måndag, juni 02, 2014

Ger lägre produktivitet ökad ojämlikhet som Piketty säger?

Pikettys teoretiska tes säger att kapitalägarna kommer att ta en dubbelt så stor andel av inkomsterna om tillväxten halveras i framtiden. Sänkt produktivitet i framtiden pga uteblivna tekniska framsteg är orsaken till att det skulle behövas skärpta skatter på kapitalägarna.

När den beryktade franske nationalekonomen Thomas Piketty kom ut med sin engelska översättning av sin bok Capital in the Tweny-First Century presenterades hans omfattande statistiska material som att det empiriskt nu är bevisat att ojämlikheten mellan kapital och arbete håller på att bli lika stor som strax före första världskriget. Trots att den franska versionen funnits i ett år dröjde det till slutet av maj 2014 innan man började konstatera att så var det inte alls. Pikettys tes om ojämlikheten är istället en abstrakt förutsägelse baserad på en generaliserande teoretisk mall för hur "kapitalismen" fungerar.

Att ställa upp en teoretisk mall för kapitalismen är också vad Karl Marx (1818-1883) gjorde i sitt verk Das Kapital, som syftade till att bevisa att kapitalismen måste gå under på grund av sina inneboende, destruktiva egenskaper. Den mallen stämde inte med verkligheten, vilket väsentligen berodde på att Marx antog att kapitalet (främst maskinerna) inte kunde vara produktivt - en följd av arbetsvärdeläran (bart nov-08). Ser vi en ny variant av Kapitalet i Pikettys verk?

Piketty ställer upp två enkla "lagar" för kapitalismens funktionssätt. Den ena definierar hur stor kapitalägarnas andel av nationalinkomsten är. Den andra utgör en teoretisk mall för hur stort kapitalet eller kapitalinkomstandelen blir under olika förutsättningar. Det är här Piketty får fram att en minskad tillväxt medför en ökning av kapitalinkomstandelen. Den egentliga orsaken är dock oklar enligt Krusell och Smith (K&S).

Den första lagen säger att kapitalägarnas inkomster (α) utgörs av kapitalets (β)  förräntning (r) vilket kan skrivas som α = r x β. Det är en definition som också kan skrivas som att avkastningen i relation till kapitalvärdet blir räntan på kapitalet, dvs r = α /β. Vi får anta att det gäller det totala kapitalet i näringslivet och att avkastningen består av räntebetalningar, aktieutdelningar och ej utdelade vinster  samt hyror o dyl.

Den andra lagen formuleras som β=s/g och kan som definition betraktad skrivas som s = β x g, dvs sparandet utgörs av ökningen av kapitalet då detta tillväxer i samma takt som näringslivets inkomster (kapitalkvoten är konstant).

Om man i den första lagen ersätter β med s/g får man α = r x s/g. Det skulle nu kunna utläsas som att kapitalägarnas inkomster är direkt beroende av räntabiliteten och sparandet och omvänt beroende av "tillväxten". Vi ser att en halvering av g skulle skulle kunna kräva en fördubbling av α. Sänkt tillväxt ger enligt Piketty större kapitalinkomster.

Formellt skulle  sänkt tillväxt kunna leda till att räntabiliteten sjunker. Ekonomerna talade för 50 år sedan om en "gyllene regel" för tillväxten då denna var lika hög som kapitalräntan, g = r. Kvoten r/g blir då =1 och kvar blir att α = s (kapitalinkomsterna går till spararna på lång sikt). Men Piketty gör gällande att räntabiliteten ska bli större än tillväxten - det famösa uttrycket r>g. K&S tar däremot fasta på att g ska sjunka och anför att Piketty räknar med att tillväxten åtminstone kommer att halveras (genom teknologisk stagnation och långsammare folkökning).

Om räntabiliteten inte kan sjunka när tillväxten går ner kunde man tycka att sparandet skulle sjunka. Men detta är enligt Piketty konstant i alla väder. Anledningen till detta är oklar och K&S kan inte någonstans i Pikettys bok eller i andra texter finna varför han gör detta antagande. Det är inte heller något standardantagande i den ekonomiska litteraturen. En empirisk utvärdering av USA:s tillväxt och sparande visar dessutom att sparandet sjunker när tillväxten sjunker (pdf).

