tisdag, november 26, 2013

Kraven på socialism börjar med kritik av vinsten

Ett socialiseringsförslag som ska lyckas måste inrikta sig på något som socialisterna kan framhålla som skadligt - företagens vinster. Därefter skapar man ett system som långsamt tar hand om en del av vinsterna och samtidigt också i förbigående får allt större inflytande.

Jag var på presentationen av boken Sista försöket att socialisera Sverige? utgiven av Svensk Tidskrift igår (red Maria Eriksson). Det är en antologi som till stor del handlar om försöket att socialisera  med hjälp av löntagarfonder. Till den har jag lämnat ett bidrag (ej tidigare publicerat) som handlar om kampen mot de första förslagen från Rudolf Meidner och Anna Hedborg. Jag berör också Folkpartiets och Erland Waldenströms aktiviteter för att åstadkomma en kompromiss med LO och Socialdemokraterna, samt mina strävanden att förstöra denna lätt förrädiska aktivitet.

Presentationen av boken följdes av en paneldebatt som bl a berörde riskerna för att det ännu en gång skulle uppstå en opinionsrörelse för att införa socialism i Sverige.



Från vänster ser vi Anna Kinberg Batra, ordf i finansutskottet, Jens Spendrup, ordf i Svenskt Näringsliv, Stig-Björn Ljunggren, fil dr i statsvetenskap samt moderatorn Anders Ydstedt, ordf i SvT. Panelen var allmänt sett överens om att riskerna inte kunde negligeras. Det kan bli så att man försöker använda fonder med ursprungligen andra syften till att skaffa sig inflytande över näringslivet. Ljunggren noterade f ö att den stora fondstriden med början för 35 år sedan medförde att det aldrig blev en borgerlig revolt mot skattesystemet. Uppslutningen kring 4 oktober 1983 tog över.

Min egen erfarenhet av opinionsbildning mot vänsteridéer leder mig till en något annan slutsats. Det var ju inte så att socialisering motiverad med ökat löntagarinflytande fördes fram från ingenstans. Hela fondkonceptet var istället under många år motiverat med missnöje med företagens vinster. Dessa vinster lyckades LO dessutom få opinionen att uppfatta som ett resultat av LO:s eftergivenhet i "solidaritet med de lågavlönade". Egentligen skulle LO kunnat förhandla fram löneökningar som hade eliminerat det mesta av vinsterna, förklarade man. Istället gick vinsterna ner i aktieägarnas fickor och bidrog till att förstärka den rådande, skadliga maktkoncentrationen inom näringslivet.

Redan på 1960-talet hade kommunistledaren C-H Hermansson kartlagt storfinansens 15 familjer. Monopolkapitalism kom att bli ett nästan rumsrent begrepp. Regeringen tillsatte den s k Koncentrationsutredningen. Olof Palme slog 1975 fast "att ingen längre bestrider de arbetandes rätt till del i förmögenhetstillväxten". Löntagarfonderna syftade länge till att omfördela förmögenhetsbildningen och bryta "den privata maktkoncentrationen". Det skulle ske genom ett angrepp mot företagens vinster vilka inte bara sades berika ett fåtal kapitalägare utan också styrde företagen i fel riktning. Första delen i detta budskap gjorde intryck på politikerna i alla partier och på en del storföretagsledare.

Det var denna samsyn som blev grogrunden för löntagarfonder som syftade till att korrigera förmögenhetsbildningen. Den juridisk-tekniska lösningen var att företagen enligt lag skulle utge "riktade fondemissioner" av aktier till fonder med styrelser befolkade av fackföreningsfolk, statstjänstemän och näringslivsrepresentanter. När Meidner kom med sitt förslag valde han av någon anledning också att betona att det var makten det gällde. Detta kunde tyckas skulle försvåra en uppgörelse med näringslivet och Folkpartiet. Men underligt nog blev det ingen riktig debatt om detta förrän LO kom med sitt definitiva förslag som fastställdes på kongressen i juni 1976.

Inte heller blev det någon egentlig debatt om den rättsligt tvivelaktiga effekt som "obligatoriska riktade fondemissioner" av aktier skulle innebära. I praktiken skulle de ganska omedelbart orsaka en kraftig kursnedgång på aktiebörsen. Detta var sannolikt en helt förbisedd konsekvens både för Meidner, Folkpartiet och näringslivets s k vinstandelsgrupp ("Waldenströmgruppen"). I varje fall avstod Waldenström att lägga fram ett kompromissförslag med ett alternativt fondsystem i maj 1976. Det som då presenterades var s k investeringslön - en del av löneökningarna skulle sättas av för individuella aktieköp. Detta ofarliga förslag var snart bortglömt.

