tisdag, augusti 27, 2013

Calmfors klargör inte stabiliseringspolitiken

Regeringen tänker nu driva en expansiv politik för att stimulera konjunkturen. Men detta görs samtidigt i termer av populära reformer. Sådana underskott är farliga eftersom det som är populärt inte lätt kan tas tillbaka när stabiliseringspolitiken kräver det.

I DN idag 27/8-13 skriver professor Lars Calmfors en kolumn om den ekonomiska politiken inför höstens budgetproposition. Den handlar främst om reformutrymmet och överskottsmålet för de offentliga finanserna men han ser åtgärderna i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv. Calmfors är missnöjd med diskussionen om reformutrymmet:
"Kvaliteten på den offentliga debatten sänks av att politikerna inte är särskilt pedagogiska när det gäller att förklara varför det uppstår ett sådant reform­utrymme."
Lars Calmfors
Nu kan man också säga att kvaliteten på debatten också sänks av att regeringen, oppositionen och nationalekonomerna inte klargör när de offentliga finanserna kan gå med underskott motiverat av stabiliseringsskäl. Calmfors utvecklar hur ett "reformutrymme" kan skapas av att offentliga inkomster är automatiskt kopplade till BNP-utvecklingen medan utgifterna styrs av regelverk, som måste ändras för att de ska öka i takt med inkomsterna.

Genom att politikerna ställt upp ett överskottsmål på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel har man försökt att slippa en diskussion om underkottsfinansiering av statsbudgeten i lågkonjunkturer. Många har en dogmatisk syn på underskott och de brukar måla upp vilka hemska konsekvenser det kan bli av underskott: hyperinflation, skenande räntor, statsbankrutt, framtida generationer blir ränteslavar samtidigt som det inte blir några positiva effekter på konjunkturen.

Genom överskottsmålet, som i praktiken är något vagt, har denna diskussion hittills kunnat undvikas. Men bidragande har sannolikt varit att Socialdemokraterna i början av krisen försökte måla upp en bild av regeringen som finanspolitiskt oansvarig och att de stora underskotten från 90-talskrisen skulle återkomma med den borgerliga regeringen. Thomas Östros (S) talade då om ett förestående "ekonomiskt moras" och Calmfors citerar Fredrik Reinfeldt som då ansåg att de som ville ha en mer expansiv politik med stimulanser ville "köra ekonomin i diket". Jag minns hur regeringen då brännmärkte Svenskt Näringsliv som ett "särintresse" när man förordade stimulanser.

Nu är situationen den omvända (sedan 20 sept-12). Calmfors skriver att finansministern idag vill "tillföra energi till ekonomin" just genom en sådan stimulanspolitik. Men han anser inte denna vara motiverad av något "ekonomiskt omtänkande". Det är istället fråga om opportunism och en satsning på en valbudget. "Reformer" på 25 miljarder innebär sannolikt att överskottsmålet överges enligt Calmfors. Det ligger mycket i att man inte kan höja skatter och minska utgifter med 20 mdr kr 2015-17 för att uppnå överskottsmålet.

Eftersom lågkonjunkturen till följd av finanskrisen blivit ovanligt utdragen finns det emellertid skäl att förlänga tiden då man inte kan uppnå överskottsmålet. Calmfors borde därför ha skjutit in sig på regeringens stabiliseringspolitik istället för att se politiken som reformbetingad. Sverige tycks befinna sig i en situation av nästan klassisk keynesiansk skattehöjningsbindning: När konjunkturen behöver stimuleras vidtar man åtgärder som inte går att ta tillbaka när tiderna blir bättre.

Nu är situationen mer komplicerad eftersom det är inkomstminskningar som dominerar. Ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt och sänkt skatt för pensionärer är svåra att frångå om något år. Om statsfinanserna inte förbättras tillräckligt är det andra skatter som måste höjas. Alternativt måste de offentliga utgifterna minskas mera än vad som blir resultatet av oförändrade regelsystem. Det hade varit bättre att sänka skatterna mera generellt med möjlighet att successivt höja dem framöver.

