fredag, mars 02, 2012

Kan Reinfeldt bedöma Spaniens kris?

Är det befogat att huta åt Spanien så att risken för en partiell betalningsinställelse ökar? Ska vi moralisera över konsekvenserna av ett misslyckat valutasamarbete som regeringspartierna på sin tid stödde?

"Sverige avvisar Spanien" är rubriken på ett TT-meddelande, redovisat i SvD idag 2/3-12. Det är föranlett av att premiärministern Mariano Rajoy anser att kraven på Spanien att minska budgetunderskottet nu blivit orimliga. Orsaken är att "det ekonomiska läget visat sig vara värre än väntat".

Men Fredrik Reinfeldt tycker inte att man ska börja rucka på regler, just när ny, tuffare lagstiftning kommit på plats. "Ingen kommer att acceptera det, det vore ju att öppna dörren för många fler" säger Reinfeldt vid ankomsten till Bryssel.

Och vad säger att inte några länder till faktiskt behöver en lugnare takt för att avveckla budgetunderskott och statsskulder än den som stadgas i den nu underskrivna europakten? Kan Reinfeldt verkligen bedöma hur stora åtstramningskraven är i några av de utsatta länderna och finns det inte en risk att om dessa går överstyr så kommer en allmän kris med "credit crunch" att utlösas i hela Europa?

Spanien lider nu av att tillväxten har skrivits ner, i EU-kommissionens interimsprognos (pdf) blir tillväxten 2012 minus 1,0 procent istället för plus 0,7 i prognosen från nov-11. Spaniens egen prognos säger minus 1,7 procent. Arbetslösheten blir 24 procent. Ovanpå detta kommer de kontraktionseffekter som blir följden av en skärpt åtstramning av de offentliga finanserna. Det uppges nu att det inte går att uppnå ett underskott på 4,4 procent som utlovats, utan det blir 5,8 [Ekot]. Enligt höstprognosen blir budgetunderskottet 5,9 procent av BNP 2012 och statsskulden 74 procent.

Euro-pakten kräver nu att det mesta av budgetunderskottet ska avvecklas samt att 5 procent av statsskulden ska bort varje år framöver till den går under 60 procent. Det blir sammanlagt för det närmaste året att budgetsaldot i Spanien måste förbättras med omkring 9 procent av BNP! Dagens i och för sig kanske orealistiska åtstramningskrav bleknar i jämförelse med vad europakten kräver.

För Italien är situationen omvänd. Budgetunderskottet blir 2,3 procent av BNP och statsskulden 120,5 procent. Kravet på saldoförbättring (=åtstramning) blir ca 8 procent det närmsta året.

För Irland blir det också stora svårigheter. Budgetunderskottet blir 4,3 procent av BNP 2012 enligt höstprognosen och statsskulden 117,5 procent. Kravet på saldoförbättring blir då ca 10 procent av BNP.

För Portugal blir det också oöverkomligt svårt. Budgetunderskottet blir 4,5 procent av BNP 2012 och statsskulden 111 procent. Kravet på åtstramning blir då ca 11 procent av BNP.

Det verkar inte som om europaktens krav på saldoförbättringar kan tas på allvar. Om Spanien redan nu inte klarar att skära ned budgetunderskottet från 6,6 procent 2011 till 4,4 procent 2012 utan stannar på 5,8 procent kommer naturligtvis finanspaktens krav på ett överskott på 3,5 procent av BNP för att reducera statsskulden att betraktas som en lös fantasi. Den intressanta frågan är varför EU-ledarna lanserar pakter med krav som omedelbart måste överges.

Vad som nu är viktigt är att inte krisländerna drivs till en sådan stagnation och tillbakagång att de inte kan betala räntorna på sina lån. De kommer då att antingen helt ställa in betalningarna eller åberopa prejudikatet från Grekland att få en skuldnedskrivning på 74 procent. I båda fallen kan detta leda till att ett antal europeiska banker går omkull och kräver in sina lån (och naturligtvis blir det inga nya lån). Tiotusentals företag kommer då också att gå i konkurs, arbetslösheten explodera och en djup och lång lågkonjunktur att utlösas.

Är inte detta ett högt pris att betala för nöjet att få huta åt Spanien för att landet gått i eurofällan och inte kunnat bemästra konsekvenserna av det misslyckade valutasamarbetet?

Fortsättning om Spanien 12/7-12

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 02 mars, 2012 20:41, Anonymous Patrik said...

Bra beskrivning av detta vansinne. Är det inte så att dessa skulderbara kan betalas med nytryckta pengar. Finns väl två alternativ:
1. Antingen så ställer länderna in betalningarna och då kommer staterna att rädda sina banker, vilket sker med skatter eller nytryckta pengar (nytryckta pengar är ju samma sak som en beskattning av de som har pengar eftersom pengarna blir mindre värda). I praktiken ger man väl subventionerade lågräntelån till bankerna som sedan kommer att inflateras bort (dvs skattebetalarna betalar).
2. eller också ger man subventionerade lågräntelån direkt till PIGS-länderna och sedan kommer dessa att infaletas bort(dvs skattebetalarna betalar).

