Ökade lönespridningen har upphört under Alliansen

Lönespridningen ökade under den socialdemokratiska regeringsperioden men har sedan upphört. Den ökade andelen fattiga beror kanske på den tidigare ökningen av utanförskapet, som ledde till bidrag istället för lön.

En undersökning av "klyftorna" från OECD fick stor uppmärksamhet under gårdagen - med ett helt uppslag i SvD. Definitionen var dock inte inkomster i allmänhet. Det var fråga om andelen relativt fattiga i Sverige 1995-2010 (SvD 15/5-13). Med "andelen relativt fattiga" menas den andel av alla hushåll som har en disponibel inkomst under 50 procent av medianinkomsten. Den andelen har ökat från 3,7 procent 1995 till 9,1 procent 2010.

Ökningen i Sverige är klart större än ökningen i andra länder. Man blir litet konfunderad över måttets validitet när förändringen i Italien går från 14,7 procent till 13,0 och i Grekland från 13,5 till 14,3. Japan som inte är känt för stora inkomstskillnader ligger på 16,0 procents andel 2010 (diagram).

Kommentarerna från Anders Borg (SvD) och Magdalena Andersson (SvD) går ut på att ökningen av andelen fattiga inträffade redan på Socialdemokraternas tid respektive att det finns "en politisk skiljelinje i Sverige, där vi socialdemokrater försöker hindra utvecklingen, medan den borgerliga regeringen påskyndar utvecklingen mot ökade klyftor". Detta påstående verkar vara helt felaktigt.

Faktum är att lönespridningen har upphört att öka under alliansregeringens tid enligt SCB (uppd)Diagrammet nedan visar hur mycket högre de högavlönades löner är jämfört med de lågavlönades. Den blå linjen gäller genomsnittet för män och kvinnor och visar att de högavlönade har en lön på 204 procent av de  lågavlönades.

 Lönen för 90:e percentilen i relation till 10:e

 

De högavlönade hade 2007 en lön på 206 procent av de lågavlönades. Det har alltså skett en liten löneutjämning under alliansregeringens tid. Däremot ökade lönespridningen under den socialdemokratiska tiden. År 1992 hade de högavlönade 177 procent av de lågavlönades lön.

En grov konkretisering av vad som hänt är att en person som idag tjänar 41 000 kronor per månad utan den socialdemokratiska ökningen av lönespridningen istället hade tjänat 35 000 kr/m (före skatt). Den lågavlönade har i detta räkneexempel antagits tjäna 20 000 kr/m.

Under tisdagen kommenterade Folkpartiets ekonomiske talesman, professor Carl B Hamilton, de ökade "klyftorna" med ett resonemang som gick ut på att det är positivt att de som arbetar hårt, tar ansvar och blir befordrade också ska få mer ekonomisk ersättning för detta. Något sådant har uppenbarligen inte inträffat. Hamilton har förväxlat lönespridning med inkomstspridning.

Orsaken till att det blivit en större andel relativt fattiga ligger istället hos de som inte jobbar. Denna grupp har under alliansregeringen fått högre relativ skatt och olika bidrag har i relativa termer släpat efter den allmänna inkomstökningen. Dessutom har vissa delar av denna kategori helt blivit utan bidrag genom arbetsvillkoren i a-kassan. En del, men inte alla, har fått socialbidrag.

Det är alltså de hårdare kraven som ställs till följd av arbetslinjen som medfört att fler kanske blivit fattiga. De ska enligt denna filosofi få det så mycket ekonomiskt sämre att de inte ser bidragstagande utan istället jobb som den naturliga utvägen.

Eftersom även inkomststatistiken tyder på att den nu uppmärksammade ökningen av klyftorna inträffade redan under den socialdemokratiska regeringsperioden är det missvisande att skuldbelägga arbetslinjen för att ha orsakat ökningen av fattigdomen. Det kanske istället var den tidigare ökningen av "utanförskapet" som gjorde folk fattiga. När sysselsättningsgraden sjönk och bidragstagandet ökade under Perssons tid, sjönk rimligtvis allt större grupper ner under 50-procentsstrecket. Magdalena Andersson (S), som förnekar denna utveckling borde få förklara sig.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, fattigdom, klyftor, inkomstspridning, lönespridning, socialdemokraterna, Magdalena Andersson, ekonomi, politik på intressant.se