Utjämningspolitiken sätter P för skattereform?

Risken är stor att en vettig skattereform kommer att förhindras av utjämningspolitiskt motstånd. Det råder "fördelningsfundamentalism" i Sverige, menar en av de elva experterna bakom kravet på en reform.

Det är dags att börja utreda en ny skattereform, anser elva experter i en ny bok som jag skrev om 22/1-14. Den stora skattereformen från 1991 börjar bli ålderstigen och det skulle finnas möjligheter att åstadkomma ekonomiska effektivitetsvinster genom förändringar. Dessvärre berör skatternas höjd och fördelning den mest djupgående splittrande frågan i samhället - fördelningen av välståndet mellan fattiga och rika. Ända sedan Karl Marx kom på att att hans lilla rörelse skulle befrämjas av att samhället kunde beskrivas i termer av oförsonlig klasskamp har de ansvarskännande politikerna fått kämpa mot alla hans efterföljare.

För marxisterna var länge lönekampen och fördelningen mellan kapital och arbete det viktigaste. Men omsider fick också skatterna en allt större betydelse för konfliktskapandet. Redan Marx hade förordat progressiva skatter och sociala förmåner för proletariatet. Denna motsättning går igen i dagens Sverige i form av förordandet av en stor offentlig sektor (höga skatter) och skatter som främst drabbar de rika. Det är de skattefinansierade förmånerna som står för den största delen av utjämningen i Sverige, påpekar Ann Öberg i boken och hänvisar till SNS konjunkturråd 2013 (Dags för enklare skatter). Värnskatten (de extra 5 procenten statlig skatt över ca 50 000 kr/m) är ett "klent verktyg för inkomstutjämning" som endast minskar gini-koefficienten med 0,001 enheter.

Ett sätt att sammanfatta skatternas skadeverkningar är att försöka mäta effekten på den ekonomiska tillväxten. Sådana försök att relatera skattetryckets höjd till BNP-ökningen har gjorts länge. Jag har själv när det begav sig låtit ställa samman empiriska forskningsresultat som antydde ett negativt samband. Man testar i dessa mätningar en mycket grov teori som säger att ju högre skatterna är desto mer hämmas det ekonomiska livet. Man skulle då kunna tro att en sänkning av skattetrycket oavsett vilka skatter som sänks skulle bidra till den ekonomiska tillväxten. Det verkar dock vara felaktigt enligt en genomgång av Åsa Hansson i boken.

Nyare forskning har inte kunnat visa något entydigt samband mellan höga skatter och sämre tillväxt enligt Hansson. Däremot har forskningen numera börjat uppmärksamma speciellt skadliga skatter där bolagsskatten och marginalskatterna är mest skadliga medan fastighetsskatten är minst skadlig. Enligt min mening borde man även kunna få fram klarare effekter från skattetryckets höjd totalt om man kunde räkna bort de tillväxthöjande effekter som kommer från större satsningar på infrastruktur, sjukvård, utbildning och forskning som ofta är förknippade med höga skatter. Sådant går ju att finansiera utan skatter.

Den borgerliga regeringen, som tillträdde 2006, har tydligen siktat på att sänka skattetrycket mera i allmänhet. Detta borde få effekter på de sociala förmånerna, vilket också står klart vad gäller transfereringarna (t ex a-kassa och sjukförsäkring). Mera oklart är det beträffande själva välfärdsverksamheterna. Svenskt Näringsliv har undersökt resurstilldelningen 2006-2012 i reala termer mm i en rapport och kommit fram till att det trots allt skett en beaktansvärd ökning. Allmänheten tycks dock ha fått en avog inställning till dessa allmänna skattesänkningar i tro att de leder till sämre offentlig service (i enlighet med den ovan nämnda förutfattade meningen). Men kanske detta subjektiva intryck istället beror på byråkratisering mm (bloggart 19/1)?

Traditionellt har sänkta skatter i Sverige främst betytt sänkt marginalskatt. Detta har starkt försvårat skattereformeringarna i det utjämningsinriktade Sverige. Skattereformen 1991 med sänkta marginalskatter lyckades enbart genom att det gamla systemet kunde beskrivas som "ruttet och perverst" i meningen att omfördelningen hade eroderats genom alla olika avdragsmöjligheter. En sådan möjlighet finns inte idag. Om man, som Åsbrink tänker sig, ska av skaffa de två progressiva statsskatterna (20% resp 5%) ställs politikerna inför stora opinionsmässiga svårigheter. Den nuvarande oppositionen har kämpat hårt för att förhindra en obetydlig teknisk justering i form av en extra uppjustering av brytpunkten. Den skulle ha sänkt marginalskatten för några tusen högre medelinkomst-tagare och betytt 250 kronors lägre skatt/m för alla däröver. Hur skulle man kunna byta fot inom några år?

Sverige har blivit ett land där ordet "fördelning" blivit ett politiskt mantra som alla måste upprepa, skriver Hans Bergström (tidigare chefred för DN). Han pekar på olika utjämningsfixerade rubriksättningar i media när OECD-siffror om inkomstfördelningen presenteras. I SvD skrev man Klyftor växer snabbast i Sverige. Ett annat exempel på "fördelningsfundamentalismen" är enligt Bergström presentationen av Moderaternas undersökning av Socialdemokraternas skattepolitik tidigare under 00-talet. Den moderate skattetalesmannen Henrik von Sydow (ordf i skatteutskottet) kritiserade vad regeringen Persson gjorde med orden "De har prioriterat skattesänkningar som är speciellt gynnsamma för höginkomsttagare".

Bergström skriver: "Alltså innebörd: 'Vi moderater är bättre än socialdemokraterna på fördelning'". Med ett sådant opinionsklimat kommer kanske en ev socialdemokratisk skattereform (à la Åsbrink) efter ett ev regimskifte att mötas av kritik från moderata populister, SvD, Aftonbladet och Expressen att "klyftorna ökar" och att börsmäklarna inte behöver några skattesänkningar (Anders Borgs argument mot avskaffad värnskatt).

En skattereform måste uppenbarligen föregås av omfattande pedagogik och opinionsbildning där utjämningspolitiken tonas ned. Dessutom är tillsättandet av en parlamentarisk utredning där det kan föras seriösa diskussioner som också klavbinder populisterna starkt motiverad.

Läs även andra bloggares åsikter om skattereform, skatter, moderaterna, socialdemokraterna, utjämning, populism, politik på intressant.se