Ökad jämlikhet blir nu större löneskillnader

SOCIALDEMOKRATERNAS UTJÄMNINGSIDEOLOGI HAR HAVERERAT 

Ökad jämlikhet kan inte längre vara Socialdemokrtaernas rättesnöre efter Löfvens utspel om höjda lärarlöner med 3 000 kr/m och lanserandet av devisen "utvecklingmoral". Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

För 45 år sedan lanserade Socialdemokraterna devisen "ökad jämlikhet" som blev en riktlinje för S-politiken i den vänsterbetonade debattmiljö som rådde på 1970-talet. Vänsterideologin fick genomslag på tre stora områden:

1. Lärarlönerna sänktes i relation till andra akademiska tjänstemän i den privata sektorn
2. Progressiviteten i skatteskalorna skärptes under hela 70-talet
3. En offensiv mot näringslivet, kapitalägandet och marknadsekonomin påbörjades

Löfven minskar jämlikheten

 Till slut kom även Socialdemokraterna fram till att de relativt sjunkande lärarlönerna har lett till att skolan håller på att förstöras. De duktigaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. Stefan Löfven (S) menar nu i samband med Almedalen att 60 000 lärare ska få 3 000 kronor i högre månadslön. Och löneökningarna ska enbart ges till de duktiga lärarna (DN).

Tanken att lärarna skulle arbeta med idealitet och solidaritet  som drivkrafter har visat sig vara felaktig - trots att den gamla egoistiska överhetens lärarkår bytts ut mot nya, mer socialistiskt uppfostrade människor. Nu vill Löfven vädja till de blivande lärarnas pengamässiga egenintresse. Göran Greiders "solidariska gen" tycks inte vara något som Löfven tror på.

Ovanpå detta minskande av den ekonomiska jämlikheten vill Löfven också satsa på den socialpsykologiska ojämlikheten. Alla ska satsa på att utveckla sin egen potential. Det kallar han "utvecklingsmoral". Kommer någon ihåg hur näringslivet mötte den vänstervridning som gjorde sig bred på 1970-talet? Det var med devisen "satsa på dig själv". Till slut har SAF:s motstånd mot lönenivellering och kollektivism fått resultat. Utveckling och inte utjämning är dagens melodi.

Vi ser enligt min mening nu ett betydelsefullt ideologiskt skifte hos socialdemokratin. Det verkar gå spårlöst förbi i debatten. Och det är naturligt att inte uppmärksamma ett ideologiskt nederlag. Eftersom kanske 80 procent av alla som arbetar för massmedia omfattar den gamla ideologin kommer vi via media knappast att få höra om detta ideologiskifte. Desto viktigare är det då att vi andra framhåller att den egalitära ideologin håller på att förtvina.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, jämlikhet, utjämning, utveckling, ökd jämlikhet, utvecklingsmoral, Löfven, Almedalen, ideologi, politik på intressant.se

Varför avskyr många friheten?

Både vänstern och högern har varit emot frihet och liberalism. De saknar storslagenhet och representerar borgerlig småskurenhet och egoism. Den borgerliga samarbetsmodellen med handel är motbjudande jämfört med ett tvång större än man själv. Jag tror dock själv att den viktiga drivkraften är hatet mot den arroganta och rika bourgeoisien.

Boken Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. presenterades vid ett seminarium på tisdagseftermiddagen (18/3) anordnat av Bertil Ohlin-institutet. Boken har skrivits av socialliberalen Per Svensson på Sydsvenskan, tidigare kulturchef på Expressen och chefredaktör för Kvällsposten. Synpunkter på boken framfördes av fyra personer. En var Mattias Svensson på Neo, klassisk liberal som tog upp aspekterna bildning och yttrandefrihet (bilden nedan).

Per Svensson och Mattias Svensson

Övriga kommentatorer var Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, PJ Anders Linder, chefredaktör Axess samt Irene Wennemo, ledarskribent på Aftonbladet (hon ersatte kulturchefen Åsa Linderborg). Eftersom marxisten Linderborg, som sannolikt är en av Sveriges få explicita frihetsfiender, inte var närvarande blev kommentarerna och debatten något slätstrukna. Vi får gå till själva boken för att kunna kasta mer ljus över problematiken med friheten och avskyn mot liberalismen.

Det är en intressant och lättläst bok Per Svensson skrivit. Den bygger inte mycket på politisk filosofi eller ideologi utan tar sin utgångspunkt i politiken och kulturdebatten. Författaren har omfattande kunskaper om tysk inrikespolitik och skriver en del om sortin för det tyska liberala partiet FDP, som fick 4,8 procent i valet 2013 och därför hamnade under spärren på 5 procent. Men det intressanta är inte alltid det relevanta.

Varför är så många emot dem som ideologiskt betecknar sig som liberaler? Författaren försöker först besvara frågan genom att räkna upp de olika kategorier liberaler han kan identifiera. Här en kortfattad lista:

• Den välbärgade viktigpettern
• Den velige mesproppen
• Bombliberalen (eg bombhögern)
• Magisterliberalen (äv förbudsliberalen), ex "Vetbästerberg"
• Marknadsliberalen
• Nyliberalen
• Plåsterliberalen (bortglömd fiende till samhällsomstörtningar)
• Tartuffe-liberalen, en enbart hycklande plåsterliberal
• Voltaire-liberalen, drivs enl vänstern av västerländsk arrogans

Det är naturligtvis kulturhistoriskt intressant med en belysning av olika kotterier som legat i luven på varandra. Men på det politisk-teoretiska planet tillför kulturhistorien inte så mycket. Detta etiketterande kokar ner till vad författaren ser som cirkelresonemang:
"Det finns mycket ondska i världen.
Världen behärskas av liberalismen.
Alltså är liberalismen ond."

Man kan också vända på resonemanget. Svensson exemplifierar med Nina Björks doktorsavhandling Fria Själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (2008). Resumé: De mänskliga grundvillkoren bygger på beroende av varandra (ex spädbarn). Den förhärskande kulturen förnekar dessa grundvillkor. Vår tids starkaste ideologi är liberalismen. Förnekelsen av av de grundläggande villkoren är liberal. Alltså är liberalismen omänsklig. VSB.

Enligt Svensson menar Björk att liberalismens "utopiska mål" är den autonoma, oberoende människan, vilken är helt omöjlig att förverkliga. Men det förblir något oklart hur Björk teoretiskt blir antiliberal i Svenssons ögon. Ett led verkar saknas. Låt mig istället göra en analogi med socialismens "utopiska mål" som kunde vara den alltigenom altruistiska människan. Om målet kan uppnås kommer samverkan mellan människorna inte att vara något större problem. Men om "egoismen" finns kvar måste någon annan mekanism för samverkan hittas. Traditionellt är denna mekanism sammansatt av planering, kontroll och tvång. Om vi ogillar denna mekanism blir vi antisocialister.

För att Nina Björk ska bli antiliberal fordras därför att hon måste ogilla liberalismens näst-bästa mekanism (om vi godtar att den bästa skulle vara autonomi). Så vitt jag kan se innebär detta att de autonoma individerna erkänner sitt beroende och träder i förbindelse med varandra och börjar erbjuda varandra olika nyttigheter med en jämlikhetsprincip för ögonen: jag byter mina varor mot dina varor i en mängd som vi båda blir nöjda med. Du får inte med hot om våld tvinga mig att göra ett oförmånligt byte och vice versa. Att detta à priori inte skulle vara möjligt förefaller absurt. Det är en empirisk fråga och om monopol kan hållas tillbaka fungerar utbytet hyggligt i praktiken. Men om man ogillar det fria utbytet som samarbetsmekanism blir man antiliberal.

Antiliberalismen är mer svårfångad än så enligt Per Svensson. De flesta antiliberala rörelserna genomsyras också av sådant som: "Rädslan för moderniteten och avståndstagandet från dess olika uttryck - kapitalismen, konsumtionssamhället, urbaniseringen, moralupplösningen, identitetsförlusterna, instabiliteten". Här kunde han tillagt industrialismen och speciellt produktionen med hjälp av maskiner som både J S Mill och Karl Marx fokuserade på. Men idémässigt är det den "hjärtlösa marknaden" och begreppet 'liberal' liktydigt med "asocial, hänsynslös och egoistisk" som hör till antiliberalernas centrala trossatser. Vänstern är däremot "solidarisk, hänsynsfull och osjälvisk".

