Varför går det dåligt för de nya moderaterna?

Skattepolitiken baserad på jobbskatteavdragen saknar äkthet och utgör ett ödesdigert brott mot vad som kallats "moderat classic". I själva verket ser vi ett komplement till arbetsmarknadspolitiken som aldrig haft någon riktig trovärdighet - särskilt inte när arbetslösheten stiger. Under tiden har den gamla ideologin vissnat i brist på näring.

I tidskriften Fokus nr 42/13 skriver Torbjörn Nilsson en lång analys av Moderaternas nuvarande situation med tillbakablickar ända till Gösta Bohmans tid. Rubriken är "Underbara dagar ligger bakom oss". Det är en alludering på Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Men egentligen försöker han besvara sin inledande fråga: Varför går det dåligt för de nya moderaterna?  Svaret tycks vara komplicerat. Nilsson har intervjuat ett trettiotal moderater på olika positioner för att få svar.

Nilsson börjar med en intervju med Lars Tobisson som just kommit ut med en biografi över Bohman (som jag håller på att läsa). Striden mellan Bohman och Yngve Holmberg är central. " Poängen: det är farligt när man inte vårdar ett parti, oavsett om problemet är interna gräl, policyutveckling eller profilering ut mot väljarna."

Tidigare kampanjmakaren Peje Emilsson får beskriva hur mycket av vad Per Schlingmann nu iscensatt redan prövats och inte visat sig fungera. Istället satsade man på fördjupning; Nilsson refererar: "Under många slitsamma år tog de strid om själva synen på samhället, staten, stålarna. 1980 höll Gösta Bohman sitt tal i Uppsala där liberalismen sattes före konservatismen. De krävde valfrihet och vann den. Steg för steg formades en ny tidsanda, där konkurrens och reklam-tv och självständig riksbank blev självklarheter."

Nilsson pekar på de gamla moderaternas arv, att de flyttade den politiska mitten högerut och gjorde omöjliga saker möjliga. Emilsson avslutar med ett (omedvetet kontingent) uttalande:

"Det fascinerande är ju att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sänkt skatterna mer än vad Bo Lundgren trodde att han kunde göra. Men de har inte basunerat ut det på gator och torg."

Artikeln fortsätter med Cecilia Stegö Chilò, som inte är imponerad av vad de nya moderaterna åstadkommit. "Om man ser till det vi bildade opinion för i alla år, och faktiskt vann ett starkt stöd för, så tycker jag inte att den här regeringen har förvaltat det särskilt väl. Vi har fortfarande stora problem med storskaliga och dåligt fungerande offentliga system – som inom sjukvården, men det problematiserar man inte. Vi har fortfarande dålig flexibilitet på arbetsmarknaden, straffskatt på utbildning och framgång, och en försvarspolitik som inte hänger ihop."

Man kan fråga sig vad de här personerna som myntade begreppet "moderat classic" egentligen har för relevans idag, filosoferar Nilsson. Och han relaterar en anekdot från i somras med K-G Bergström  och Carl Bildt efter Fredrik Reinfelds sommartal (2013) där Bildt erkänner att han omfattar en rad inrikespolitiskt förlegade ståndpunkter (t ex om värnskatten). Det var två månader sedan. "Då såg moderaterna på ytan fortfarande ut som ett parti som mådde bra. Det gör de inte längre."

En orsak, menar Nilsson, finns i Dagens Nyheters reaktion efter sommartalet. "Gäsp, sa den liberala ledarsidan." Och därefter pekade man på en avgörande skillnad mellan moderaternas politik 2006 och den 2013.

Då (-06) hade Fredrik Reinfeldt ett problem – utanförskap kallade han det – som han hävdade skulle lösas med skattesänkningar. Nu torgförde han endast skattesänkningarna. Utan att ha ett problem. Det var ett problem. (enl DN)

Problemet med utanförskap och jobbskatteavdrag är enligt min mening centralt för hur de nya moderaterna uppfattas. Det är här Torbjörn Nilssons analys spårar ur. Han har naturligtvis rätt i att krisen inte bara, som en del moderater tror, beror på "tafflig mediahantering".  Skattesänkningsviljan har enligt SOM minskat sedan 2006 och Nilsson försöker spåra bakomliggande tendenser. Enligt Nilsson ligger dessa i att moderaternas problemformulering "ska vi ha ha ett bidragssamhälle eller ska vi satsa på en arbetslinje?" inte längre accepteras av väljarna. Det skulle vara intressant om det kunde redovisas belägg för just denna omsvängning i väljarkåren.

