LEO:s teori: Ökad inflation till 2 % ger 40 000 jobb

Kraven på en sänkt ränta från LEO Svensson i Riksbanken bygger på en rekonstruktion av en sk Phillipskurva om det statistiska sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Men borde man inte veta litet mer om de underliggande sambanden?

Igår avgick vice riksbankschefen Lars E O Svensson när hans mandatpeiod på sex år gick ut. Han ville inte ställa upp för en ytterligare period eftersom han inte fått gehör för sin uppfattning att Riksbanken hållit en för hög ränta och därmed orsakat att inflationen understigit målet på 2 procent med 0,6 procentenheter sedan 1997. En följd av detta är enligt LEO att arbetslösheten legat för högt. Ibland nämns siffror på uppemot 60 000 personer.

I samhällsdebatten har uppmärksammats att det varit hårda kontroverser inom riksbanksdirektionen om hur styrräntan skulle sättas. LEO har reserverat sig för lägre ränta sedan Riksbanken började höja räntan efter den akuta fasen av finanskrisen 2008-09. Men varför det rått så skarpa motsättningar har inte framkommit mera konkret. LEO har ansett att hans förordande av lägre ränta vilar på vetenskaplig grund och gängse metoder för att bestämma sambanden i ekonomin. Allmänheten har fått intrycket att direktionen inte velat bemöta LEO i sak utan helt enkelt röstat ned honom.

Själv trodde jag att LEO verkligen hade ett gediget utredningsarbete att hänvisa till när han argumenterade för lägre ränta. Det som förbryllade mig något var att det aldrig hänvisades till de grunder som underbyggde hans resonemang. Därför har jag efterforskat källorna till LEO:s resonemang. Det verkar ytterst vara en uppsats från april 2013 som finns på L E O Svenssons hemsida (pdf). Här utreder han hur inflation under ett trovärdigt inflationsmål kan ge upphov till en onödig kostnad i form av för hög arbetslöshet.

Phillipskurva (PC)

Grunden för LEO:s analys är den s k Phillipskurvan som anger ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Detta var stabilt när William Phillips (NZ) presenterade sambandet för Storbritannien till början av 1960-talet. Lägre arbetslöshet gav upphov till högre inflation och tvärtom. Sambandet är numera inte alls så entydigt, vilket illustreras av det vertikala strecket för NAIRU i principdiagrammet.

Om arbetslösheten sjunker under NAIRU enligt pilen A kommer inflationen att stiga kraftigt och genom desorganisationsmekanismer leda till både bestående högre inflation och en återgång för arbetslösheten till NAIRU eller högre. Den långsiktiga Phillipskurvan är i så fall vertikal vid nivån för den "naturliga arbetslösheten" NAIRU.

Lars E O Svensson menar dock att det finns möjligheter att göra åtgärder där Phillipskurvan inte är vertikal. Han gör statistiska genomgångar för att bestämma lutningen för en Phillipskurva inom detta intervall i Sverige. Resultatet är en lutning på 0,75. Detta innebär att om inflationen är en procentenhet högre kommer arbetslösheten att minska med 1/0,75=1,33 procent. Med en inflation som kunde varit 0,6 procentenheter högre (differensen mot inflationsmålet 2 %) skulle arbetslösheten varit 0,6/0,75=0,8 procent lägre. Vi kan översätta detta till antal genom att använda ett tal för arbetskraften på 5 miljoner. Då blir resultatet 40 000 personer färre arbetslösa.

Formellt skulle denna ansats kunna leda till att arbetslösheten kunde sänkas med ca 3 procentenheter om vi tror att NAIRU ligger på drygt 5 procent. Det trodde Anders Borg för ett par år sedan skulle gälla för 2014. Konjunkturinstitutet har dock återgått till att anse att NAIRU ligger kring 6,5 procent. Dessa nivåer är sannolikt oåtkomliga med hjälp av räntesänkningar eftersom styrräntan redan är så låg som 1 procent. Men om det var så att inflation i sig skulle minska arbetslösheten borde det vara möjligt att öka inflationen med kvantitativa lättnader (QE) i penningpolitiken. Detta fordrar att man accepterar att inflationsmålet på 2 procent temporärt åsidosätts.

Det som också är oklart med LEO:s teori är hur den rimmar med en syn från motsatt håll. Antag att en internationell återhämtning leder till att arbetslösheten sjunker med 2,5 procentenheter. LEO:s teori säger då att inflationen kommer att öka med 1,9 procentenheter. Med uppemot 1 procents underliggande inflation i botten skulle en sådan återhämtning inte vara förenlig med inflationsmålet. LEO:s teori verkar förutsätta att inflationsmålet höjs för att konjunkturarbetslösheten ska kunna elimineras.

Slutligen känns det otillfredsställande att lita på ett rent statistiskt genomsnittligt samband. En god teori förklarar också de underliggande mekanismerna så att nya förhållanden i någon mån kan beaktas. LEO tillhandahåller enbart en "svart låda" som inte förklarar några samband. Därför borde man ta de mera precisa siffrorna med en god nypa salt.

Tidigare bloggartikel maj-06

DN om LEO 16/5-13: 1 o 2 Läs även andra bloggares åsikter om inflation, arbetslöshet, Lars E O Svensson, riksbanken, räntan, styrräntan, penningpolitik, nationalekonomi, stimulanspolitik, ekonomi, politik på intressant.se