Den känslomässiga motviljan mot modernitet och liberalism har vänstern gemensam med högerextremismen, enligt Svensson. Han relaterar mordet på den tyske utrikesministern, industrimannen och liberalen Rathenau i juni 1922. Denne sköts av en ung sjöofficer vid namn Erwin Kern som var involverad i de högerradikala frikårer som opererade i Tyskland efter kriget. Han förklarade motivet på följande sätt: "Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka." Om detta skrev den holländsk-engelske författaren Ian Buruma i DN i okt-10, som Svensson hänvisar till. Den tänkvärda rubriken var "Därför hatar frihetens fiender liberalismen" och jag gjorde en sammanfattning i nov-10.

"Radikaler såväl till vänster som till höger har alltid hånat liberalismen för dess småborgerliga intresse för det storslagna och sublima. Var finns trumpeterna? Var är pukorna?" Svensson citerar Burama: "Det liberala temperamentet saknar romantisk lockelse." Folk är inte så intresserade av frihet, "huvudsaken är att soporna är ordentligt sorterade". Men de tongivande kulturradikalerna både till höger och vänster anser enligt Svensson att människans liv bara kan få sin fulla mening om de "underordnas och uppgår i ett stort vi, ett allt och alla överordnat sprickfritt projekt - nationen, rasen, klassen, folket, naturen, de rättrogna - som kommer att visa vägen till en ny, ren och sann värld". Man borde inte göra religion av politiken, menar Svensson. Men det verkar vara just vad antiliberalerna försöker.

Med bokens uppläggning hamnar behandlingen av frihetsbegreppet mera undanskymt långt bak i boken. Det som är anmärkningsvärt är att socialliberalen Svensson definierar frihet som "frånvaro av tvång". Man ska inte hindras av andra från att göra vad man vill göra. Det är den "negativa friheten" som han ansluter sig till. Men för en socialliberal är den positiva friheten mer i centrum. Det gäller att förse medborgarna med en omfattande välfärd och helst också ge mera privat välstånd till svagare grupper. För detta krävs höga och progressiva skatter. En sådan politik ökar naturligtvis tvånget och minskar friheten i traditionell mening. Det tycks inte minska hatet mot "liberalerna".

Om det  är så att liberaler vill minska tvånget borde Svensson ha undersökt vilken roll detta spelat för kulturdebattens hat mot liberalerna. Är det inte så att många människor är så hatiskt inställda till företagande, banker, industriföretag och rika ("bourgeoisien") att den som motsätter sig att de styrande ska få skada dem med skatter, regleringar och konfiskationer också drabbas av detta hat? Babeuf, Marx och Lenin har väl rimligtvis hittat ett framgångsrikt politiskt koncept i form av den oförsonliga striden mot de "besuttna"? Och då blir många antiliberaler och samtidigt villiga att uppge en del av sin egen frihet mot att bourgeoisien måste underkasta sig mycket större skador och tvång.

Johannes Åman om boken i ledare i DN feb-14
Läs även andra bloggares åsikter om frihet, liberalism, liberaler, vänstern, högern, tvång, ideologi, socialliberalism, socialism, ekonomi, politik på intressant.se

Var finns det "Tredje (S)teget"?

Aftonbladet angriper Socialdemokraternas ledande talesperson Magdalena Andersson och vill inte ha "politisk hopplöshet och brist på alternativ". Hon kopierar Borg. Vänsterfalangen vill ha samhällsförändring. Men kan man precisera något rimligt "projekt"?

Nu börjar Socialdemokraternas vänsterfalang vädra morgonluft. I Aktuellt 26/2-14 (6dgr) angrep deras främsta representant i pressen, Karin Pettersson på Aftonbladet, högerfalangen i en debatt med Widar Andersson på Folkbladet. Man är förtröstansfull om en valseger och då är det viktigt för vänstern i partiet att vrida politiken åt vänster.

Magdalena Andersson, högersosse?

Den närmaste orsaken till Petterssons missnöje med högern inom partiet var det stora reportaget om Magdalena Andersson i tidskriften Fokus i förra veckan. Där framgick det tydligt att hon är en teknokrat på högerkanten med bakgrund i Stockholms Handelshögskola och gift med en professor som kallar sig liberal. I en ledare i Aftonbladet 25/2 skriver hon: "Att läsa reportaget om Magdalena Andersson är att läsa en text om ett parti som håller på att missa en historisk chans." Karin Pettersson är missnöjd med den dominerande Magda som tar debatten på sina områden medan partiledaren Stefan Löfven står över och är konflikträdd. Pettersson skriver om Andersson:

"Problemet är att hon ­verkar sakna ambitioner att förändra Sverige. --- Borg och Andersson ­beskriver i dag verkligheten på samma sätt: pengarna är slut, jorden är bränd, ingen ska vänta sig någonting. Skatter kan i princip inte höjas och budgetregler är av gud givna. Det är bara att förhålla sig till detta, och ­lära sig leva med allt större klyftor."

Pettersson uppmanar sossarna att "sluta härma Anders Borg". Väljarna vill ju ha mer politik, gemensamma lösningar, reformer och inte sänkta skatter, inga vinster i välfärden och ett nytt "politiskt projekt". Istället rikminimerar S "ända in i kaklet". De borde förstärka den vänstervind som råder i väljarkåren, menar hon.

Tidigare under 1900-talet hänvisade Socialdemokraterna till sin långsiktiga politiska mission när de ville elda på massorna. Det första steget var den politiska demokratin, det andra var den sociala demokratin (med ATP-reformen i spetsen) och det tredje var "den ekonomiska demokratin" då politiker och löntagarrepresentanter skulle styra näringslivet. Men som vi vet materialiserades det tredje steget i löntagarfonderna. Där slogs Socialdemokraterna och LO tillbaka. Sovjetkommunismen föll. Snart kom ekonomiska kriser (90-talskrisen, finanskrisen och eurokrisen) som paralyserade den ideologiska förnyelsen.

Vad vänsterfalangen vill verkar vara att hitta ett nytt "tredje steg" istället för den nuvarande inriktningen som enligt Pettersson "handlar om politisk hopplöshet och brist på alternativ. Om en känsla av att en annan värld inte är möjlig." Visst kan man satsa på allt möjligt, menade Widar Andersson i Aktuellt, "om man inte vill vinna valet" tillade han. Och storstilade socialistiska experiment har alla chanser att bli disaströsa eftersom socialismen som idé är slut (blart juni-09). Det finns inget tredje steg vilket framgår av det "projekt" som Karin Pettersson skissar:

"Ett massivt kunskapslyft borde vara ett givet socialdemokratiskt vallöfte. Och då pratar vi inte fem miljarder per år eller några fler ­lärare i grundskolan. Vi pratar satsningar på Komvux, på yrkesutbildningar, på förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Vi pratar högre lärarlöner, ett nej till vinstuttag och ett löfte att vända trenden när det gäller ökad segregation i skolan, kosta vad det kosta vill."

 Aftonbladets ledarskribent tror att det är detta som skulle "förändra Sverige". De socioekonomiskt svaga gruppernas barn ska lära sig mycket mera än idag är ett budskap som Löfven gått ut med för länge sedan. Det är kanske den nya ideologin. Jag hörde Mikael Damberg (S) på TV4:s förmiddagsprogram igår som ville satsa på ideologi i form av jämlikhet. Det definierade också han som "lika chanser", vilket jag tolkar som att alla ska ha godkänd, teoretisk gymnasieutbildning i bagaget när vuxenlivet påbörjas.

Om detta kan man undra hur realistiskt det är att förmå motspänstiga ungdomar utan teoretisk begåvning att sitta på skolbänken med hjälp av tvång. Dessutom skulle jag tro att det redan idag förekommer överutbildning där många har teoretisk kompetens långt över den nivå som krävs för deras jobb. Konsekvensen av detta blir att de som verkligen inte skulle klara andra jobb än sådana stängs ute av onödiga kompetenskrav. Vi riskerar att få nya haverier inom skolor och arbetsliv om doktrinära synsätt ska prägla utbildningspolitiken efter valet

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, ideologi, tredje steget, socialism, jämlikhet, Magdalena Andersson, högerfalangen, utbildning, politik på intressant.se

Löfven är knappast marxist

Utfrågningen av den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven i programmet "Nyfiken på partiledaren" 2/2 var inte särskilt avslöjande. Man kan fråga sig om programledaren Poul Perris är tillräckligt påläst om politiska ideologier för att få fram något väsentligt. Detta gällde också om utfrågningen av Fredrik Reinfeldt förra söndagen (26/1).De två statsvetarna som kommenterade efteråt fick sålunda på oklara grunder för sig att Löfven skulle vara marxist.