Min bedömning är att Meidner och Hedborg begick ett strategiskt misstag genom att erkänna och senare betona att det var makten över de större företagen det gällde. Det gav en möjlighet för näringslivets mera militanta krafter att mobilisera både ekonomiska resurser för motkampanjer och en småföretagaropinion som kunde känna sig personligen hotad. Men ännu i oktober 1977 höll Olof Palme fram det socialistiska målet:
"Kapialismen är oförmögen att lösa de stora framtidsuppgifterna. Därför är det nödvändigt att ersätta kapitalismen med ekonomisk demokrati. Löntagarfonderna är ett steg på vägen mot en begränsning av kapitalismen. --- Det är i hög grad den demokratiska socialismens mål att avskaffa kapitalismen." Olof Palme i AB 1977-10-02
 Att döma av detta trodde Palme att han skulle införa löntagarfonderna utan stöd från andra i Riksdagen. Det är svårt att tro att FP skulle varit med på att "avskaffa kapitalismen". Men någon sorts kompromissförslag som ett första steg kanske han ändå skulle kunna hoppas på i den statliga fondutredningen, som arbetade på med FP:s goda minne. Detta torde ha omintetgjorts när SAF i november 1977 påbörjade sin första landsomfattande kampanj mot fondsocialismen (bloggart sep-12). Kampanjarbetet fortsatte med kulmen 4 oktober 1983.

Frågan om huruvida ett nytt socialiseringsförsök kan komma att göras någon gång i framtiden kan alltså besvaras om man kan bedöma sannolikheten för att det går att hetsa fram en vinstfientlig opinion som vill komma åt vinster och maktkoncentration med hjälp av något som senare visar sig leda till socialism. Den misslyckade attacken med löntagarfonder kommer då att finnas som åskådningsexempel. Motståndarna till socialism kommer förhoppningsvis inte lika lätt att låta sig luras som 1975.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

6 Comments:

At 27 november, 2013 15:22, Anonymous Anonym said...

Vi har gjort precis motsatsen till löntagarfonderna.
Skattelagstiftningen har gjort att storbolagen i praktiken kan slippa att betala skatt, vi och småföretagare får betala skatt.

Löntagarfonderna var inte bra men det vi fick med andra lobbyister var lika dåligt.

 
At 27 november, 2013 16:41, Blogger Nils Lindholm said...

Ska man med det här tolka det som att Danne gillar att 'finanseriets' ökade uttag ur produktionen är precis som det ska vara?
Lönernas andel ska minska . . . mot noll!! eller?

 
At 27 november, 2013 18:55, Anonymous Lars said...

Det är alltid intressant att läsa om denna tid från en person som var med.

 
At 28 november, 2013 08:22, Blogger oppti said...

Gazellvinnaren (DI) är ett assistansbolag-som växer med hjälp av offentligt betalda tjänster beställda av brukarna direkt.
Vinsten är beroende av nöjda beställare.
Bra när det inte går till överdrift som i Södertälje!

 
At 28 november, 2013 12:22, Anonymous Per Fredö said...

Läs Gösta Bohman så får nå veta om alla stridigheter från den inrikespolitiska insidan om hur stridigheterna kring löntagarfonderna utvecklades.

Samt de borrerliga
eftergifterna nästan in på målsnöre.

Men sossarna knäcktes definitivt efter den magnifika demokrationen. Sånt var dom inte vana vid från den kanten.

Läs också i Svensk Tidskrift hur Lars Tobisson på ett initierat sätt har berättat om detta.

Parentetiskt.
Lars och jag studerade statsvetenskap i Göteborg något år.

 
At 29 november, 2013 17:28, Blogger Danne Nordling said...

Nils Lindholm, löntagarfonderna var ursprungligen en fråga för industrin som sedan utvidgades till alla producerande företag (även pressen). Däremot skulle sannolikt bankerna tas över på något annat sätt.

Ur nationalekonomisk synvinkel är det intressant att studera den finansiella sektorns kostnader och bidrag till den ekonomiska tillväxten. Jag misstänker att dess långsiktiga produktivitet har sjunkit. I många fall i världen har också denna sektor i samverkan med en undermålig stabiliseringspolitik bidragit till kraftiga produktionsförluster.

Politikernas uppgift är nu att fundera på hur man kan komma tillrätta med de nationalekonomiska problemen utan att införa planhushållning och socialism som har större nackdelar. Detta har ingenting med lönebildningen i stort att göra.

Per Fredö, inför seminariet med Svensk Tidskrift kollade jag på några artiklar om fonderna som jag skrev när det begav sig. Där omnämnde jag ett förslag från Bertil af Ugglas, som jag idag inte alls kommer ihåg. Men på seminariet frågade jag Lars Tobisson om vad det kunde varit fråga om. Han svarade litet undvikande och hänvisade till sina memoarer. Jag får återkomma när jag hittat vad han skriver om denna för M inte helt glamorösa tid.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home