Slutligen återstår att bedöma rimligheten i den utlösande orsaken till att ägandeojämlikheten skulle öka - förutsägelsen att tillväxten skulle sjunka i den nära framtiden. Kan man verkligen ta en teknologiskt betingad minskning av produktiviteten i näringslivet för given? Är alla uppfinningar och innovationer redan gjorda? Återstår enbart den s k Horndalseffekten (ett järnbruk kunde öka produktiviteten 2% årligen i 15 år utan investeringar)? Och hur går det med tillväxten om arbetstiden börjar förkortas? Blir kapitalisterna då omåttligt rika? MP skulle då vara storfinansens bästa vän när de vill stoppa tillväxten.

Mera som ett kuriosum ska jag redovisa Pikettys egen statistik över kapitalkvoternas utveckling i några rika länder 1970-2010 ( β/Y eller inverted capital-output-ratio):


Om inte annat visar denna statistik att det är komplicerat att definiera 'kapital'. Det är svårt att tro att kapitalkvoterna skulle ligga på så olika nivåer för länder med ganska små skillnader i BNP per person. Vi kan också notera att kapitalkvoten i Japan steg kraftigt när tillväxten var god och stagnerade när tillväxten sjönk. Det är motsatsen till vad formeln β=s/g påstås säga: när tillväxten sjunker stiger kapitalmängden β och vice versa. Oavsett detta kan man också fråga sig om det inte finns möjligheter att på politisk väg sprida kapitalbildningen till större grupper för att befordra ägandejämlikheten. Det borde väl vara bättre än att skärpa kapitalskatterna och därigenom motverka kapitalbildningen?

Det förefaller av denna analys, vilken delvis bygger på Krusell och Smith, som att Pikettys teoretiska analys av kapitalismens långsiktiga utvecklingstendenser inte stämmer med hur marknadsekonomin faktiskt fungerar. Pikettys abstrakta teori verkar helt enkelt vara felaktig. Det är naturligtvis ett vågat omdöme när en rad ekonomiska experter, professorer och nobelpristagare hyllat Pikettys bok med stor emfas. Ser vi återigen en konformistisk tendens att befrämja en författare och hans verk därför att det är "rätt" åsikter och slutsatser som förs till torgs?

Ska jämlikhetsbefrämjande skatter få motiveras med felaktiga argument därför att de riktas mot en liten grupp som många i dagens samhälle har känslomässiga aversioner mot?

/Se även min föregående artikel 29/5 där jag visar att mycket av Pikettys empiriska teori om ökande ägandeojämlikhet är felaktig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter: ,

15 Comments:

At 02 juni, 2014 08:56, Blogger oppti said...

Nationalekonomi på denna nivå är abstrakt.
Kapitalfördelningen kan väl vara ett uttryck för vem som äger produktionsresurserna eller den fasta egendomen.
Den senare förmögenheten kan vara väldigt snett fördelad-utan att det berör de fattigaste.En förmögenhet som inte behöver skapas från annat än allmän prisstegring vilket på marginalen drabbar dem som vill in eller ut ur denna grupp.

 
At 02 juni, 2014 12:00, Anonymous Adam said...

"Om räntabiliteten inte kan sjunka när tillväxten går ner kunde man tycka att sparandet skulle sjunka. Men detta är enligt Piketty konstant i alla väder. Anledningen till detta är oklar och K&S kan inte någonstans i Pikettys bok eller i andra texter finna varför han gör detta antagande. Det är inte heller något standardantagande i den ekonomiska litteraturen. En empirisk utvärdering av USA:s tillväxt och sparande visar dessutom att sparandet sjunker när tillväxten sjunker"

Roligt att se att etablerade namn också lyfter fram denna punkt i ljuset. Att nettosparandet skulle kunna hållas konstant vid nolltillväxt och en kapitalstock som ökar i värde är en absurd tanke. Det förutsätter rent logiskt ett ökande bruttosparande precis som K&S skriver. Vad glad jag blev. Jag började undra vad de proffesionella nationalekonomerna sysslar med. Detta är dock bara ena benet i Pikettys analys. Det andra benet är hans bristfälliga teori för fastställandet av kapitalets avkastning.

 
At 03 juni, 2014 01:17, Blogger Danne Nordling said...