Stefan Löfven

Inslaget om ideologi i mitten av programmet cirkulerade kring några termer som är associerade med grundläggande värderingar. Dessa var rättvisa, klassamhälle och solidaritet.

Rättvisa illustrerade Löfven med en episod från uppväxten. I en matkö i skolan uppstod bråk och en vaktmästare "ryckte ut" den minsta killen ur kön och anklagade honom. Men Löfven hade sett att det var fel person. Den svagaste var oskyldig men enligt Löfven lättast att hantera. Han protesterade och fick så småningom en ursäkt hos rektorn till den lille mot att han själv bad om ursäkt för sin uppstudsighet.Löfven upprördes av denna godtyckliga behandling som den lille killen utsattes för.

Detta brukar kallas "kommutativ rättvisa" till skillnad från social rättvisa (bloggartikel juni-07). Lika fall ska behandlas lika.Detta har mycket länge varit ett grundkrav i alla borgerliga samhällen som bygger på rättssäkerhet. Om någonting var förvånansvärt i Löfvens syn på rättvisans ideologiska aspekter så var det att han inte nämnde "social rättvisa" och vikten av politiska åtgärder för att öka den ekonomiska utjämningen.

Som hastigast nämnde Löfven ordet "klassamhälle". Sådana tendenser menade Löfven skulle missgynna de svagaste; dock gav han ingen närmare förklaring. Användningen av termen synes vara  i den nya betydelsen som helt enkelt betyder välståndsskillnader oavsett orsak. Men Karl Marx använde klassamhället som en beteckning för ett samhälle där bourgeoisien ägde produktionsmedlen och där arbetarklassen var i stort sett egendomslös och hänvisad till att enbart sälja sin arbetskraft. Någon möjlighet för begåvade arbetare att höja sin levnadsnivå fanns inte eftersom all mera kvalificerad utbildning kostade pengar som enbart kapitalisternas barn kunde ha råd med.

Det var knappast ett traditionellt klassamhälle Löfven hade i åtanke. Perris borde ha frågat huruvida Löfven verkligen menade att det idag finns klassbetingade skrankor som hindrar uppåtsträvande individer i arbetarklassen från att förkovra sig t ex utbildningsmässigt. Att svagpresterande som vill komma upp sig inte klarar de teoretiska utbildningarna är knappast detsamma som att vi har ett klassamhälle.

Riktigt intressant var Löfvens exemplifiering av vad solidaritet går ut på. Det är inte att ge bort något åt andra (termen för detta är altruism, se min recension av Liedmans bok om solidaritet 1999). Han tog a-kassan som ett typiskt exempel. Ursprunget är att arbetarna lade undan pengar i ett kassaskrin. Den insamlade penningsumman var inte till för att någon enskild skulle kunna gå iväg med den. Pengarna fanns där om någon  blev arbetslös och inte kunde få nytt jobb trots att han försökte. Genom att den arbetslöse kunde hålla uppe sin konsumtion behövde han inte söka jobb till underpris. Det höll uppe lönenivån för alla och därmed var solidaritet något som alla tjänade på. Gruppens egenintresse befrämjas av solidariteten, kan man säga.

Löfven är knappast någon ideolog och än mindre marxist. Han är pragmatiker som vill lyssna på motsidans argument och förstår till fullo att det behövs framgångsrika företag för att löntagarna ska få det bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, löfven, ideologi, marxism, klassamhälle, solidaritet, rättvisa, pragmatism, politik på intressant.se

Vänstern vinner slaget om valfrihetens avskaffande med journalisternas hjälp?

Kan vi verkligen få en objektiv bild av frågorna kring vinster i välfärden när 80 procent av de samhällspolitiska journalisterna sympatiserar med vänstern?

Jag var på Bertil Ohlin-institutets seminarium om valfrihet i välfärden igår 27/11-13 på van der Nootska Palatset. Där framträdde Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter.

Hans Bergström

I sin exposé lade Bergström tonvikten på utvecklingen och debatten om valfrihetsreformerna på skolområdet. I ett internationellt perspektiv (44 länder) ligger den socioekonomiska segregationen näst lägst inom Sverige:

Fallissemanget för John Bauer-koncernen var enligt Bergström en kombination av dåligt management och en demografiskt betingad nedgång av antalet gymnasieelever (samt i viss mån att Björklunds yrkesinriktade gymnasium inte blev tillräckligt populärt):

Opinionen i Sverige vill dock ha kvar det fria skolvalet. I hela landet är det 76 procent och i storstäderna 83 procent som vill ha kvar rätten att välja:

En svårighet i den politiska debatten är att vänstern är emot vinster och valfrihet. Det har ingenting med faktiska förhållanden att göra enligt Bergström - utan det är en förutfattad ideologisk mening som man nu använder för en politisk offensiv. Härvid får man hjälp av media som gärna sprider en negativ information. Det kan bero på att 80 procent av de samhällspolitiska journalisterna sympatiserar med de rödgröna:

Personligen uppfattar jag att valfrihetens försvarare befinner sig på defensiven. De har inte kunnat slå tillbaka de attacker som använt sig av konkreta missförhållanden eller ens få spridning av motinformation som t ex att vägning av kissblöjor inte är något som enbart används av vinstdrivande företag. Sannolikt håller vänstern på att vinna slaget om att vinster och valfrihet ska avskaffas. Det ligger något i att man inte kan lita på att rätt bild ska förmedlas av samhällsjournalister som till 80 procent sympatiserar med vänstern. Var det inte så 68-vänstern på sin tid kom att dominera opinionsbildningen under ett par decennier?

Var finns de kunniga opinionsbildarna på den borgerliga sidan eller i näringslivet?

[Länk]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster i välfärden, vinst, välfärd, Hans Bergström, valfrihet, skolan, vänstern, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Industrins vinstandel ökade först efter 1993

Även äldre statistik för enbart industrin visar att det inte skett en onormal ökning av vinstandelen sedan 1980 som TV-programmet "Lönesänkarna" påstod. Men vänstern laddar upp med en ny attack i form av en bok som ska motivera klasskamp och extra stora löneökningar.

Jag hittade ett diagram i min gamla pärm från slutet av 90-talet från Ekonomifakta (där jag arbetade på 80-talet). Det beskriver driftsöverskottsandelen i industrin  i procent av förädlingsvärdet till producentpris och sträcker sig från 1963 till 1998.  Denna driftsöverskottsandel definieras som bruttoproduktionsvärdet minus rörliga kostnader inklusive skatt och subventioner - dvs en approximation av vinstandelen för industrin. Och omvänt en skattning av löneandelen.

Diagrammet visar en utveckling som normalt ligger vid 30 procent med små svackor vid konjunkturavmattningarna. Under de två krisperioderna 1976-81 och  1990-92 var dalarna djupare. År 1993 började en ökning som 1994 och -95 gav nivåer som tidigare endast överträffats 1950-51 (enligt den tabell som fanns på faktabladets baksida; källor NR o KI). 

Från 1950-talets normala nivå på 32-33 procent har vinstandelen under normala år etablerat sig vid 30 procentsnivån. Efter den stora lönsamhetskrisen vid decennieskiftet 1970/80 skedde en uppgång till normal nivå igen. Det är denna uppgång som nu upprör programmakarna bakom "Lönesänkarna" i TV2. Men det verkar inte finnas fog för att ens anklaga industrin för att ha ökat vinstandelen på lönernas bekostnad efter kostnadskrisen. Den serie som Lennart Schön presenterade i programmet förefaller inte stämma med nationalräkenskapernas.

Den ökning av vinstandelen som skedde efter 90-talskrisen var mer deciderad än normaliseringen efter kostnadskrisen. Vi ser samma utveckling för hela näringslivet (diagram) och fortsättningen här är en nedgång under slutet av 90-talet med en ny bottennotering 2001. Sannolikt har industrin haft ungefär samma utveckling som hela näringslivet. Därefter har det återigen endast skett en normalisering med en kort nedgång under finanskrisen 2008-09. Någon bestående och beaktansvärd nivåhöjning verkar inte ha inträffat för industrin. Men om Sverige i samma veva fick ett kraftigt överskott i bytesbalansen borde det vara naturligt att kapitalandelen i industrin ökade.

Nu blir det ny klasskamp?

