Måste medelbetygen vara lika i likvärdiga skolor?

Skillnader i medelbetyg mellan olika skolor kan vara följden av att föräldrarna har olika utbildningsbakgrund. Det behöver inte vara ett ökat antal lågkvalitativa skolor och lärare som är orsaken.

Debatten om skillnaderna i den svenska skolan blir alltmer förvirrad. Enligt SvD idag 20/8-13 handlar debatten om kraven på likvärdighet om att "alla skolor ska producera samma resultat, trots att elevsammansättningen skiftar".  Igår 19/8-13 publicerades i DN en debattartikel av Daniel Suhonen, Mats Wingborg och fem läraranknutna debattörer, som bär syn för sägen. Åtminstone de två förstnämnda är socialdemokrater. Ett utdrag:

"Den enskilt viktigaste faktorn för en elevs och en skolas resultat är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Elever med högskoleutbildade föräldrar får i genomsnitt 232,6 meritpoäng i årskurs 9 (2011/12). Det är högt över genomsnittet på 211,4 poäng. Elever vars föräldrar endast har förgymnasial utbildning får i snitt bara 158,1 poäng, vilket innebär att de inte får godkänt i alla ämnen (krävs 160 poäng). Om föräldrarna har en gymnasieutbildning höjs snittet till 195,6 poäng men fortfarande är det en bra bit under genomsnittet."

Kort uttryckt visar de sju vänsterdebattörernas siffror att barn till högskoleutbildade föräldrar har 47,1 procent högre betyg än barn med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning (typ grundskola). Om skolorna ligger i områden där föräldrarna mest hör till den ena eller andra gruppen kommer likvärdiga skolor med logisk nödvändighet att få helt skilda medelbetygsnivåer.

Något bevis för att det skulle ha skett en ökning av antalet lågkvalitativa skolor presenteras alltså inte. Men det är ostridigt att den svenska skolan blivit allt sämre. Det visar även internationella jämförelser. Därför ska man inte bli förvånad att den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 per år till drygt 11 000 per år sedan 1998. Det motsvarar en ökad andel på 8,6 procent till 12,5 procent 1998-2011/2012. (Det är ingen "procentuell ökning" som artikelförfattarna uttrycker det.) Att detta ens skulle vara ett bevis för att skillnaderna mellan skolorna ökat är svårt att se. Och även om skillnaderna skulle ha ökat kan skolorna fortfarande vara likvärdiga.

Betygsskillnaderna har ökat mellan "socialgrupperna". Läsåret 2007/08 låg de två högre grupperna ett par poäng lägre. Men guppen med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning låg 5 poäng högre (bloggart nov-09). På fyra år har eleverna med sämst bakgrund i föräldrautbildning lyckats sämre trots att debatten om att skolan ska kompensera för socioekonomisk bakgrund varit ganska intensiv. En effekt från ökad invandring av föräldrar med ytterst låg utbildning och med barn som inte varit läskunniga kan dock ha påverkat statistiken.

Den övergripande tendensen till betygsskillnaderna är dock i huvudsak en annan. Alla elever kan inte få betyg i medelområdet. Men dagens egalitärt inriktade skoldebattörer tycks tro detta när man försöker skylla betygsskillnaderna på bristande insatser från skolan och lärarna. Man vill att akademikerbarnen och arbetarbarnen ska ha i stort sett samma betygsnivå. Att betygen till betydande del skulle vara ett resultat av medfödda egenskaper är helt främmande för socialdemokratiska debattörer.

Annat var det när socialdemokratiska skolpolitiker införde s k relativa betyg 1962. Då skulle varken skolan eller föräldrarnas utbildningsnivå kunna kompensera för olikheterna i teoretisk förmåga. Enligt detta sätt att se skulle betygsutfallet alltid bli "normalfördelat" sett på nationell nivå. Man ansåg att 7 procent av eleverna var obegåvade och skulle få det sämsta betyget på en femgradig skala. De endast mera svagt begåvade var 24 procent, de medelbegåvade 38 procent, de bättre begåvade 24 procent och de överbegåvade 7 procent, vilket skulle avspeglas i betygen.

Ändå kunde detta betygssystem ses som progressivt. Den som var "begåvad men fattig" skulle upptäckas av skolan och genom studiesociala åtgärder i kombination med utbyggd gymnasieskola även på småorterna skulle en studentexamen bli möjlig. Cykelbudet skulle inte dömas att fortsätta med okvalificerade arbeten i hela livet om den teoretiska förmågan fanns. Han kunde bli akademiker och hans barn skulle troligtvis senare också bli akademiker.

Konsekvensen av denna utbildningspolitik måste på lång sikt bli att arbetarklassen utarmas på begåvningar. De begåvade arbetarnas barn är idag akademiker. Därför kommer skolstatistiken mer och mer att uppvisa en korrelation mellan betyg och socioekonomisk bakgrund för eleven. Det måste vara fel att skylla detta på att skolorna har olika kvalitet och inte är någorlunda likvärdiga.

Timbro Läs även andra bloggares åsikter om skolan, betygsskillnader, klassamhälle, utbildningspolitik, begåvning, intelligens, likvärdig skola, socialdemokraterna, politik på intressant.se