcker - Vi kan välja att avskaffa barnfattigdomen i Sverige." (pdf) Jag skrev om spekulationerna om vad professorn skulle föreslå i en bloggartikel 17/5, bl a trodde man att barnbidragen skulle fördubblas från 1000 till 2000 kronor per månad. Kostnaden för skattebetalarna skulle bli 15 miljarder kronor var det enda Salonen kunde säga i TV.

Salonens tänkande om barnfattigdomen har tidigare fått stor uppmärksamhet eftersom han är den som gjort det statistiska material som Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen bygger på. När den nye socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt i sitt installationstal gick ut med budskapet att han strävade efter att "utrota barnfattigdomen" trodde en del bedömare tydligen att Salonen satt inne med lösningen till hur detta skulle utföras (blart 28/3-11).

Men artikeln handlar mest om hur mycket det skulle kosta att eliminera "fattigdomen" för alla barnfamiljer - inte om hur detta skulle gå till. Dessutom är det en helt annan och vidare definition av fattigdom, än den som finns i Rädda Barnens material, som han nu använder. Där definierades fattiga som socialbidragstagare eller andra som lever lika fattigt.

Nu diskuterar Salonen några olika "fattigdomsstreck" och stannar på inkomster under 60 procent av medianinkomsten. Han anger att denna mittersta (disponibla) inkomst för hushåll som består av en vuxen och ett barn är 24 142 kronor per månad (2008) Som fattigt räknas då alla sådana hushåll som har under 60 procent av denna inkomst, dvs 14 485 kr/mån. Det torde röra sig om löneinkomster mindre än drygt 18 000 kr/mån före skatt exkl barnbidrag. För en familj med två föräldrar och två barn är medianinkomsten 61 procent högre.

Antalet barn under fattigdomsstrecket på 60 procent av medianen anger Salonen inte men han uppger att andelen barnhushåll under gränsen är 13,6 procent 2008. Det är en något högre andel än andelen fattiga barn på 11,5 procent som han använder i Rädda Barnens material.

Antalet personer i fattiga hushåll uppger Salonen vara 575 940. Eftersom det totala antalet personer i barnhushåll anges till drygt 4,2 miljoner, varav 1,9 miljoner barn 0-17 år, kan man uppskatta antalet fattiga barn. Om 45 procent av de fattiga personerna är barn blir antalet 259 000. Min beräkning visar att en fördubbling av barnbidragen för just dessa skulle kosta 3,1 mdr kr (varje barn får ytterligare 12 000 kr/år).

Det är dock inte fördubblade barnbidrag som Salonen arbetar med. Han har istället gjort en beräkning av vad det skulle kosta att föra upp de fattiga barhushållen till 60 procent av medianen. Beloppet, "fattigdomsgapet", uppgår till 15 miljarder kronor 2008. Det kan jämföras med de redovisade inkomsterna för de fattiga barnhushållen som uppgår till 54 mdr kr. Inkomsterna borde alltså öka med 28 procent i genomsnitt. Resten av Salonens artikel framhåller att 15 mdr är 0,5 procent av BNP och grovt motsvarar kostnaden för det planerade femte jobbskatteavdraget.

Vad Salonen inte redovisar är att 15 miljarder fördelade på 317 000 vuxna (55% av 576') blir drygt 47 000 kronor per person om året eller 4 000 kr/mån i plånboken. Det kan jämföras med socialbidraget för en ensamstående som uppgår till 3 720 kr/mån plus hyra (pdf). För sambor med två skolbarn är socialbidraget ca 11 600 kr/mån plus hyra. Ett tillskott på 8 000 kronor motsvarar en standardstegring med 70 procent. Med en hyra på 5 000 kr blir nettoinkomsten 24 600 kr. Enligt fattigdomsstrecket 2008 ska inkomsten uppgå till 23 340 kr vilket i praktiken är samma nivå.

Salonens beräkningar visar i själva verket att hans tanke att på ge ett stöd på 4 000 kr/m till fattiga föräldrar är en ogenomförbar idé. Man kan inte ge ett så stort inkomstprövat barnbidrag till icke arbetande utan att det får allvarliga konsekvenser:

1) Personer med barn och låga arbetsinkomster skulle sluta att arbeta eftersom den nya bidragsnivån ger mer betalt.

2) En betydande del av a-kassan skulle inte bli tillämplig eftersom man skulle få utfyllnad till 60-procentsnivån istället.

3) Fattiga personer utan barn skulle få leva kvar i fattigdom. När fattigas barn blev mer än 17 år skulle föräldrarna få återgå till denna fattigdom.

4) Det nya bidraget skulle fungera som ett vårdnadsbidrag för heltidsarbetande låginkomsttagare.

5) Marginalskatten för deltidsarbetande låginkomsttagare skulle bli 100 procent vid uppgång i arbetstid. Många fattiga skulle inte heller kunna skaffa sig ett nytt arbete som gav mera än det nya bidraget som skulle bli en fattigdomsfälla.

6) Eftersom fattigdomsstrecket för sammanboende är lägre per person än för ensamstående skulle ett incitament uppstå att skilja sig eller skriva sig på olika adresser.