Det vi säkert vet är slutligen att den kraftiga ökningen av vinstandelen efter 90-talskrisen kom samtidigt som reallönerna började öka med en snabbare trend efter 1995. Tillsammans med andra positiva faktorer som underlättade för näringslivet bidrog den bättre lönsamheten till att det gick bättre för hela Sverige. Det är en utveckling som nu hotas av vänstern som förutom TV-attacken också kommer ut med en bok i ämnet i slutet av mars.

Boken, som är en antologi, heter "Den sänkta löneandelen" och utges av Arenagruppen. Bidrag från Ingemar Lindberg (S och LO), Roland Spånt (TCO), Engelbert Stockhammer mfl. Utgivningen finansieras av Transportarbetarförbundet. Nu ska det tydligen bli klasskamp mot kapitalägarna och lönekrav som ska minska lönsamheten. Ett nytt 70-tal? Den här gången finns det dock en oberoende Riksbank som står på kapitalägarnas sida så att lockouter blir överflödiga. Men elände kan det bli ändå.

[Lars Calmfors tar avstånd: Dokument inifrån "vilseleder om lönerna", DN 26/2-13]

Läs även andra bloggares åsikter om vinster, löner, kapital, arbete, löneandel, vinstandel, kapitalandel, TV, Dokument inifrån, lönesänkarna, omfördelning, utjämning, marxism, vänstern, ekonomi, politik på intressant.se

Vinstandelen har inte ökat som TV påstod

TV-programmet "Lönesänkarna" gav en felaktig bild av att det svenska näringslivet hållit nere lönerna till förmån för vinsterna. Löneandelen har varit normal i 30 år med endast några tillfälliga variationer kring medelvärdet.

I TV-programmet "Lönesänkarna" från "Dokument inifrån" 14/2 gavs sken av att löntagarna fått en oförmånlig löneutveckling sedan slutet av 1970-talet. Detta försökte man bevisa genom att professor Lennart Schön från Lund fick presentera en lång serie uppgifter för "löneandelen" i ett diagram där denna hade sjunkit trendmässigt med början på 1980-talet fram till idag. Jag skrev en preliminär bloggartikel om detta 16/2-13 där jag hämtat ett diagram från KI:s decemberrapport. Det började 1993 och visade en klar sänkning av vinstandelen fram till 2012. Det betyder alltså att löneandelen ökat på analogt sätt.

Konjunkturinstitutet gör i sin årliga lönebildningsrapport en mera långsiktig analys av fördelningen mellan "arbete och kapital" (den funktionella inkomstfördelningen). Där försöker man fastställa ett rättvisande svar på den fråga TV-programmet ställde: har löntagarna eller kapitalägarna gynnats av de senaste årens ekonomiska utveckling? Som grund för detta har man räknat fram siffror sedan 1980 för hela näringslivet - alltså inte enbart för industrin som redovisades av Schön i TV. Diagrammet visas nedan:

Vinstandelen har inte ökat på 30 år

KI bedömer (pdf, s 62) att vinstandelen 2012 ligger något under den normala nivån om man tar hänsyn till arbetsmarknadsgapet. Av diagrammet framgår att den faktiska nivån ligger praktiskt taget exakt på det historiska genomsnittet 1980-2011 (den undre kurvan).

Sett i ett längre perspektiv syns ingen ökande trend, vilket var huvudtesen i TV-programmet "Lönesänkarna". Att vinstnivåerna låg så lågt 1980 och 81 har sin förklaring i den kostnadskris som uppstod under senare delen av 1979-talet. Då ökade löner och löneskatter (s k arbetsgivaravgifter) avsevärt snabbare än i Sveriges konkurrentländer med dålig lönsamhet och högre arbetslöshet som följd.

Den höga löneandel som TV verkade vilja ha tillbaka medförde under en lång tid att reallönerna utvecklades dåligt. Även under den första normaliseringsperioden för vinstandelen hade Sverige svårigheter med exporten och stora bytesbalansunderskott. Det var först efter ytterligare liberaliseringar av kapitalmarknaden, en stor skattereform, sänkt inflation och frisläppandet av kronan mm som det började gå bra för de svenska löntagarna. Efter 1995 började reallönerna stiga i nästan samma takt som under "rekordåren" på 1960-talet.

Men förbättringen berodde inte på att vinsterna sjönk på det sätt som  TV-programmet förordade. Vinstandelen varierar nu med konjunkturerna utan att ha en varaktig trend. Det är inte genom  en ökande löneandel som de anställda i näringslivet kan få högre löner.

Forts: Industrins löneandel ökade först efter 1993

Läs även andra bloggares åsikter om vinster, löner, kapital, arbete, löneandel, vinstandel, kapitalandel, TV, Dokument inifrån, lönesänkarna, omfördelning, utjämning, marxism, vänstern, ekonomi, politik på intressant.se

LO-chefen lierar sig med S-vänstern - kritiserar Löfven?

På ABF diskuterades Socialdemokraternas brist på ideologi. Det finns ett missnöje med nuvarande politik i termer av "affärsplan". Och Thorwaldsson deltar utan att markera stöd för Löfven.

Jag var på torsdagskvällen på ett ABF-möte med en i mycket ideologisk debatt om socialdemokratins framtid. Samtalsledare var Carl Tham.

ABF-mötet utgick från en diskussion av boken S-koden. Den socialdemokratiska utmaningen författad av Carl Hamilton, som inledde med en komprimerad presentation. Deltagarna ses på bilden nedan:

Diskussion på ABF i Stockholm

Från vänster ser vi Lena Sommestad, riksdagsledamot (S) och ordförande i kvinnoförbundet, Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Carl Hamilton, journalist och författare samt Carl Tham. Någon egentlig framtidsdebatt blev det dock inte. Tham presenterade diskussionen med konstaterandet att "tidigare gestaltade socialdemokratin framtiden, men så sker inte idag. Hamiltons inledning var likaså tillbakablickande.

Hamilton konstaterade att i valet 2010 var det bara var femte med fast arbete som röstade på S. Han menade att detta berodde på bristen på ideologi. På 90-talet blev folk osäkra på vad Socialdemokraterna ville och "vi vet inte själva". Däremot visste deborgerliga vad de ville. De presenterade ett  nyliberalt koncept som skulle ge bättre välfärd till lägre pris. Denna utveckling var närmast ödesbestämd: "Den enda vägens politik". Men valfrihetsreformerna har nu misslyckats. Frågan om vinster i välfärden är en bifråga. Det viktiga är en politik för att halvera arbetslösheten och undvika finanskriser i framtiden.

Karl-Petter Thorwaldsson

Karl-Petter Thorwaldsson menade att "vi gick vilse i frågan om vad politik kunde åstadkomma". Nu är den viktiga frågan "arbete åt alla" och vem som är bäst på att åstadkomma detta samt ge inkomster och trygghet åt medborgarna. Han ville ha en ny ekonomisk politik på liknande sätt som blev resultatet av "kohandeln" mellan socialdemokratin och bondeförbundet i början på 1930-talet. Då gav man mjölksubventioner till bönderna i utbyte mot statliga åtgärder för beredskapsarbeten. Thorwaldsson var optimist om framtiden men föga konkret. Han pekade på att "vi har 400 000 arbetslösa" men frågade "Vågar vi tro på politik?" Det är mycket sneglande på marginalgrupper.

Även om LO-chefen aktade sig för att ge konkreta formuleringar med kritik mot partiordföranden Stefan Löfven fick man ändå intrycket att han var med på noterna i diskussionsdeltagarnas kritik av den nuvarande S-politiken. Något stöd för Löfvens ideologibefriade politik gav han inte. Kritiken skulle kunna sammanfattas med orden "mer idologi" och inte någon "affärsplan".

Ulf Bjereld

Ulf Bjereld instämde i Hamiltons tes om att socialdemokratin lider av ideologisk vilsenhet. Han hänvisade till att konflikten mellan vänster och höger varit särskilt tydlig i Sverige. Men det har skett en individualisering som han beskrivit i boken Den nödvändiga politiken författad tillsammans med hustrun Marie Demker. Han tänkte sig att den "kreativa klassen" som kan räknas till närmare 25 procent av väljarna skulle kunna bli en rekryteringsbas för socialdemokratin. Men några recept gav han inte.

Bjereld var också medlem i den grupp som utvärderade orsakerna till socialdemokraternas valnederlag 2010, vilket han inte nämnde. Av den framgår, för den som kan räkna, att orsaken till nederlaget var att de som beskrev sig som "höger" övergav Socialdemokraterna i valet (bart dec-10). Men i själva rapporten nämndes inte ett ord om detta. Enbart de råa siffrorna presenterades. Orsaken till att utvärderingsgruppen inte gjorde en analys av detta uppgav Bjereld i ett mejl till mig vara "brist på tid". Misstanken att man inte ville diskreditera den vänsterideologi som Mona Sahlin hade satsat på borde inte kunna avfärdas så lätt.

