Arbetslinjens regler orsakade 59 procent av fattigdomsökningen

Skärpta regler för bidrag leder vid brist på jobb till att inkomsterna för 15 procent av alla sjunker under 60 procent av medianinkomsten. Det drabbar särskilt utlandsfödda. Alliansens argument mot S om när den relativa "fattigdomen" ökade stämmer dåligt.

Enligt den undersökning från OECD som kom häromdagen ökade andelen relativt "fattiga" från 3,7 procent till 9,1 procent mellan 1995 och 2010. Fattigdomsstrecket ligger då vid 50 procent av medianinkomsten.

Finansminister Anders Borg avvisade att regeringens politik skulle ha haft någon väsentlig betydelse för utvecklingen av dessa "klyftor". Han hänvisade till att måttet på inkomstskillnaderna (troligen gini-koefficienten) visserligen har ökat sedan 1995 men att 85 procent av ökningen inträffade under den socialdemokratiska regeringsperioden. Det skedde vid en pressträff om Finanspolitiska rådets rapport (pdf).

Magdalena Andersson (S) kommenterade undersökningen med påpekandet att det är en internationell trend att inkomstskillnaderna ökar. Men "vi socialdemokrater" försöker hindra denna utveckling medan den borgerliga regeringen försöker påskynda "utvecklingen mot ökade klyftor".

Finanspolitiska rådet konstaterar att gini-koefficienten varit förvånansvärt konstant under finanskrisen och eurokrisen. Det är detta Borg försvarar sig med. Den övergripande bilden är alltså att inkomstskillnaderna ökat något 1995-2011 och detta har skett i huvudsak under Socialdemokraternas regeringsperiod. (Enl SCB var ginik 0,227 resp 0,288 resp 0,298.)

Men OECD-undersökningen handlar inte om att ge en övergripande bild utan vill belysa hur det gått för en mindre del av befolkningen - de som finns i hushåll under 50 procent av medianen i inkomst. Denna statistik finns inte exakt hos SCB i Sverige. Men genom att där redovisas hur det gått för gruppen under 60 procent av medianen kan förhållandena detaljstuderas.

Andelen "relativt fattiga" var med 60-definitionen 7,3 procent 1995. Trots stigande inkomster överlag ökade denna andel trendmässigt fram till 2011 och var då 14,4 procent.  Det sista socialdemokratiska året 2006 var andelen 10,2 procent. Av hela ökningen 1995-2011 på 7,1 procentenheter inträffade alltså 2,9 pe eller 41 procent under den socialdemokratiska perioden. Det betyder att 59 procent av ökningen av andelen "fattiga" orsakades under den Alliansens regeringsperiod.

Det verkar som att Magdalena Andersson har mest rätt i denna dispyt om när "fattigdomsklyftornas ökning" orsakades. Borgs argumentation att i huvudsak förneka ansvar är något egendomlig och verkar vara ett misstag. När de borgerliga lanserade arbetslinjen var ju syftet att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag och att sänka skatten för de arbetande. Det betyder att skattesänkningarna gick till löntagarna och det är sällsynt att den som arbetar inte kommer upp i en inkomst på 60 procent av medianen. Därmed steg gränsen på 60 procent och fler som inte arbetade hamnade då under gränsen. Löneskillnaderna ökade ju inte, se gårdagens bloggartikel.

Eftersom olika bidrag inte har höjts under alliansregeringens tid har dessas betydelse blivit allt mindre i relation till övriga inkomster. T ex har a-kassan och barnbidraget minskat i realvärde och socialbidragen endast ökat i takt med prisökningarna. Realinkomsterna för medianen har ökat med 15,4 procent 2006-11 (exkl reav). Samtidigt minskade realinkomsterna för decil 1, som till största delen lever på bidrag eller låg pension, med 2,5 procent.

En ytterligare orsak till att en större andel av befolkningen sjunkit under fattigdomsstrecket är att allt färre kvalificerar sig till a-kassa genom de skärpta arbetsvillkoren. Dessa personer är hänvisade till att leva på socialbidrag eller lita på försörjning från släktingar och bekanta. Här finns förklaringen till att realinkomsterna i decil 1 kunde sjunka trots att den allmänna ökningen med 15,4 procent. Gruppen 20-64 år av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade fick enl SCB en minskning av realinkomsterna med 4,3 procent medan ökningen för samtliga 20-64 år var 13,6 procent.

Att gruppen arbetslösa har fått allt lägre bidrag (inte uppfyllt arbetsvillkoren) kan bero på att andelen nytillkommande utlandsfödda ökat. Denna grupp har delvis dessutom i sig haft en mycket dålig utveckling av realinkomsterna 2006-11 enligt SCB. För gruppen utlandsfödda inom EU27 (utom Norden) var ökningen 0,8 procent. För utlandsfödda i övriga Europa var ökningen 3,9 procent och för utlandsfödda utanför Europa blev det en minskning av realinkomsten med 5,4 procent (gäller 1-10 år i Sverige med ålder 20- år). Hela gruppen utlandsfödda utanför Europa hade dessutom en genomsnittlig inkomst på 57,5 procent av totalen (2011).

Hur arbetslinjen egentligen är tänkt på detta område är inte riktigt tydligt. Men det kanske är meningen att de låga bidragen för utlandsfödda ska stimulera dem att söka arbete så fort som möjligt. I så fall är det meningen att andelen fattiga ska öka i takt med att antalet utlandsfödda blir fler - åtminstone så länge det råder brist på lämpliga arbeten. Socialdemokraterna bör å andra sidan inte rikta kritik mot att den relativa fattigdomen ökar om det beror på ökad asylinvandring. Det blir i så fall på samma gång en kritik mot flyktingmottagandet. Eller vill S öka bidragen så att fattigdomen minskar?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, jobbskatteavdrag, invandring, utlandsfödda, inkomstutveckling, relativ fattigdom, OECD, arbetslöshet, fattigdom, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se