Expansiva entreprenörer stoppas av Piketty?
Endast 20 procent av de rikaste i USA är chefer i stora företag - en minskning från 38 proc på 26 år. En skärpt beskattning, motiverad med en illa underbyggd teori, kommer därför att i huvudsak träffa innovativa entreprenörer.
Under tisdagsförmiddagen 17/6 presenterades vid ett seminarium på IFN en bok om entreprenörsskap med samma titel, skriven av Magnus Henrekson och Mikael Stenkula. Boken handlar om "superentreprenörerna" eller de expansiva entreprenörerna - inte om egenföretagare i allmänhet. Dessa entreprenörer har avsevärd betydelse för tillväxten och naturligtvis för framväxten av superrika personer. Därför borde de ha haft betydelse för Thomas Piketty i hans bok Kapitalet i det 21:a seklet. Men någon närmare analys av de stora entreprenörerna förekommer inte. I nationalekonomisk makroteori är det också sällsynt att entreprenörerna analyseras - tillväxten kommer från insatser av mer kapital och arbete.
 |
| Magnus Henrekson,Thomas Gür, Lena Apler och Joacim Tåg |
Henrekson nämnde att på Forbes lista över dollarmiljardärer, som omfattar 1 723 personer, är 996 av dem (58%) sådana som blivit rika på entreprenörskap. Det visar att ärvda förmögenheter inte har någon dominerande betydelse (en del av de andra miljardärerna är mera ordinära rörelsedrivande företagare eller verksamma på det finansiella området). I USA har andelen miljardärer med ärvd förmögenhet sjunkit från 41 procent 1982 till 30 procent 2014. Trenden där går alltså i motsatt riktning mot vad Piketty förmodar. Men i Frankrike har 70 procent av miljardärerna ärvt sin förmögenhet.
Man kan som Henrekson nämnde fråga sig om Piketty tagit för mycket intryck av mindre relevanta franska förhållanden. I USA finns det 1,34 entreprenörsmiljardärer i relation till befolkningen (1 milj), i Sverige 0,4, i Europa 0,3 och i Frankrike knappt 0,1. Generellt har USA bara hälften så många egenföretagare som Europa men 4,2 gånger så många superentreprenörer.
Magnus Henrekson tog också upp några kritiska anmärkningar mot Piketty. Han accepterade att det nästan alltid är så att r>g (räntabiliteten större än tillväxten). Men han menade att inget land ändå haft någon ojämlikhetsspiral. Här nedan visar jag Pikettys diagram över räntabilitet och tillväxt inklusive långt framskrivna prognoser:
 |
| De närmaste 40 åren ska tillväxten sjunka något |
Kanhända skulle Piketty invända mot Henrekson att ojämlikheten byggdes upp till 1913 för att därefter i hundra år minska när g>r. Den springande punkten är vad som ska hända de närmaste 50 åren då ekonomipristagaren
Pikettys teori har som första led att takten i kapitalbildningen kommer att öka med ökad kapitalkvot (B/Y) som följd. Detta beror på de två kurvorna som spretar i slutet av diagrammet ovan samt på den oförändrade sparandetakten. Den ökande räntabiliteten kan på goda grunder ifrågasättas. Men varför ska tillväxten sjunka? Jag ställde frågan till Henrekson med perspektivet att entreprenörerna är betydelsefulla för tillväxten. Svaret var inte okomplicerat och en hel del beror på hur man mäter tillväxten när det görs innovationer. Ett exempel är Netflix. Ett annat är e-mail jämfört med kurirpost.
Att sparandet fortsätter i oförminskad takt när tillväxten sjunker går inte att belägga empiriskt under efterkrigstiden enligt Krusell och Smith. Och konventionell teori pekar också emot Piketty.
Det andra ledet i Pikettys teori säger att en större kapitalkvot (i sig något bra) i praktiken leder till att det är de redan rika som svarar för större delen av sparandet med påföljd att ojämlikheten i förmögenheter förstärks. Här nämner Henrekson att det inte finns klara belägg för att förmögenhetsfördelningen blivit mer ojämn (under efterkrigstiden). En betydande del av sparandet sker numera i pensionsfonder. De rika konsumerar dessutom en hel del i boendet och sponsrar fotbollslag eller driver välgörenhet. Skilsmässor och arvdelning motverkar också dynastibyggen. Slutligen förstör nya entreprenörer gamla förmögenheter - t ex förstörde Steve Jobs många förmögenheter placerade i Nokia-aktier.