Lena Sommestad

Den mest vänsterinriktade representanten var Lena Sommestad: Vi sprider glitter om jämlikhet men accepterar en vinstmarknad för skolan. Vi hade chansen att satsa på hållbar utveckling men istället blev det en affärsplan. Hon underströk att full sysselsättning kräver kräver att vi ruckar på den ekonomiska politiken. Det behövs ett paradigmskifte! Vi måste våga utmana! Dock erkände hon att den utmanande satsningen på löntagarfonder på sin tid inte gav några "bra vibbar". Men dagens S-parti är ett "lobby- och kampanjparti". Hon höll på medlemmarna (som sannolikt är mer vänster än S-väljarna) och hoppades att det nya partiprogrammet som ska antas på kongressen i april blir ett nytt projekt som det borgerliga, nyliberala projektet.

Nyliberalismen som ideologi är inte död enligt debattörerna. Det verkar snarare som om de anser att det är den socialdemokratiska ideologin som är död. Desperat söker de något innehåll till en ny variant. Men de lider brist på mera konkreta idéer. Och deras partiledning är inte alls med på noterna. Representanter för denna kommer inte till ABF, beklagade sig Tham. Intresset tycks enbart finnas hos den grånade publik som applåderar pliktskyldigast. Det är inte alls samma stämning nu som i februari 2010 då boken Jämlikhetsanden lanserades på ABF (bart).

Intressant är dock att LO-chefen ställer sig till förfogande i en diskussion om socialdemokratins ideologiska tillkortakommanden. Det beror kanske på personligt intresse för ideologi. Men det ser också ut att bottna i en otillfredsställelse med den nuvarande utrerat pragmatiska S-politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, socialdemokraterna, LO, Karl-Petter Thorwaldsson, Löfven, vänstern, politik på intressant.se

Solidaritet och rättvisa är so(c)ialism

Den verbala användningen av slagord som associerar till socialstaten må vara effektiva för att inte bli ansedd vara nyliberal. Men Annie Lööf riskerar att göra sitt parti otydligt eller rentav vänsterinriktat som Centerpartiet var på 90-talet då man samarbetade med S.

Centerns programgrupp kan sägas ha bidragit till att ställa till stor kortsiktig skada för partiet. Flera opinionsundersökningar visar att om det vore val idag skulle partiet åka ut Riksdagen. Men även om ordföranden i idéprogramgruppen Per Ankersjö menade att man avsiktligt formulerade sig spetsigt (bart 12/1) så borde inte inte programförslaget (pdf) framstå som omedelbart upprörande för en sansad bedömare. Det måste vara vänsteroppositionen, som har ryckt ut ett antal punkter som formulerats synnerligen provokativt, som är den verkliga orsaken till Centerns tillbakagång.

I spetsen för centerpartivänstern står IT-ministern Anna-Karin Hatt (f 1972) som ganska snart sågade hela idéprogrammet (DN 9/1) trots att det fanns en överenskommelse att ligga lågt. Detta har medfört att centerledaren Annie Lööf har tagit avstånd från idéprogrammet i mer eller mindre kategoriska ordalag. Hon har under de nyligen avslutade kommundagarna sagt att hon är för "solidaritet och rättvisa" och att hon inte är nyliberal. Tidigare framhöll hon att hon är socialliberal (bart 11/1).

Kan en socialliberal vara för "frihet och äganderätt" om hon även pratar om "solidaritet och rättvisa"? Dessa senare slagord är traditionellt socialistiska. Solidaritet (med tvång) går ju ut på progressiva skatter där de välbärgade måste avstå från mycket större andelar av sina inkomster än andra. "Rättvisa" i detta sammanhang avser skattefinansierade bidrag och gratisförmåner för alla oavsett om man bidragit till finansieringen eller ej.

Även om Lööf tar avstånd från yviga inslag som månggifte, avskaffad skolplikt och avskaffandet av arvslotter för bröstarvingar samt börjar företräda en pragmatisk migrationspolitik kan Centerns program bli väldigt inkonsekvent. Om skatterna ska bli plattare och grundtrygghet införas blir det socialliberala inslaget uttunnat. I programmet har kravet på grundtrygghet i välfärdspolitiken inte uppmärksammats av vänstern. Så här skriver man i programförslaget:

"Mat, kläder, tak över huvudet och vård i händelse av sjukdom är exempel på nödvändigheter som alla ska ha rätt till. Därför finns det skäl att på politisk väg garantera ett skyddsnät och en grundtrygghet för alla människor."

I klartext är detta fråga om socialbidrag, nödvändig sjukvård, grundförsäkring mot arbetslöshet samt garantipension. Enligt Irene Wennemo, som uttalade sig i Ekots lördagsintervju 2/2,  är socialförsäkringsutredningen inne på grundtrygghet i a-kassan. Skulle grundtrygghet också införas inom sjukförsäkringen borde skatterna kunna sänkas avsevärt. Men min bedömning är att denna radikala skrivning om grundtrygghet inte kan tas på allvar, trots att vänstern inte angripit detta inslag.

Visst kan man som PJ Anders Linder i SvD 2/2 lovorda debatten som väcker nyfikenhet om vad Centern tycker. Men Lööf kan inte andas ut eftersom hon kan åka ut (SvD 4/2). Ett liberalare Centerparti är kanske mindre sannolikt (DN 4/2). Kvar blir kanske ett halvsocialistiskt parti av samma sort som samarbetade med Socialdemokraterna på 1990-talet. Och vem är intresserad av ytterligare ett sådant - ett fjärde - socialstatligt parti?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, Annie Lööf, ideprogram, solidaritet, rättvisa, socialliberalism, Anna-Karin Hatt, vänstern, liberalism, nyliberalism, ideologi, politik på intressant.se

En realistisk liberalism måste inte vara socialliberal

Är kränkningen av friheten att få göra sina barn helt arvlösa värre än att bortåt 40 procent av medborgarna tvingas betala mer eller mindre av sina livsinkomster till främmande människor? Det är en liberalism som klarar "välfärd utan skatter" som Centern borde diskutera.

Bertil Ohlin

I Dagens Nyheter igår 13/1-12 skrev Håkan Boström en mera idébetonad ledarartikel med anledning av stormen kring Centerns idéprogram. Artikeln hade rubriken "En liberalism för verkligheten" och utgjorde en plädering för Bertil Ohlins (FP) socialliberalism. Denna ställdes mot nyliberalismen eller "libertarianismen" som Boström hellre ville kalla fenomenet.

På känt manér framhöll Boström libertarianernas förkärlek för mera aparta fenomen som legalisering av prostitution och droger. Idag skulle man kunna komplettera med månggifte, testamentsfrihet, avskaffad skolplikt och fri invandring. Det är inte bara frihetens motståndare som driver förlöjligandet av dessa idéer. Libertarianerna själva har alltid gång på gång låtit frihetsidéerna haverera genom att provokativt framhäva "omöjliga" idéer som lätt kan avfärdas som dogmer. Att man också företräder uppfattningen att skatterna borde vara så låga som möjligt hamnar helt i skymundan i debatten.

Det blir därför lätt för Boström att argumentera för socialliberalismens frihetsbegrepp som han lägger i munnen på Ohlin:

"Det räcker inte med negativ frihet från staten. Det måste också finnas en positiv frihet i form av att alla medborgare garanteras vissa grundläggande resurser. Enbart negativ frihet skulle bli den starkes frihet att utnyttja sin omgivning och utan någorlunda lika livschanser gick det inte att se den liberala ekonomin som rättvis. Framgång i livet kan inte utan vidare ses som ett resultat av hårt arbete och skicklighet."

Hur skulle vi ställa oss till att man på motsvarande sätt argumenterade för att det inte räcker med demokratiska fri- och rättigheter? "Det behövs också positiv demokrati för att uppnå verklig demokrati." Det låter genast ganska obehagligt. Är det inte bättre att hålla sig till de politiska och individuella rättigheterna?

I själva sakfrågan är Ohlins resonemang passé och överspelat av modern egalitär filosofi. Statens förhållningssätt till "lika livschanser" har diskuterats av Dworkin och Rawls med olika resultat. Dworkins försök har kritiserats av Richard Arneson med fyra olika möjligheter till tolkning som resultat (bloggart nov-07).  Ingen av dessa tolkningsmöjligheter förefaller ha någon starkare evidens som relevant slutsats för ett program. Rawls teori om en maximal välfärdsnivå för de sämst ställda går dessutom lätt att ersätta med att man istället väljer en grundtrygghetsnivå (experiment visar detta). Så någon moralfilosofisk grund för Boströms förordande av socialliberalism tycks inte finnas.