I princip spelar det kanske ingen roll hur man gör, det är ändå skattebetalare som får betala.

Det enda dagens politiker är kapabla till är att välja i vilken takt de ska trycka pengar.

Hade Reinfeldt och Borg något vett att försvara svenska folket från detta vansinne som ju dessutom röstat nej till Euron så ska vi inte alls deltaga i detta. Varje valutaregion får ju sköta sin valuta, och är den dåligt skött så ska värdet ner ordentligt.

 
At 03 mars, 2012 01:15, Blogger Danne Nordling said...

Patrik, det är verkligen ett vansinne som linjeras upp i europakten. Man vill gärna tro att det finns någon gömd undantagsklausul som gör att man inte behöver följa vad som står i artikel 4.

Det borde klargöras vilka alternativen är och konsekvenserna för skattebetalarna. Om vi tar metoden att ge lågräntelån (2) så innebär detta att de mer riskaverta privata långivarna, som kräver allt högre räntor, går miste om sina lukrativa utlåningsmöjligher. Pengarna finns kvar på marknaden och kan lånas upp till hygglig ränta av ECB. Någon beaktansvärd ökning av penningmängden i Europa kommer inte att uppstå och därför ingen extra inflation och inga förluster för skattebetalarna.

Om något av de stora länderna ställer in betalningarna (mer eller mindre fullständigt) säger hypotesen om brandväggar att det ska finnas tillräckligt med pengar i ESM för att rekapitalisera de banker som gör förluster när t ex spanska statsobligationer blir nästan värdelösa.

Denna kryptiska formulering betyder grovt sett att den bokförda förlusten, som reducerar bankernas primärkapital under den administrativt önskvärda nivån, måste ersättas av ESM genom t ex aktieköp. Om detta inte blir möjligt eftersom man anser att pengarna inte räcker måste banken läggas ned. Den kräver då in alla fordringar och betalar ut en andel till insättarna och andra fordringsägare som innehar bankernas emitterade skuldsedlar (obligationer, certifikat mm). Företag och bolånetagare som inte kan betala tillbaka tvingas i konkurs osv.

Varifrån kommer då pengarna som ska satsas av ESM och andra räddningsinstitut? Några skattepengar finns inte där. Ingen har ännu sett en "skatt för att finansiera krispaket". Pengarna är lånade. Men de kan inte lånas ut till bankerna utan måste satsas i form av primärkapital (1) för att bankerna ska komma över den administrativt satta kvotgränsen.

Kan detta på något sätt leda till inflation? Här föreligger en stor missuppfattning om hur finansiell ekonomi fungerar. Ytterst förstår man inte vad "credit crunch" och dess motsats är för något.

Om Spaniens krediter blir värdelösa genom en statsbankrutt måste de fordringsägande bankerna makulera dessa tillgångar i sina balansräkningar. PENGARNA HAR FÖRINTATS. Detta gäller tillgångssidan.

Om vi inte hade dubbel italiensk bokföring där balansräkningar måste balansera skulle inte mycket ha hänt. Men nu tillämpar vi detta system och har en passivsida i balansräkningen som kallas "skulder och eget kapital". Om aktivsidan har minskat med 100 mdr måste passivsidan göra det också. Tanken är att banken har eget kapital som räcker för att täcka de 100 mdr som inte längre existerar. Genom att "förinta" 100 mdr i eget kapital på passivsidan kan balansräkningen förmås att balansera (den vänstra sidan är lika stor som den högra).

Då är väl allt frid och fröjd?
forts följer /DNg

 
At 03 mars, 2012 01:17, Blogger Danne Nordling said...

...Då är väl allt frid och fröjd? Nej, myndigheterna har bestämt att relationen mellan eget kapital och skulder på passivsidan inte får understiga grovt sett ca 9 procent. Om banken nästan lånat ut så mycket man får måste den "hyfsa balansräkningen" genom att reducera skulderna. Men då räcker det inte med att driva in 100 mdr utan det krävs 1 110 mdr istället. Företag och bolånetagare tvingas betala in detta för att balansräkningen ska återställas efter förlusten på 100 mdr på Spanien. Den spanska förlusten leder i första ledet till ett förintande av pengar som är 11 gånger större.

Vart tog dessa pengar vägen? Var finns de nu? Vem ruvar på sedelbergen? Sådana frågor ställer vardagsmänniskan i tro att finansiell ekonomi fungerar som den egna hushållsekonomin. Men så är det inte. En filosof skulle säga att problemet är ontologiskt. En rationell syn på hela problematiken förutsätter att vi har ställt upp en teori för hur pengar skapas och förintas. Eftersom en sådan teori inte omfattas av politikerna, allmänheten eller ens alla ekonomer blir det möjligt för vem som helst att framföra vilka vansinnigheter som helst med anspråk på att bli trodd - t ex Erik Penser för några år sedan. Därför finns en avsevärd sannolikhet att krisen kan sluta med katastrof.
/DNg

 
At 03 mars, 2012 15:09, Blogger ekvationsteorin said...

