Klimathotet kräver att vi offrar demokratin?

En del miljöaktivister har länge förordat mer auktoritära tag för att minska klimatutsläppen. Attityden har nu spritt sig till mera rumsrena kretsar. Men exemplet Kina visar att det inte räcker med att offra demokratin. Autokraterna måste också ändra sin klimatpolitiska uppfattning.

För första gången har en debattartikel som är kritisk mot klimathotsaktivisterna publicerats på DN-debatt 2/12-13. Den tar dock inte ställning till sakfrågan - hur mycket av den globala temperaturökningen som orsakas av människan. Tesen är enligt rubriken att "Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin". Författarna är Svenolof Karlsson, journalist, Jacob Nordangård, universitetslektor och Marian Radetzki, professor i nationalekonomi.

Författarna pekar på en rad tankesmedjor med stort inflytande som har stora ekonomiska resurser. De har också kartlagt hela klimatfrågans framväxt i en bok där de olika aktörernas relationer och finansiering behandlas. (Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång, Ekerlids). Några exempel på tankesmedjor: Council on Foreign Relations, Aspen Institute, Rockefeller Brothers Fund, Brookings Institution, Chatham House, Romklubben samt Trilaterala kommissionen. De nämner också samverkanpartners inom FN såsom WMO, UNEP, IPCC samt under senare tid även EU-kommissionen. Dessutom finns WWF och Stockholm Enviroment Institute.

En paradox är enligt författarna att oljeintressena också finansierar opinionsbildningen mot klimathotet. De nämner Rockefellersfären, oljemiljardären Robert O Anderson och Maurice Strong, generalsekreterare vid de tidiga miljökonferenserna i Stockholm och Rio (VD i oljebolaget Petro Canada).

Miljöorganisationerna verkar ofta vara "köpta" av EU om man får tro författarna. Vid EU:s sjätte miljöbehandlingsprogram 2001 fastställdes bidraget til maximalt 70 procent av utgifterna. "Sju av de åtta  största Brysselbaserade miljöorganisationerna fick det året sin kärnfinansiering från EU-kommissionen." I det sjunde programmet 2007 föreskrev kommissionen att miljöorganisationerna skulle arbeta för EU:s åtaganden enligt Kyoto-protokollet. "Detta förklarar varför de tongivande miljöorganisationerna efter detta så monotont har hänvisat till klimatet." (min emfas)

Den allvarligaste anklagelsen är dock att klimataktivisterna umgås med tankar på att inskränka demokratin. EU-rådgivaren Hans Joachim Schellnhuber vid Potsdaminstitutet (som låg bakom det tvivelaktigt grundade larmet från Världsbanken förra året) var 2009 i Essen särskilt tydlig:

"Demokratiska regimer är inte väl ägnade för den grad av deltagande som krävs: Kan fria demokratiska samhällen hantera effekterna av allvarliga globala klimatförändringar, eller är kanske auktoritära regimer bättre lämpade till att genomdriva de nödvändiga åtgärderna?”

Liknande, men mera inlindade, sådana tendenser tillvitar de tre författara även svenska aktivister såsom Bo Ekman, Tällberg Foundation, Johan Rockström och Margot Wallström (stiftelsen Global Challenges Foundation).  

Vi har hört enskilda miljödebattörer förorda mer auktoritära tag tidigare. Men är inte detta ett utflöde av att man föreställt sig att det är de kapitalistiska västländerna som är de som måste minska sina utsläpp drastiskt? Om något år släpper emellertid Kina ut dubbelt så mycket koldioxid som USA. Den stora utsläppsminskningen måste rimligtvis göras i ett land som redan styrs uppifrån med auktoritära metoder. Men trots möjligheten att utfärda dekret om utsläppsminskningar med hot om dödsstraff sker detta inte. Varför skulle då en mera allmän övergång till "bättre lämpade" auktoritära regimer leda till att de blev mer  benägna "att genomdriva de nödvändiga åtgärderna"?

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekte, klimathot, global uppvärmning, klimathotsaktivister, Schellnhuber, demokrati, auktoritära regimer, Kina, klimat, miljö, politik på intressant.se