Betyder detta att välfärdstjänster inte ska produceras? Istället för att diskutera möjligheten till "välfärd utan skatter" brukar frihetens kritiker måla upp detta skräckscenario för att få snabbt slut på en annars besvärlig diskussion. Det är här möjligheterna till ökad frihet - mindre omfattande kränkningar av de individuella rättigheterna - finns i praktiken. Legalisering av droger och månggifte mm liknande tillgodoser en försvinnande liten minoritet jämfört med att bortåt 40 procent av medborgarna har livsinkomster som i större eller mindre utsträckning beslagtas av staten för att ges bort till andra medborgare (bloggart jan-07). Är inte detta en betydligt värre frihetskränkning än kränkningen att inte få göra sina barn helt arvlösa?

Välfärden kan finansieras med hjälp av försäkringar, avgifter och välfärdskonton genom att skatterna kan sänkas radikalt. En viss omfördelning kan fortfarande finnas kvar på grundtrygghetsnivå om vi håller oss till Hayek och den reviderade Rawls (bloggart mars-12). Det borde rimligtvis gå att diskutera en realistisk liberalism av mer klassiskt slag som inte är socialliberal. Var Centerns programgrupp okunnig eller...?

< Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, centern, centerpartiet, ideprogram, socialliberalism, omfördelning, politisk filosofi, moralfilosofi, jämlikhet, Ohlin, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Centerns spetsiga program slår tillbaka?

Idéprogramgruppen förstod inte att de "medvetet spetsiga" förslagen kunde slå tillbaka mot hela frihetsprogrammet och partiet självt. Kritiken mot allt "nyliberalt" är fortfarande helt obalanserad. Dessutom kan det finnas dolda motiv.

I Ekots lördagsintervju 12/1 2013 framträdde miljöborgarrådet i Stockholm, Per Ankersjö (C) som varit ordförande i Centerpartiets idéprogramgrupp. Han intervjuades av Pontus Mattsson. Inriktningen på programmet skulle vara tydligare och kortare än det tidigare programmet. "Frihet", kunde det summeras med, sa Ankersjö. De stora skattehöjningarna i kommunerna med 13 kr till 2035 enligt SKL var en viktig utgångspunkt.

Fri invandring diskuterades. Det var det "enda logiska ställningstagandet" enligt programmet påpekade Mattsson. Men varför andra partier inom alliansen inte kommit fram till den slutsatsen framkom egentligen inte. Invandringen ska ses som en möjlighet och tillgång och inte en belastning, sa Ankersjö.

Månggifte var nästa fråga. Det var spetsigt formulerat för att tvinga fram en diskussion. Politiker ska inte lägga sig i människors privatliv. Men är detta inte ett utflöde av patriarkala system? Det ska inte automatiskt kopplas till sådant som vi inte tycker om. Politikens domäner måste tydliggöras.

Arvsrätten diskuterades. C vill att föräldrarna ska kunna göra barnen arvlösa? Detta har vi inte tydliggjort och diskussionen borde fortsätta. Det var en bisats.

Skolplikten ska omvandlas till en läroplikt. Bakom detta ligger landsbygdens överlevnad. Byskolor läggs nu ner i snabb takt. Systemet finns i Finland. Det handlar inte om att slippa bli utbildad eller gå i skolan när det känns obekvämt.

Staten bör vara så liten som möjligt. Det finns klara förebilder i programmet från 1912. Men det var inte fråga om sjukvård eller skola. Kanske kultur. Ingen nattväktarstat dock. LAS bör kanske inte finnas kvar? Sådan detaljnivå har vi inte gått in på, sa Ankersjö. Personligen tyckte han att lagstiftningen borde lättas upp. Arbetsmarknadens parter kunde ta ett större ansvar.

Decentralisering skulle möjliggöra lokal beskattning. Områden med stora rikedomar (Norrland) levererar pengarna till Stockholm. [Skatt på vattenkraft]

Olika socialbidrag och a-kassa? Svaren var oklara.

Reaktionerna har blivit starka. Det var väntat enligt Ankersjö. Vi behöver en värderingsdebatt. Men det har blivit mera än vi trodde. Det är dock bra att det kommer fram att det finns olika uppfattningar i partiet. Omfördelning fanns tydligen inte med i programmet - några byter kök efter fem år medan andra inte kan köpa nya skor till barnen.

Planen för debatten efter programmets presentation har inte följts. Partiledningen uttalar sig trots att man inte skulle det. Ankersjö trodde att det skulle landa bra. Glöden höll på att bli en brasa och då gick partiledningen in. Stämma i slutet av mars. Först då kan vi göra en utvärdering. Ankersjö står dock fortfarande bakom alla förslagen. Vi skrev det spetsigt och ville inte kompromissa i förhand. Då skulle det ha blivit urvattnat.

Hur kan socialliberaler och nyliberaler samsas i samma parti? Det blir problematiskt med dessa etiketter, menade Ankersjö. Skillnaderna kanske inte är så stora.

Varför har Centerpartiet gått tillbaka sedan 1970-talet? Det är otydligheten, menade Ankersjö. I slutändan blir vi tydligare nu trots att våra förslag missförståtts. (Tidigare artikel 11/1)

Pontus Mattsson är inte en lika vass utfrågare som Tomas Ramberg, som nu blivit politisk kommentator på Ekot. Per Ankersjö kunde därför klara sig ganska bra. Men objektivt sett måste han väl som ordförande för idéprogramgruppen på nio personer ha haft ett avgörande ansvar för strategin med programmet och dess utformning.Vi fick inte klarhet i hur han ser på möjligheten att programförslaget slår tillbaka och försvagar partiet.

Debattklimatet i Sverige är fortfarande sådant att allt som kan beskrivas som "nyliberalt" kommer att utsättas för en tillspetsad debatt. Det gäller idag likaväl som för 30 år sedan. När jag själv presenterade en idé om skattefinansierade servicecheckar i början av 1980-talet (bart feb-10) kastade sig kritikerna med massmedias hjälp över denna "tokiga idé" som de beskrev som att den offentliga sektorn utom försvar och rättsväsende skulle läggas ned i den mån folk inte själva hade råd att betala för tjänsterna direkt ur fickan. Idag har en hel del av mina idéer förverkligats på ett traditionellt pragmatiskt sätt (jan-12).

Det är klart att månggifte, avskaffad arvsrätt, fri invandring, avskaffad skolplikt och platt skatt som ingår i en "nyliberal attack" kommer att mötas av överdrifter som är lätta att göra sig lustig över och avfärda som omöjliga utopier. Det måste Ankersjö ha räknat med. Möjligen missbedömde han medias villighet att spela med i motattackerna. Men fenomenet att bilda drev borde inte ha varit obekant. Därför borde gruppen varit försiktigare eller ha haft en "plan B" att ta till om utvecklingen höll på att gå överstyr.

Om man ser till arbetarrörelsens strategi i lanseringen av nya tankar, såsom ekonomisk demokrati och löntagarfonder, har man först producerat ett stort studiematerial och bildat studiegrupper som skulle komma med synpunkter innan det färdiga programmet presenterades. En gång gick det snett. Det var när LO släpptes lös med egna studiegrupper om löntagarfonder som på kort tid utmynnade i det radikaliserade förslaget på LO:s kongress 1976. Partiet fick inte säga sitt och resten av samhället såg sig ställt inför fait accompli med ett förslag som kunde beskrivas som successiv socialisering utan någon konkret nytta.

Nu är Centerpartiet inget LO och framför allt inget 70-talsLO som då sågs som helt tongivande för samhällsutvecklingen. Inte kommer det att bli månggifte eller avskaffad arvsrätt för att ett litet parti som kanske åker ur Riksdagen möjligen ställer sig bakom sådana idéer. Min hypotes är istället att det är inslaget med "fri invandring" som väcker anstöt och kanske rädsla. I dagens läge ser många hur stora flyktinggrupper kommer till Sverige för att gå arbetslösa i 7-10 år och där kommunerna får svårigheter med försörjningen. Men det är inte rumsrent att kritisera denna politik. Därför ger sig denna kritiska opinion på de andra inslagen i idéprogrammet. Att programgruppen kanske främst avsett arbetskraftsinvandring är det ingen som tar notis om.