Adam, effekten av en tillväxtminskning blir naturligtvis inte särskilt drastisk om man ska lägga till en många gånger större avskrivningsfaktor i nämnaren i Pikettys centrala formel. K&S laborerar med 0,1 och tillväxten 2%. Om tillväxten halveras kommer kapitalinkomstandelen med rimligt låga värden insatta, att stiga med mindre än 10%,

Åroblemet är bara att det är svårt att hitta realistiska värden på hela formelsystemet som är konsistenta. Det är därför inte att förvåna att Piketty valt den enklare lösningen att räkna bort avskrivningarna. Då får han dessutom en rent explosiv effekt av en halverad tillväxt. Men försöker man nu sätta in realistiska värden blir utfallet orealistiskt.

Så länge ingen arbetar med konkreta värden för formlerna kan Piketty driva sin tes. Därför måste Pikettys teori klassificeras som en abstrakt konstruktion som inte kan appliceras på verkligheten. Det hela verkar vara en bluff. Eller kan du, Adam, få ihop några exempelvärden på de två formlernas komponenter som hänger ihop?
/DNg

 
At 03 juni, 2014 10:45, Blogger Per-Olof said...

Det går inte att använda matematiska formler för att beskriva en komplex skapelse som ekonomin. Verkligheten måste vid användandet av formler förenklas mycket kraftigt och då kommer formeln inte att beskriva verkligheten.

Exempelvis måste en matematisk formel anta att det inte existerar människor i en ekonomi, att det inte existerar mänskligt agerande och mänskliga val/beslut. Men det är endast människorna som kan skapa ekonomin.

Den österrikiska ekonomin säger att det krävs goda institutioner (spelregler) för att en ekonomi ska kunna utvecklas. Exempelvis krävs det en stark äganderätt, frihet för individen, möjligheten för individer att sluta avtal med andra individer osv.

Det krävs även att människor är rationella (de förkastar irrationella läror inom politik och vetenskap) samt att det krävs teknologisk utveckling.

Kapitalet kan endast bli mindre produktivt om kapitalägarna investerar i exakt samma homogena kapitalvaror samtidigt som ingen teknologisk utveckling existerar. Lagen om avtagande avkastning bygger på denna teori. (Men kapitalägarna investerar självklart inte om avkastningen sjunker under kapitalägarnas uppsatta avkastningsmål.)

Karl Marx och Mahltus teorier bygger på lagen om avtagande avkastning. I en statisk ekonomi måste avkastningen ständigt sjunka. Om man exempelvis investerar i en allt större produktion av vete, kommer allt sämre mark att odlas upp, och mindre produktiva arbetare kommer att anställas. Kapitalet blir i denna situation allt mindre produktivt.

Enligt Marx kommer avkastningen på kapitalet att ständigt sjunka och då måste kapitalisterna också ständigt sänka lönerna. Detta skulle vara en inneboende konflikt.

I verkligheten investeras det i heterogena kapitalvaror. De är inte likadana och de passar in med andra kapitalvaror. Kapitalstrukturen kan växa både horisontellt (olika produkter) och vertikalt (ett produktområde får en mer komplex struktur).

Det är inte endast kvantiteten av kapital som är viktigt, utan även kvaliteten på kapitalet. Kapitalet blir värdelöst om omfattande felinvesteringar uppkommer (investeringarna följer inte den långsiktiga efterfrågan på konsumentprodukter).

För att kapitalet ska växa krävs det att mer kapitalvaror produceras jämfört med vad som behövs för att underhålla kapitalet (för att bibehålla kapitalets värde/produktivitet). Det krävs således inte att sparandet ständigt ökar, utan att kapitalvaror produceras för att nya kapitalvaror ska kunna produceras.

 
At 03 juni, 2014 13:11, Anonymous Anonym said...

Angående realistiska värden, se http://delong.typepad.com/sdj/2014/06/department-of-huh-i-dont-understand-more-and-more-of-pikettys-critics-per-krusall-and-tony-smith.html

 
At 03 juni, 2014 22:45, Blogger Danne Nordling said...

Tack för länken till Brad DeLong. Han kritiserar K&S för att de använder en avskrivningsfaktor på 0,10 av kapitalet β. K&S implicerar att det tar 10 år för realkapitalet att i genomsnitt bytas ut med ersättningsinvesteringar. Om kapitalkvoten är ca 5 (β/Y) blir avskrivningarnas andel av BNP ca 50 procent vilket förefaller ganska orealistiskt. Därför fick jag svårigheter med att sätta in numeriska värden i Pikettys två formler.