Slutligen är det svårt att utforma ett bidrag för en inkomstgaranti i praktiken. Om man ansöker om detta måste man tillförlitligt kunna visa vilken reguljär inkomst man har. Den ska ju avräknas från garantin. Hur ska tillfälliga inkomster räknas? Är en icke fast anställning negligerbar? Eller ska alla reguljära inkomster räknas bort i efterhand med återkrav från staten?

Tapio Salonen har definitivt inte visat en väg för hur "vi kan välja att avskaffa barnfattigdomen i Sverige". Någon vägledning för Håkan Juholt har han inte kommit med sitt inkomstprövade barnbidrag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

7 Comments:

At 01 juni, 2011 23:03, Blogger Tino said...

Intressant analys.

Rädda barnen angav att det år 2008 fanns 220.000 fattiga barn med deras absoluta fattigdomsgräns.
15 miljarder motsvarar ytterligare 5700 kr efter skatt per barn per månad. Det är nästa lika mycket som en vuxen student får.

Jag har inga problem med att lägga 15 miljarder för att lösa barnfattigdomen om der verkligen skulle fungera. Men det finns som du skriver enormt mycket forskning och historisk erfarenhet som visar att staten inte enkelt kan kirurgiskt ge hjälp till exakt de som behöver det, men ingen annan, och utan att folks beteende förändras.

Det här förslaget skulle kosta oerhörd mycket mer än 15 miljarder, eftersom så stora ökning av bidrag leder till att det för ännu fler låginkomsttagare blir lönsamt att sluta jobba, vilket är precis motsatsen till det vi vill göra.

Det är inte seriöst att inte ta hänsyn till beteendeförändringar vid så stora reformer.

 
At 02 juni, 2011 11:52, Blogger Per-Olof said...

Efter att ha läst vad Danne och Tino skriver:

- Då återstår endast alternativet att avskaffa kollektivavtalen, så att varje arbetslös själv kan sätta priset på sin egen arbetskraft i förhandling med en arbetsgivare. Detta skulle skapa full sysselsättning, och möjligheten för de lågproduktiva att med tiden höja sin produktivitet, och därmed reallönerna.

 
At 02 juni, 2011 20:45, Anonymous Anonym said...

Frågan är varför fattiga människor skaffar barn... Det är ju en sak i ens budget som man faktiskt kan styra över och således ta 100% ansvar för (såvida man inte är totalt emot preventivmedel och/eller abort; ty man kan nog inte begära av fattiga människor att de inte ska ha sex...).

/Johan

 
At 03 juni, 2011 10:04, Anonymous Anonym said...

Frågan är varför barnfattigdomen tas upp som ett separat problem?
Varför inte säga som det är-invandrarfattigdomen?
Eller är barn till invandrare rättare målgrupp än invandrarfamiljen?

 
At 03 juni, 2011 11:30, Anonymous Anonym said...

Lite stötande är det att använda "fattigdom" som begrepp när man talar om relativ fattigdom i förhållande till genomsnittet

I Sverige har vi ingen faktisk fattigdom om vi relaterar till många fattiga länder men när man förhåller sig till den inhemska befolkningen och sätter en fiktiv gräns - så kommer vi ju alltid att ha fattigdom - trots att alla får det bättre.

 
At 05 juni, 2011 09:30, Anonymous PKo said...

Jag tycker frågan är komplicerad, men viktig.
Ur många synvinklar vore det rimligt att betala 15 miljarder för att undvika att barn växer upp utan basal standard men med stort hämnd- och revanschbehov. Ur marginalskatte och incitamantstruktursynvinkel blir det mer komplicerat, svårare att motivera.
Jag tycker inte att man kan se barn som en konsumtionsartikel som vilken som helst vilket jag tycker följer ur Johans resonemang. Läste någonstans (kanske FT) att UKs goda demografiska balans i grunden bero på att UK har fler tonårsgraviditeter än övriga Europa. Barn är inte konsumtion som vilken annan. Konsekvenserna av graviditeter och avstående från barn är betydande på andra sätt än kortsiktig ökning på budgetens utgiftsida och minskande skatteintäkter/arbetslust.
Tror man att demografisk balans är bra så är man för barnbidrag. Tror man att inkomstskalan avspeglar kvaliteten av genpoolen så är man mer skeptisk. Tror man att "freakonomics-författarna" har rätt när de ser New Yorks minskande slum som en följd mer av fri aborträtt i USA där de som visste med sig att de inte kunde ta hand om ett barn kunde undvika att föda det än av att stadens "fäder" straffade bort de "bråkiga" - så är man för ökade möjligheter att både göra abort och att ge föräldrar rimliga möjligheter att kunna uppfostra det kommande släktet till rimliga samhällsmedborgare.
Vi kan diskutera utformningen, men behovet borde vara ganska enkelt att vara överens om.

 
At 07 juni, 2011 12:42, Blogger totte said...

Betyder det att jag pröjsar 8000 i månaden till försvaret? Vilken rysare.

 

Skicka en kommentar

<< Home