Det är riskabelt att lansera tankegångar som kan missuppfattas. Därför borde man inte ha lanserat flera olika sådana tankegångar i samma förslag. Nu uppstår en oklarhet om vilket förslag kritikerna egentligen är emot när man kan säga att alltihop måste göras om.

En helt annan kritikpunkt är att Centerpartiets presidium och andra centralt placerade talespersoner gick ut och hade synpunkter i förväg. Det var inte meningen enligt den överenskommelse som tydligen fanns. De vanliga medlemmarna skulle först få säga sitt, var tanken. Visar inte detta att Annie Lööf har ett problem med sin auktoritet och förmåga att leda partiet? Men hur ger hon en reprimand åt sina viceordföranden? Hon är rimligtvis försvagad och borde kanske ställa sin plats till förfogande om inte t ex Anna-Karin Hatt avgår. Ett alternativ kunde vara att Lööf så småningom utnämner en annan minister på IT-posten som straff.

Andra bloggar om: centern, centerpartiet, Per Ankersjö, ideprogram, månggifte, fri invandring, nyliberalism, socialliberalism, Annie Lööf, Anna-Karin Hatt, frihet, ideologi, samhälle, politik på intressant.se

Vilken opinion tänkte Centern tillgodose med idéprogrammet?

Nu ser det ut att bli en illiberal back-lash som resultat av en inkompetent skött lansering av Centerns idéprogram. Lööf deklarerar en betonghård socialliberalism i dagens DN.

Har inte Centern börjat i galen ända när man presenterade ett förslag till idéprogram som inte hade förberetts genom opinionsbildning och idédebatt? En rörelse som vill förändra samhället brukar först peka på ett problem som många människor direkt uppfattar som djupt känt. För att probleminsikten verkligen ska få fart kan den behöva hjälp på vägen genom opinionsbildning.

På sin tid kunde socialisterna peka på att stora grupper var fattiga. Men företagsägarna var rika. Om man tar företagarnas kapital kan man dela ut mycket pengar till de fattiga blev då en slagkraftig idé. Den förutsatte naturligtvis att den stora massan av medborgare var outbildade och oupplysta.

Nästa idé som socialisterna kom med var att ett annat ekonomiskt system med planhushållning skulle öka tillväxten och ge löntagarna högre löner. Dessutom skulle konjunktursvängningarna, som gjorde folk arbetslösa, elimineras.

Ytterligare en idé var att staten skulle inrätta myndigheter som producerade välfärdstjänster finansierade med höjda skatter. Man lockade med pension, sjukförsäkring, sjukvård, elementär utbildning, barntillsyn och äldreomsorg. Det var idéer som fick mer än halva folket att ge sitt stöd.

Men när socialliberalerna fick för sig att inrätta fonder som skulle "bryta den privata maktkoncentrationen" i näringslivet kunde de inte beskriva vilket konkret behov som dessa socialiseringsfonder skulle tillgodose. Socialismen som idé började då gå tillbaka och socialliberalerna försökte hitta andra idéer. Många blev i praktiken konservativa.

Men det fanns idéer om att staten var för rigid och skatterna ett hinder för tillväxten.Ökat medborgarinflytande över välfärdstjänsterna blev en tid en bärande frihetsidé eftersom medborgarna upplevde förmyndarsamhället som ett problem. Däremot var det få som såg ett behov av månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fler invandrare och lägre skatt för bankdirektörer mfl rika.

Centerpartiet, åtminstone en falang i partiet, försöker nu tillgodose behov som den stora massan inte alls ser som behov. Därför blir det debatt - men inte idédebatt utan debatt om politiska misstag och personliga maktambitioner.

Borde inte Centern först ha initierat en idédebatt om behovet av månggifte, arvsrätt och fler invandrare etc? Därefter kunde man ta ställning vilka idéer som förtjänade att få plats i ett idéprogram. Skattefrågan är ett undantag. Debatten har pågått sedan slutet av 1980-talet. Även inom socialdemokratin fanns tankar på att avskaffa den statliga och progressiva skatten helt i 1991-års skattereform. Det hade praktiskt taget resulterat i "platt skatt". Motivet var pragmatiskt. Det gamla skattesystemet var "ruttet och perverst" genom alla avdragsmöjligheter. Men därefter kom 90-talskrisen och intresset försköts bort från behovet att minska progressiviteten.

Idag borde Centern ha drivit problemen med progressiva skatter för tillväxt, förkovran, övertidsarbete, skattefusk, skatteplanering, svårigheter för småföretag, lågproduktivt egenarbete och svartarbete mm. En äkta idédebatt hade också tagit upp filosofiska principer om det förment rättvisa i att beskatta likvärdiga medborgares inkomster med olika höga skattesatser. Istället dyker det upp prominenta centerpartister som talar om "skatt efter förmåga", solidaritet och "rättvisa" (Anna-Karin Hatt resp Kerstin Lundgren | DN).

När partiledaren Annie Lööf idag 11/1-13 på DN-debatt svarar kritikerna finns ingenting av denna idédebatt med i artikeln. Tvärtom dekreterar hon en betonghård socialliberalism:

"Vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla maximala chanser i livet, att utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat."

Denna formulering är direkt antiliberal. Att utjämna "orättvisor" (dvs skillnader i förmåga) som  arv och uppväxt skapat möjliggör starkt progressiva skatter. De som förmår tjäna mer pengar ska "utjämnas" ner mot den nivå som de med minst förmåga kan uppnå efter att de fått "maximalt" stöd från staten/skattebetalarna.

Nu avslöjar sig Centern som ett icke-liberalt parti, ett socialliberalt parti, ett folkrörelseparti som står nära den gamla socialdemokratin. Behöver vi ytterligare ett sådant parti?

Riktigt patetiskt är att resultatet av bemödandena i arbetsgruppen bakom frihetsprogrammet tycks bli en illiberal back-lash. Det hade varit bättre att inte alls komma med något förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om centern, centerpartiet, Annie Lööf, idedebatt, nyliberalism, socialliberalism, liberalism, frihet, illiberal, platt skatt, skatter, utjämning, socialism, ideologi, politik på intressant.se

Får man enbart krossa vänstern men inte bilda opinion för liberalismen?

Nycander f på DN anser att näringslivet inte ska opinionsbilda för frihet. Men även motståndet mot löntagarfonderna byggde på frihetsidéer som genom besegrandet av vänstern fick ett uppsving. Om inte annat försköts samhällsdebatten från socialism till frihet.

Förre chefredaktören i Dagens Nyheter, socialliberalen Svante Nycander, har skrivit en debattartikel i DN 7/1-12 där han vänder sig mot näringslivets opinionsbildning för "nyliberala idéer" under rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". En kritikpunkt tycks vara att Timbro genom sin opinionsbildning påverkat "Centerpartiet att skriva ett nyliberalt idéprogram om fri invandring, månggifte och avskaffande av skolplikten."

Historien om näringslivets opinionsbildning är lång. En stor insats gjordes under beteckningen PHM (planhushållningsmotståndet) som vände sig mot arbetarrörelsens radikala efterkrigsprogram. Det ledde till att Socialdemokraterna trängdes tillbaka och Folkpartiet gick framåt. Nycander menar dock att PHM-kampanjens propagandistiska karaktär skulle ha stött bort väljare från FP så att ett regimskifte 1948 rentav förhindrades.

Nästa stora socialiseringsframstöt 1975 i form av löntagarfonderna motarbetades dock effektivt av näringslivet, vilket får godkänt av Nycander. Men valet 1982 förlorades av de borgerliga trots att näringslivet lade stora resurser på upplysningsverksamhet i valrörelsen. Mobiliseringen därefter av närmare 100 000 personer från hela landet i en demonstration 4 oktober 1983 var dock en framgång genom själva manifestationen, som upprepades på liknande sätt flera gånger senare den 4 oktober. Då krossades vänstern.

I valet mellan "fritt näringsliv eller fondsocialism" (bild) valde svenska folket fritt näringsliv. Men bestod detta av en så begränsad sak som att politiker inte skulle tillsätta företagsledningarna? Är inte ett fritt näringsliv något mycket större? Bygger inte denna idé på en ideologi om både ekonomisk och personlig frihet - inte bara politisk frihet som socialliberalismen ideologiskt begränsar sig till? (En pragmatisk acceptans för ekonomisk frihet finns väl också.)

