Är alla skattesänkningar lika viktiga?

 Är jobbskatteavdragen lika viktiga som sänkta marginalskatter? Borde inte orättvisa och effektivitetshämmande skatter sänkas först? För detta krävs dock satsningar på långsiktig opinionsbildning. Den har försummats under många år.

Om det ska formeras en ny skatteopposition kan det vara motiverat att fundera på vilka skattesänkningar det är motiverat att sikta in sig på. En helt abstrakt sänkning av skattetrycket i procent av BNP lär inte engagera så många. Men det är litet av det intrycket man får av socialdemokraternas "avslöjande" av det politiska program som de säger ska gälla nästa mandatperiod. Det är Stefan Löfven och Magdalena Andersson som kommer med en lista på Brännpunkt i SvD 4/11 2013. Dock verkar det fortfarande osäkert om huruvida M verkligen kommer att satsa på dessa reformer i praktiken. Beskeden är motstridiga.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson

Sålunda svarar Anders Borg och Anna Kinberg Batra i SvD 5/11 2013 med en artikel rubricerad "Inget utrymme för stora skattesänkningar" som tillbakavisar att M skulle satsa på ansvarslösa och ofinansierade skattesänkningar. Någon konkretisering av de mindre skattesänkningar som trots allt skulle kunna komma ifråga gör man inte.Därför finns det anledning att fortsätta att bygga upp opinionen mot skatterna för nästa mandatperiod.

Tittar man på Löfvens och Anderssons lista blir man bedrövad. Är det detta M vill satsa på om finansieringen tillåter? Listan summerar till sänkningar på 35-40 miljarder kronor och består av fem poster:

1. Ett sjätte jobbskatteavdrag
2. Sänkt bolagsskatt
3. Höjd brytpunkt (över 37 400 kr/m)
4. Sänkta ägarskatter - kanske en halvering, men även en mer modest sänkning kostar 10-15 mdr kr. (Vad som avses framgår inte.)
5. Avskaffad värnskatt. Men den ingår inte för nästa mandatperiod och finns inte med i summan.  

Sänkt skatt för pensionärer tycks inte stå på programmet trots att det finns opinionsundersökningar som visar att över hälften av Moderaternas manliga pensionärer i väljarkåren  gått över till Socialdemokraterna sedan årsskiftet  och bidragit till M:s svårigheter.

Den enda punkt som är litet upplyftande är en (ytterligare?) höjning av brytpunkten. Men då måste den presenteras som en marginalskattesänkning med 20 procentenheter för ett antal tiotusen personer. En ganska modest sak trots allt, som bara skulle kosta 3 mdr kr enligt S.

Ännu ett jobbskatteavdrag verkar inte vara något som engagerar. Redan efter det att det femte jobbskatteavdraget presenterades tidigt i höstas kunde man avläsa helt stillastående opinionssiffror för M. Det ses kanske numera som en synnerligen dyrbar arbetsmarknadspolitisk åtgärd med osäker effekt. När de första avdragsreformerna presenterades kunde man uppfatta dem som en tillrättning av alltför små skillnader i lön efter skatt för dem som fick bidrag jämfört med dem som arbetade. Men det redovisades inga siffror som bevisade detta. I takt med att bidragen stramats åt och alltfler jobbskatteavdrag genomförts försvinner också styrkan i detta argument.

Kvar finns två effekter av jobbskatteavdragen: alla får en skattesänkning (som arbetar) och upp till maxpunkten på ca 28 000 kr/m sjunker också marginalskatten. Det senare brukar dock aldrig framhållas i debatten. Många av dem som upplever sig som orättvist beskattade av en extra hög marginalskatt får inte någon dynamisk lättnad utan enbart några hundralappar mer i månaden oavsett om man arbetar extra eller inte. Om S vinner valet kommer dock de som tjärar över 60 000 kr/m att få en marginalskattehöjning när alla jobbskatteavdragen ska trappas av.

Borde inte regeringen istället ha hållit inne med några av jobbskatteavdragen och andra skattesänkningar så att man hade kunnat avskaffa statsskatten istället? Det hade inte ens fordrats hälften av sänkningarna på 130 mdr kr för att finansiera ett avskaffande. Dessvärre har det tåget gått. Någon opinion för en sådan reform har inte funnits. Jag hävdar att det beror på brist på opinionsbildning under många år. Och att genomföra ens små sänkningar av statsskatten stöter på stora svårigheter inom hela oppositionen. Den nu förestående reformen försvaras med formalistiska resonemang om budgetreglerna i Riksdagen och inte med principiella effektivitets- och rättviseargument.

Regeringspartiernas företrädare tycks ha glömt alla bärande argument för sänkta skatter som verkligen skulle öka den ekonomiska effektiviteten, tillväxten och rättvisan för dem som betalar orimligt höga skatter. Bidragande har naturligtvis varit den bristande opinionsbildningen. Det går att rätta till men kommer att ta lång tid. Och även om det kommer att ta många år innan det blir något resultat är ett opinionstryck nedåt på skatterna ett hinder för att de annars kommer att höjas.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, marginalskatt, effektivitet, rättvisa, moderaterna, brytpunkten, regeringen, socialdemokraterna, skatter, ekononomi, politik på intressant.se