DeLong hänvisar till ett diagram som visar att avskrivningarna i USA under senare år kan ligga kring 15 procent av BNP.En deprecieringsfaktor på 0,02 procent tycker DeLong därför kunde vara rimlig även om han nämner 0,03 och 0,05. Det betyder i genomsnitt 50 års avskrivningstid vilket jag håller för helt orealistiskt. Låt oss ta fasta på 20 års avskrivningstid.

Vi får då att bruttosparandet bs blir β x g+0,05. Om vi sätter in detta i den centrala formeln α = r/g x s där vi ökar g med 0,05 och s med 5x0,05=0,25 (=bs). Vi får då α = rxs+0,25/g+0,05.

Om vi antar att räntan och tillväxten båda är 2 procent blir α = 0,02x0,35/0,02+0,05. (forts)
/DNg

 
At 04 juni, 2014 00:52, Blogger Danne Nordling said...

Med utgångspunkt från ovanstående uttryck för kapitalägarnas inkomstandel vid 2 procents tillväxt och 2 procents genomsnittlig kapitalavkastning kan vi se vad som händer om tillväxten halveras.

Täljaren är 0,007 och nämnaren 0,07 vilket ger 0,1 som betyder att 10 procent av BNI går till kapitalägarna.

Om tillväxten halveras till 1 procent kommer nämnaren att minska till 0,06. Om sparandet och räntan inte förändras kommer α att öka med 17 procent.

Detta är en mekanisk och abstrakt beräkning gjord på samma sätt som Piketty kalkylerar. Realismen kan ifrågasättas. Men om vi ändå räknar så och alltså kompletterar med avskrivningar med en faktor 0,05 (20 år) blir detta resultatet. En ökning med 17 procent är ganska långt ifrån den 100-procentiga ökning som Piketty anser bli resultatet av en tillväxthalvering.

Skulle utgångsläget vara 3 procents ränta och 3 procents tillväxt innebär en tillväxtminskning med 1,5 procentenheter att α mekaniskt stiger med 23 procent.
/DNg

 
At 04 juni, 2014 15:25, Anonymous Adam said...

"Så länge ingen arbetar med konkreta värden för formlerna kan Piketty driva sin tes. Därför måste Pikettys teori klassificeras som en abstrakt konstruktion som inte kan appliceras på verkligheten. Det hela verkar vara en bluff. Eller kan du, Adam, få ihop några exempelvärden på de två formlernas komponenter som hänger ihop?"

Håller med. Det är en ofullständig model som i extramfall (som nolltillväxt) ger galna utfall. Jag vet inte själv vad rimliga parametrar skulle vara. De lär ju ändras över tiden beroende på hur ekonomin utvecklas. Signifikant är dock att Piketty i sin text framhåller att det inte finns några naturliga spärrar i kapitalismen mot den utveckling mot en skenande ojämlikhet och krympande avkastning. Detta är dock helt fel oavsett om kapitalstocken måste ersättas var 10:e eller 50:e år. Utplånandet av nettosparandet via ökande avskrivningar sker förr eller senare. Det tar bort ena benet för hans apokalyptiska profetia.

 
At 05 juni, 2014 00:03, Blogger Danne Nordling said...

Det är naturligtvis en avgörande brist i Pikettys teori att inte ta med avskrivningarna om han nu ska göra sådana mekaniska prognoser som han presenterar. Därför kan man misstänka att han inte är seriös.

Invändningen att resultatet vid nolltillväxt blir orimligt, som påpekas av K&S, har dock inte kritikern i The Economist idag tagit fasta på. Däremot att K&S laborerar med för snabb avskrivning. Man sätter in vissa värden men testar inte helheten. Jag lade upp en kopia på artikeln här: http://skattepolitik-samhallsfilosofi.blogspot.fr/2014/06/sambandet-mellan-sparande-och-tillvaxt.html
/DNg

 
At 05 juni, 2014 10:01, Blogger Danne Nordling said...

Jag ska här nedan göra en sammanfattning av effekterna av en komplettering med avskrivningarna (mycket långsammare än K&S) i Pikettys mekaniska kalkyler med hjälp av ett räkneexempel.