En svag regering efter valet 2014 kan nu hamna i den klassiska situationen att varken kunna höja skatterna eller skära ned utgifterna. Det som då återstår är fortsatt lånefinansiering, överhettning, inflation och räntehöjningar. Det parlamentariska systemet är inte utformat för att i alla lägen kunna bedriva en rationell stabiliseringspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 28 augusti, 2013 08:04, Anonymous Sirus said...

Tack för trevlig läsning!

Jag misstänker att vi tolkar Calmfors text olika. Jag förstår det som att Calmfors främst är kritisk till satsningens timing snarare än det över huvud taget genomförs (dock tycker han också att dess volym är problematisk). Det empiriska underlaget visar ganska tydligt att politiskt motiverad expansiv och restriktiv finanspolitik bidrar till större makroekonomisk instabilitet vilket, på längre sikt, minskar tillväxten. Däremot kan restriktioner kring användandet av finanspolitik som verktyg för stabilisering också öka instabiliteten så problemet tycks ligga i de politiskt motiverade satsningarna.

Du skriver:

"En svag regering efter valet 2014 kan nu hamna i den klassiska situationen att varken kunna höja skatterna eller skära ned utgifterna. Det som då återstår är fortsatt lånefinansiering, överhettning, inflation och räntehöjningar. Det parlamentariska systemet är inte utformat för att i alla lägen kunna bedriva en rationell stabiliseringspolitik."

Jag håller med om det sista (något bland annat Torsten Persson och Guido Tabellini visat i en antal studier) men känner inte igen mig i beskrivningen av det rådande ekonomiska läget. Kommer vi fortsätta ha (hög) inflation och överhettning? Har vi ens det nu? Att styrräntan lagts på en för hög normalnivå håller jag med om, däremot innebär den (eventuella) parlamentariska situationen med låst finanspolitik att penningpolitiken tvingas axla en mer betydande roll. Att det resulterar i överhettning, hög inflation och räntehöjningar är inte lika säkert, inte sant? Oavsett är det ingen fortsättning på rådande situation.

 
At 28 augusti, 2013 23:02, Blogger Danne Nordling said...

Sirus, jag kanske uttryckte mig oklart. Det var underskottsfinansieringen jag avsåg och som riskerar att fortsätta även under en högkonjunktur om regeringen blir svag. Dagens låga inflation kommer då att stiga avsevärt och det blir överhettning genom brist på anställningsbar arbetskraft.

Riksbanken höjer då räntan men eftersom det tar 1-2 år innan det har effekt kommer obalanserna att bli påtagliga under tiden. Dessutom misstänker jag att penningpolitiken är otillräcklig för att stabilisera ekonomin. Enligt KI idag krävs 80 mdr kr i skattehöjningar till 2017 för att nå överskottsmålet. Det betyder att underskottet i de offentliga finanserna kommer att kräva drygt 40 mdr i skattehöjningar/nedskärningar, vilket en svag regering rimligtvis inte klarar av.
/DNg

 
At 29 augusti, 2013 08:31, Anonymous Sirus said...

Ah, då är jag med! Har jag förstått rätt att du, liksom Calmfors, anser att automatiska stabilisatorer bör ges större utrymme? I sådant fall håller jag med.

 
At 30 augusti, 2013 14:09, Blogger Danne Nordling said...

Det borde skapas ett regelverk för automatiska stabilisatorer för kommunerna. De har ju ett krav på sig om att alltid ha balans i budgeten. Om man tolkar det bokstavligen skulle lågkonjunkturer alltid medföra skattehöjningar eller utgiftsminskningar.

Ett fastställande av automatiska stabilisatorer borde också kombineras med en analys av vad de betyder för överskottsmålet och hur stora de offentliga underskotten kan bli inom ett rationellt utformat system.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home