Danne
Jag tror att du måste förklara saker som "credit crunch" när du skriver till vanligt folk, ett fackord måste följas av en förklaring annars förstår inte alla dina läsare vad du säger.

Det är som dom du säger skillnad på privatekonomi, företagsekonomi och nationalekonomi, alla dina läsare förstår inte vad skillnaden är om du inte förklarar för läsarna.
Inte ens Erik Penser verkar veta vad skillnaden är, hur ska då Svensson kunna veta?


Dina analyser av ekonomin är mycket bra.

 
At 03 mars, 2012 18:00, Blogger Danne Nordling said...

ekvationsteorin, bra synpunkt. Jag funderar på att utvidga kommentaren till en redogörelse för hur credit crunch fungerar och ge min syn på hur dess motsats verkar i praktiken (ingen inflation). Någon som kan ge synpunkter nu?
/DNg

 
At 03 mars, 2012 18:15, Blogger Karl said...

Reinfeldt och Borg är det nya moralkakeministeriet som delar ut välbehövliga moralkakor i sossestil till alla som behöver det.

 
At 03 mars, 2012 19:16, Blogger ekvationsteorin said...

Danne du borde nog ha med en förklaring till facktermer som du använder på din blogg så Svensson slipper googla på dina ord.

Till höger så kan du lägga upp en lista på vad facktermerna betyder.

Wikipedia är bra när man läser om något och ett för läsaren okänt ord dyker upp då kan man ofta klicka på ordet och få förklaringen.

Vill du nå ut till Svensson med din blogg så måste du skriva så Svensson förstår.
En läkare som bloggar kan inte skriva latinska fackord vi dödliga kan inte förstå vad läkaren då skriver.

Borg förstår vad du säger men jag är inte helt säker på att Merkel förstå alt du skriver, okunskapen är stor, Merkel borde läsa din blogg.

Angående Inflation så lever många i den föreställningen att en ökning av penningmängden ger hyperinflation, Svensson vet inte att penningmängden ökar lite varje år, det dom har hört är vad Merkel säger.
Alla vet att inflation är stigande priser men få vet mer än det.

 
At 03 mars, 2012 20:54, Anonymous Anonym said...

Jag börjar förstå krisens multirävsax. Vad man än tänker, vad man än säger och vad man än gör så är det fel.

 
At 04 mars, 2012 15:01, Anonymous Patrik said...

Hej Danne,
Stort tack för ditt svar, även om jag har lite svårt att hänga med i alla svängarna och frågeställningen innehåller ju väldigt många parametrar. Om jag försöker renodla några lite mer begränsade frågeställningar så kanske saker kan bli tydligare:

Exempel A: Om riksbanken lånar ut 100 MSEK till en svensk bank till 1% ränta i ett år och banken kan låna ut dessa till 4% ränta så tjänar banken pengar på mellanskillnaden. Efter ett år betalar banken tillbaka 101 MSEK. Om inflationen (KPI) samtidigt är 2% så får riksbanken tillbaka pengar från banken som motsvarar mindre köpkraft än när man lånade ut pengarna. De som samtidigt förlorar i köpkraft borde vara alla innehavare av svenska koronor eftersom riksbanken ju genom att "trycka" pengar måste kompensera det faktum att man inte fått tillbaka pengar som motsvarar samma köpkraft som när man lånade ut pengarna. Tänker jag fel här?

Exempel B: På motsvarande sätt kan man göra ett exempel på när ett land (X) lånar ut pengar till ett annat land (Y) till en ränta som understiger inflation. Jag menar då att långivaren får en förlust i köpkraft genom att låna ut pengarna. Staten i det långivande landet X kan alltid kompensera sig genom att trycka nya pengar vilket resulterar att det ändå blir alla innehavare av landets valuta som får se sin köpkraft minska (detta kan man ju betrakta som en beskattning, även om det inte är en skatt i vanlig mening).

Om vi dessutom i exempel B antar att en bank i landet X hade statsobligationer till 3% ränta från landet Y, så kommer man ju att få tillbaka dessa pengar utan förlust, tack vare att landet X gav lågräntelån till landet Y. Bankens aktieägare tjänade pengar och slapp helt förlust och risk medan invånarna/spararna i landet X fick se sin köpkraft urholkas (det är det jag menar med att skattebetalarna får stå för kalaset).

Jag anser att det enda rimliga vore att varje bank skulle stå sin fulla risk och om de ska räddas av staten så ska samtliga aktier övergå i statlig ägo. Staten ska efter man ordnat upp bankens situation sälja ut aktierna på marknaden igen så man får tillbaks en del av pengarna.

 

Skicka en kommentar

<< Home