De två "lagarna för kapitalismen" är:

a = rxB (1) Kapitalägarnas andel av inkomsterna

B = s/g (2) Kapitalstocken (i rel till Y) och dess beroende av sparandet och tillväxttakten, g.

a = rxs/g (3) är en kombination av 1 och 2

Om vi tar fasta på att B är ca 5 (kapitalstocken är ca 5Y) blir kapitalägarnas andel av inkomsterna rx5. Till detta vill man ibland lägga avskrivningarna, d, för att få en "kapitalandel" av Y (som då räknas brutto).

Vi bortser nu från divisionen med Y.

Relationen s/g ska vara ca 5 enligt hänvisningen till diagrammet tidigare (DeLong). Då passar det in att s=0,10 och g=0,02. Om vi antar att avskrivningsfaktorn är 0,03 stämmer det hyggligt med diagrammet.

Vi ska nu enl K&S lägga till avskrivningarna i (2). Med B=5 får vi avskrivningssparandet till 0,167 Då blir detta samband:

B = s+0,167/g+0,03 (2d)

Vi sätter in (2d) i (1) och får då:

a = rxs+0,167/g+0,03 (3d)

Vi fastslog ovan att s=0,10 och g=0,02. Sambandet 2d blir då B=0,10+0,167/0,02+0,03 B=5,33.

Vitsen med detta är att vi nu kan få en bild av hur en tillväxtminskning påverkar kapitalet B och därmed kapitalägarnas inkomster, a, som också påverkas av r.

Om vi halverar g i 2d får vi B=0,267/0,04 B=6,67

Kapitalet B stiger alltså rent mekaniskt med 25 procent vid en halvering av tillväxten. Piketty har räknat 75 procent fel i den mekaniska kalkylen.

(Om vi istället har 3% tillväxt som halveras till 1,5% ökar kapitalstocken med 33%.)
/DNg

 
At 05 juni, 2014 20:14, Anonymous plupp said...

Sen kan man tycka att informationen kanske inte är helt relevant för just Sverige som förmodligen har världens mest komprimerade lönespridning. Det finns alltid en optimal nivå, och här har den förmodligen passerats med råge.

 
At 07 juni, 2014 01:42, Blogger Danne Nordling said...

Pikettys abstrakta teori gäller för alla länder med en beaktansvärt stor kapitalstock. Den empiriska utvecklingen av de mest förmögnas andel i Sverige tyder inte på någon beaktansvärd ökning av koncentrationen trots att tillväxten varit lägre än i USA sedan 1970.

Vad Pickettys teori förutser är att en minskning av tillväxten ökar kapitalstocken, inte bara i absoluta tal (som tillväxten alltid gör), utan som relation till nationalinkomsten och BNP (kapitalkvoten). Detta följer av den enkla "lagen" β=s/g.

Det verkar som om Piketty fått detta samband på hjärnan och att det säger något om kapitalets utveckling (som han i andra sammanhang inte säger sig veta något om). Jag kan inte förstå hur mekanismen skulle se ut.

Om tillväxten sjunker genom sämre teknisk utveckling tycker jag en naturlig reaktion skulle vara att allmänheten inte längre skulle orka spara lika mycket som tidigare och då skulle kapitalkvoten inte påverkas särskilt mycket.

Med en kapitalkvot på ca 5 krävs det ändå många år med snabbare kapitaltillväxt innan kvoten ens vuxit till 6. Den reala kapitaltillväxten sker enbart genom sparande enligt relationen: s = β x g. Detta indikerar att det är tillväxttakten för sparandet (och nivån i utgångsläget), g(s) och s, som bestämmer kapitalets ökning och inte den allmänna tillväxttakten g.

Ett enkelt exempel är att tillväxten av Y upphör medan sparandet fortsätter med 0,1Y (om året). Då tar det 10 år att ackumulera 1Y i ökad kapitalstock (bortsett från avskrivningarna på detta nya kapital).

Det kan ha varit något i den stilen som föresvävat Piketty.
/DNg

 
At 07 juni, 2014 08:33, Blogger oppti said...

Följer detta nationalekonomiska abstrakta resonemang med intresse-utan att förstå allt.
Ägandet av produktionsresurserna är till stor del pensionskapital.
Medan förmögenheten i övrigt ligger på fast egendom.
Att kalla allt för kapitaltillgångar och se lika på dessa är kanske intressant men som underlag för fördelningsresonemang typ beskattning är dessa objekt helt skilda.