Jag skulle istället vilja hävda att de nya moderaternas skattepolitik redan från början saknade äkthet. Valet 2006 vanns inte på det första jobbskatteavdraget. Den skattesänkningen var enbart ett komplementärt instrument i arbetsmarknadspolitiken. Huvudproblemet var att bidragstagandet hade blivit alltför utbrett under Göran Persson. Det berodde på en medveten strävan att "frisera" arbetslöshetssiffrorna med hjälp av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Alliansen gjorde diffusa hänvisningar till att bidragen blivit så frikostiga att många egentligen arbetsföra istället föredrog ett bekvämt liv som eviga bidragstagare. "Strama upp reglerna och sätt dem i arbete" var undermeningen i det valvinnande budskapet.

Reglerna blev verkligen mycket mer rigorösa vilket också drabbade ersättningen från A-kassan. Försämringarna genomfördes under stort gny medan skattesänkningarna för det stora flertalet inte utannonserades särskilt tydligt. Många såg enbart att det blev dyrare att vara med i A-kassan. Ingen talade om att detta uppvägdes av skattesänkningar för de flesta. Detta måste betecknas som misslyckad social ingenjörskonst i den högre skolan.

Själva syftet med jobbskatteavdragen misstroddes redan från början. Syftet byggde på föreställningen att det fanns massor av jobb att söka men som förblev obesatta eftersom det var mer lönsamt att lyfta bidrag. Någon undersökning som visade att det fanns alltför små skillnader mellan arbete och bidrag presenterades aldrig. Det bara påstods att det i vissa fall var ren förlust att arbeta. Och var det inte sådana tendenser som de skärpta bidragsreglerna skulle stävja?

Ytterligare en anomali utgjorde motsättningen mellan den politiska viljan att förtidspensionera så många arbetslösa som möjligt för att få bättre siffror och föreställningen om den individuella viljan att få ta emot bidrag istället för att ta något av alla de jobb som skulle finnas. När så konjunkturerna försämrades och arbetslösheten steg också av denna anledning blev det alltmer uppenbart att jobbskatteavdragen i sig inte kunde bidra till fler jobb. Kvar fanns en konsumtionsstimulerande effekt i den mån skattesänkningarna inte finansierades med åtstramningar.

Ideologiskt var jobbskatteavdragen en främmande fågel i skattepolitiken. De hade ju samma funktion som övriga tämligen doftlösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hur skulle de kunna engagera alla dem som såg skattesänkningar som frihetsbefrämjande eller riktade mot ett orättvist bestraffande av extraarbete, övertid, ansträngning, utbildning och förkovran? Brottet mot "moderat classic" var gigantiskt.

Härutöver upphörde den principiella kritiken mot den offentliga sektorn och särskilt dess tendenser att utveckla ineffektivitet. Så länge det finns en kritisk tidsanda finns det också en beredvillighet att sänka skatterna och överföra offentlig verksamhet till marknader och avgiftsfinansiering. Men det verkar helt orealistiskt att tro att det skulle finnas en opinion för skattesänkningar som ett medel för arbetsmarknadspolitiken. SOM-institutets registrering av sjunkande vilja att stödja skattesänkningar är helt följdriktig. Den viljan håller på att vissna i brist på näring.

Att det börjar gå dåligt för de nya moderaterna kunde man se redan före valet 2010. Men den ekonomiska krisen och den inkompetenta Mona Sahlin (S) som svängde åt vänster, dolde de strukturella svagheterna. Arbetslinjen, arbetsmarknadspolitiken och jobbskattetanken höll inte så länge. I brist på annan politik är det naturligt att det blir svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, reinfeldt, anders borg, jobbskatteavdrag, arbetslinjen, Fokus, moderat classic, val 2014, skatter, politik på intressant.se