Borg borde inte vara så nöjd med löneavtalet

Löneökningarna blir större än beräknat med nya avtalet och ger svårigheter för exportindustrin att anställa. Det blir inte så många nya jobb som skulle behövs för att regeringen ska vinna valet 2014.

Anders Borg

Idag blev avtalet för industrin klart. Det innebär kostnadsökningar på 6,8 procent på tre år och löneökningar på 6,2 procent (DN; Ekot). Enligt Ekot är finansminister Anders Borg nöjd med det nya löneavtalet. Han säger inte att han behöver göra några omräkningar för budgetpropositionen utan istället: "Vår bedömning är att det här ligger i linje med vad som får betraktas som samhällsekonomiskt ansvarstagande. Det är en avvägning mellan att man vill ha reallöneökningar å ena sidan, å andra sidan att vi måste värna exportindustrins konkurrenskraft".

 Men Teknikföretagens VD Åke Svensson anser att nivån blev för hög, men det är positivt att avtalet blev treårigt. Går man till Konjunkturinstitutets nyligen framlagda marsrapport (prm; pdf) blir bilden mer problematisk. Den utmynnar i att BNP ska öka med 1,3 procent i år och 2,4 procent 2014. Men det förutsätter att lönerna i industrin inte ökar med 4,0 procent som 2012 utan med 2,5 resp 2,6 procent de två åren. Och det nya avtalet kommer tillsammans med löneglidningen att ge klart större löneökningar. Det måste betyda större svårigheter än beräknat för svensk exportindustri.

Själva avtalsökningarna kommer att bli drygt 2,0 procent årligen. Därtill kommer löneglidningen som var ca 1,2 procent 2010 och något mindre åren därefter. I bästa fall kan alltså löneökningstakten sjunka från 4 till 3 procent. Därtill kommer kostnadsökningar för företagen för deltidspensioner och arbetstidsförkortningar. Utgångsläget är att industrin har för låg lönsamhet och ser framför sig en fortsatt press i form av en stark, och enligt flera bedömare, ännu starkare krona. Om exportindustrin inte kan återhämta sig tillräckligt mycket slår detta mot jobben.

Eftersom jobbfrågan bedöms bli den viktigaste frågan i nästa års valrörelse borde allt som försvårar en konjunkturåterhämtning vara ovälkommet för finansminister Borg. Några andra förbättringar av jobbsituationen än konjunkturen verkar inte finnas vid horisonten. Kan Borg hoppas på att Riksbanken sänker räntan från nuvarande nivå på 1 procent? Diskussionen om inflationsmålet verkar ha intensifierats. Riksbankens halsstarrighet att inte vilja sänka räntan trots att Sverige under flera år legat under målet på 2 procent kan resultera i att en ny regering höjer målet till 3 procent genom en explicit lagregel. Kanske får vi signaler om detta på Socialdemokraternas kongress som börjar i morgon.

Eftersom det tar tid innan en räntesänkning får effekter på arbetslösheten kommer tiden att ha runnit ut för att regeringen ska få draghjälp av en räntesänkning. Det blir kanske en upprepning av den sent under våren 2006 genomförda räntesänkningen som inte kunde rädda regeringen Persson. Han fick förgäves försäkra att "jobben kommer" utan att det blev några tillräckligt tydliga resultat i statistiken. Och sedan förlorade Göran Persson valet och avgick...

Den gången höjde dock Riksbanken räntan i februari 2006 på grundval av en skruvad inflationsprognos. Idag har man också en farlig inflationsprognos som  dock inte tycks delas av andra bedömare. Tvärtom skriver KI att centralbankens inflationsprognos är för hög och förordar att räntan sänks. Men KI:s prognos för reporäntan är till slut att det inte blir någon sänkning. Det är sannolikt en riktig bedömning. Och det betyder att regeringen kanske förlorar valet. Men om det också betyder  Fredrik Reinfeldts avgång är svårare att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om lön, löneavtal, exportindustrin, konkurrenskraft, arbetslöshet, sysselsättning, Borg, nya jobb, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se