 
At 07 juni, 2014 13:56, Blogger Danne Nordling said...

oppti, det intressanta med Piketty är att han kunnat höjas till skyarna utan att någon varit i stånd att förklara kärnan i hans teori på ett konkret och detaljerat sätt. Därför kan man misstänka konformism eller rentav mer eller mindre medveten bluff.

Den empiriska beskrivningen av USA haltar sålunda genom att kapitalkvoten β stigit från 3,5 till ca 5 under perioden 1980-2007. Detta har främst skett genom sparande i pensionsfonder när USA skaffat sig ett fonderat pensionssystem. (Om detta är arbetsgivaradministerat kan det vara en förklaring till att vanliga löntagare inte fått ut just någon reallöneökning.) Samtidigt har USA:s tillväxt varit högre än Sveriges.

Ökningen av β i USA har inte medfört någon större ökning av den rikaste tiondelens eller procentens andel av kapitalinnehaven, vilket tycks vara ett axiom i Pikettys framställning. Så har inte heller skett i Sverige trots lägre tillväxt (jag saknar dock fakta om kapitalkvotens utveckling i Sverige).

Jag återkommer om Pikettys svar på kritiken av den abstrakta teorin.
/DNg

 
At 08 juni, 2014 01:23, Blogger Danne Nordling said...

Piketty har svarat på professorernas (K&S) kritik i ett e-mail återgivet i Business-week där han inte alls tycks förstå vad kritiken egentligen går ut på. Han fokuserar på extremfallet när tillväxten upphört och menar att han inte behandlat ett sådant fall:

"We’ve never written that the capital income ratio beta=s/g should go to infinity if g goes to zero: presumably people would stop saving (i.e. s would go to zero) much before that! We’re just saying that the simplest way to explain the rise in capital-income ratios that we observe in the data in recent decades is that saving rates did not fall as much as growth rates, so that mechanically the capital-income ratio tends to rise to relatively high levels, just like in the 19th century. I don’t think they are disputing this. Also note that the rise of capital-income ratio is certainly not bad per se, and does not necessarily imply high inequality. Tell me if I missed something!"

Piketty anser alltså att sparandet sjunkit långsammare än tillväxten vilket höjt kapitalkvoten. Att kapitalkvoterna har stigit (se diagrammet ovan i bloggposten) verkar vara korrekt. Om detta berott på ökat sparande eller långsammare minskning än tillväxten borde framgå av en faktaredovisning.

Jag kan dock inte undgå att misstänka att det finns allvarliga oklarheter i framställningen. Om vi tar fasta på mitt tidigare resonemang om hur en ökning av kapitalkvoten skulle gå till är det en ökning av sparandet i relation till nationalinkomsten Y som är central.

Om vi antar att tillväxten är 2 procent och B/Y är 5 krävs en sparkvot på 10 procent av Y för att hålla kapitalkvoten (B/Y) konstant. Om Y plötsligt övergår till att växa med bara 1 procent medan s växer med 2 procent kommer kapitalkvoten efter 20 år att ha ökat med 1Y och efter 100 år att ha ökat med 100 procent till 10Y.

En halvering av den allmänna tillväxten har på 100 år ökat kapitalmängden i relation till BNP med 100 procent om sparandet fortsätter oförändrat. Här verkar Piketty ha formellt rätt. Några avskrivningar tror jag inte vi behöver komplicera med. Relationen om 100 år B = s/g gäller, dvs B = 0,1/0,01 -> 10Y.

Det tvivelaktiga i Pikettys framställning, bortsett från de algebraiska missförstånden, är huruvida tillväxten ska sjunka och om denna sänkning i så fall kommer att mötas av en relativ sparandeökning. Det krävs empiriska undersökningar för att fastställa detta.

På en punkt tycks Piketty ha retirerat. Han hänvisar inte längre till sin närmast axiomatiska inställning att ökat sparande kommer att öka ojämlikheten eftersom kapitalet i utgångsläget är ojämnt fördelat. "the rise of capital-income ratio is certainly not bad per se, and does not necessarily imply high inequality".

Frågan kvarstår: hur mycket är humbug i Pikettys teori?
(Länk: http://www.businessweek.com/articles/2014-06-06/is-pikettys-second-law-of-capitalism-really-a-law)
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home