Denna bredare frihetsideologi brukar kallas klassisk liberalism. När tanken föddes på nytt på 1970-talet kallades den nyliberalism. Termen används nu ofta av motståndarna närmast som ett skällsord för strävanden som går ut på att tränga tillbaka vänsteridéer av mindre radikalt slag än att ta över företagen. Man maskerar ett konservativt försvar av det bestående med en etikett som ska verka diskrediterande. Det är ett beprövat knep. Jag försökte själv få gehör för att termen 'löntagarfonder' skulle omges med negativa konnotationer. Men de i näringslivet som ville ha en annan variant av löntagarfonder var emot. Titeln på min skrift 1977 fick inte bli "Fritt näringsliv eller löntagarfonder". Även termen 'Meidnerfonder' tror jag är ett resultat av sådana överväganden.

Socialliberalerna karaktäriserar paradoxalt nog klassisk liberalism som torftig genom att kalla den nyliberalism - som Håkan Boström gör idag 8/1 i en signerad ledare i DN. Han är kritisk till centerpartisternas enkla frihetsivrande på ett i huvudsak principiellt plan. Det kan förvisso väcka anstöt att förorda ett nedrivande av gamla konventionella förbud. Bättre hade varit om en rad frihetsidéer hade kunnat konkretiseras med praktiska förslag. Vart tog medborgarkontona vägen i debatten? Eller privata försäkringar och annan avgiftsfinansiering?

Carl Johan Ljungberg och Ulf Lönnberg skriver i sin replik till Nycander 7/1 att "Timbros mer praktiska ”policy”-projekt inte alltid väckte mest genklang är också klart." Jag tror att de har socialstatsprojektet i åtanke. Det var nog mera konservativt än nyliberalt. Unga personer är troligtvis mera intresserade av Nycanders förkättrade "abstrakta idéer" än av praktiska lösningar. Det borde Nycander kunna inse. Ansvaret för hur en allmän frihetssträvan implementeras i de politiska partierna kan inte läggas på Timbro.

Även om alla liberala idéer inte är praktiskt möjliga att omsätta i verkligheten bidrar de ändå till att förskjuta den politiska idédebatten åt det frihetliga hållet. Det blir mindre utrymme för vänstern att diskutera frihetsinskränkningar. Socialdemokraternas idédebatt blir lika ointressant som Högerpartiets på 1960-talet. Och Vänsterpartiet kan reduceras till en betydelselös sekt på samma sätt som Carl-Henrik Hermansson (vpk) försökte med moderaterna i början av 70-talet. Det kan Nycander beklaga om han tror att det finns intressanta sanningar i dessa grupper som skulle kunna tillföra den moderna idédebatten något väsentligt.

Alla andra, även vänstern innerst inne, inser att socialismen som idé är död och mogen att läggas ned som formellt projekt. Vänsterns idéer har visat sig vara dysfunktionella. De har haft ett tillfälligt uppsving på den tiden utbildningsnivån var låg och väljarna hade uppfattningen att demokratins införande gav arbetarklassen rätten att exploatera bourgeoisien med hjälp av progressiva skatter och generell välfärdspolitik. I den mån inte alla insett att detta är fel har Timbro en stor uppgift att fylla.

Det är inte bara dumheter som fondsocialism som bör krossas. Även socialstatens långtgående antiliberala omfördelningspolitik måste få ifrågasättas. Men det bör inte ske genom att man skjuter sig i foten. Där kan jag hålla med Nycander.

Timbrochefen i DN. Läs även andra bloggares åsikter om Timbro, näringslivet, opinionsbildning, socialism, löntagarfoner, vänstern, SAF, Svenskt Näringsliv, Nycander, ideologi, fondsocialism, phm, politik på intressant.se

Liberalen von Mises är nu historia

Boken om Mises har ett intressant förord och spänner över ett flertal ämnesområden. Som doktrinhistoriskt inlägg på liberalismens och den liberala ekonomins område fyller den en plats.

Igår 22/11-12 presenterade Timbro boken Medelvägens motståndare Ludvig von Mises Texter i urval av Kurt Wickman. Detta skedde vid ett seminarium som kretsade kring von Mises liv och idéer. Ludvig von Mises (1881-1973) var professor i nationalekonomi, verksam i Wien, Genève och New York. Han var en kategorisk företrädare för liberalismen och räknas också som en prominent företrädare för den österrikiska ekonomiska skolan. De ekonomiska teorierna behandlades dock inte närmare på seminariet.

Historiskt gjorde Mises en insats i den s k kalkyldebatten med företrädare för socialistisk planhushållning. Socialistiska ekonomer som Abba P Lerner och Oskar Lange menade att planhushållning utan marknader och prisbildning ändå kunde bli effektiv genom att man kunde arbeta med "skuggpriser". Man kanske skulle kunna säga att de ville simulera en marknadsekonomi i planeringen. Detta ansåg Mises vara omöjligt i praktiken. Nu kan vi konstatera att Mises hade rätt och att plansocialismen var dömd till undergång. Men på 30-talet var det nog många som med Lange och Lerner ansåg att de vunnit debatten.

Sett i ett stort och abstrakt perspektiv är naturligtvis också mycket av den österrikiska skolans varningar för ett system som tillåter ohämmad kreditexpansion relevanta idag. Men den mera utarbetade teorin är rimligtvis föråldrad av det enkla skälet att den först formulerades i en institutionell kontext som är 100 år gammal. Sålunda finns i boken inget utdrag ur Mises bok från 1912 med titeln Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel där penningteorin först framlades. Något gehör för uppfattningen att världen skulle återgå till guldmyntfot fick Mises varken efter kriget eller i början av 70-talet. Inte för inte kan han betecknas som "medelvägens motståndare".

Ett exempel på detta motstånd finns på socialpolitikens område. I Timbros bok finns ett utdrag från boken Human action från 1949 där Mises tar upp kritiken för att kapitalismen skapar fattigdom, ojämlikhet och otrygghet. Mises menar att samhällen med sociala system är ohållbara (ex Paraguay) och han skriver: "...befolkningsökningen måste leda till ökad fattigdom." Här är han intressant nog fokuserad på Kina som väl kan sägas ha demonstrerat hur just kapitalismen minskat fattigdomen så som han förordade.

Den relevanta frågan om fattigdom i ett kapitalistiskt samhälle handlar enligt Mises om de människor som inte kan ta hand om sig själva. Belysande är den del som betecknas som icke arbetsföra. Han tar upp "sådana invalider som saknar möjlighet att överleva och inte tas om hand av sina närmaste". Försörjningen av dem har länge setts som en akt av medlidande och Mises diskuterar välgörenhetens otillräcklighet och tendens till förnedring. Han menar att större delen av dem som får hjälp från välgörenhet är offer för de styrandes misslyckade konjunkturpolitik med kreditexpansion. Implicit finns argumentet att pengarna skulle räcka till de verkligt hjälpbehövande om detta inte var fallet.

Det finns metafysiska argument för rätt till stöd inom naturrätten, skriver Mises. Men även om vi kan omfatta dessa religiösa och etiska synpunkter besvarar de inte frågan om vilka metoder som borde användas. Han vänder sig mot statliga socialförsäkringssystem som det tyska (med hänvisning till en studie som visar att drivkrafterna att hälla sig frisk tenderar att minska). Han skriver:

"Att ersätta stöd genom välgörenhet med rättsligt erkända anspråk på understöd verkar dock inte överensstämma med den mänskliga naturen som vi känner den. Det är inte hänsynen till några metafysiska spekulationer, utan praktisk effektivitet som gör det olämpligt att införa laglig rätt till understöd." 

Den möjlighet till privata försäkringar på marknadsekonomins grund som börjat diskuteras 50 år senare kunde Mises tydligen inte föreställa sig.

Ludwig von Mises har använts som en ikon för både den klassiska liberalismen av brittisk typ och av den libertarianska grenen i USA. Här finns en motsättning mellan minimalstatsföreträdare och och dem som inte vill ha någon stat (eller skatter) alls, antyder Wickman i förordet. Det kan bero på att den amerikanska traditionen härrör från "the westward drive" där man försökte överleva mot naturens krafter och fientliga människor. När man fick depescher från östkusten rörande "sophantering" och liknande upplevdes detta som irrelevanta påhitt från en stat som var ett påfund från det förmögna etablissemanget på östkusten. Den europeiska synen med rötter i ett sedan länge etablerat system såg istället staten som en lösning på "ett ordningsproblem".

Andra bloggar om: von Mises, Mises, liberalism, österrikiska skolan, socialism, historia, deologi, ekonomi, politik på intressant.se