Utöver detta måste man enligt Henrekson beakta att de 0,1 procenten mest förmögna i USA inte är tvivelaktigt produktiva chefer i storföretag. Ca 70 procent driver själva bolag. Andelen chefer har minskat från 38 procent 1979 till 20 procent 2005. Piketty feltolkar varifrån de rikas kapitalinkomster kommer - det är fråga om avkastning på entreprenörstalang och inte avkastning på finansiellt kapital.
De skattehöjningar, som Piketty föreslår (t ex 80 procent marginalskatt) är inte harmlösa om de rika är innovativa entreprenörer, menar Henrekson.
Föregående artikel om Piketty och 80 procents marginalskatt 2/6-14
Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, Henrekson, förmögenhetskoncentration, innovativa entreprenörer, skatter, tillväxt, nationalekonomi, omfördelning, jämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi, skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 17:34
3 comments
.
3 Comments:
Pikettys teori går ut på att kapitalackumuleringen inte leder till att produktionen av varor och tjänster ökar (liksom Karl Marx). Realinkomsterna för löntagare och pensionärer ökar således inte när kapitalisterna investerar i en större produktionsstruktur.
Syftet med större investeringar är inte att producera och sälja mer varor och tjänster som vanliga människor har möjligheten att köpa (vilket egentligen innebär att kapitalisterna inte vill tjäna pengar).
Enligt Piketty, ökar endast nationalinkomsten och vinsterna, samtidigt som löneandelen av nationalinkomsten sjunker. Kapitalisternas investeringar i en större produktion är något som inte existerar.
Det är endast marxister och idioter som tror på detta.
I verkligheten är det tvärtom. När sparandet ökar och kapitalisterna spenderar mer på att öka de produktiva utgifterna (företagens spenderande på att få tag på produktionsresurser), ökar lönerna (arbetskraft är en produktionsresurs) och vinsternas andel av nationalinkomsten minskar.
(Detta gäller under antagandet att penningmängden är stabil. När penningmängden ökar, ökar också den ekonomiska ojämlikheten. Detta hände i början av 1970-talet efter det att Bretton-Woods systemet kollapsade. Nya pengar tillfaller oftast de rika som kan spendera pengarna, innan pengarna börjar höja priserna i ekonomin.)
Antag att vinsterna i ekonomin är 200 och att kapitalisterna har köpt konsumentprodukter för 200. Antag att det ackumulerade kapitalet är 2000 och att avkastningen på kapitalet är 10 % (200/2000).
Antag nu att kapitalisterna ökar sitt sparande och sina investeringar med 100 (deras inköp av konsumentprodukter minskar till 100). Nu måste kostnaderna för att producera förr eller senare öka med 100 (investeringar kostnadsbokförs genom avskrivningarna).
Vid stabil penningmängd måste försäljningsintäkterna bli exakt de samma som tidigare. Försäljningen av konsumentprodukter minskar med 100, men försäljningen mellan företagen ökar med 100.
När kapitalisterna spenderar 100 mer än tidigare, kommer en del av summan att gå till ökat spenderande på löner och en del på ökat spenderande på kapitalvaror. Eftersom produktionen sker innan konsumtionen, måste företagen betala sina utgifter innan det existerar några försäljningsintäkter.
Ökat spenderande på produktiva utgifter kan således endast ske om sparandet ökar, vid antagandet att penningmängden är stabil. Således är det bevisat att ett ökat sparande och större investeringar, leder till att en större lönesumma betalas ut och att vinsterna sjunker (bokföringsreglerna kan endast leda till denna slutsats).
Per-Olof, Pikettys empiri bygger på att kapitalet är produktivt. Om vi exkluderar jordbruksmark ur kapitalbegreppet har kapitalkvoten stigit under långa tider. Det betyder att kapitalackumuleringen först hållit jämna steg med produktionsökningen. Därtill har kapitalackumuleringen gått fortare än produktionsökningen. (B/Y stiger.)
Detta betyder att kapitalet blivit mindre produktivt. Den första frågan som då uppkommer är huruvida den ökade kapitalmängden per produktionsenhet åstadkommits genom att stora delar av en ökad kapitalavkastning har sparats eller om sparandet från inkomster i allmänhet har ökat.
I denna fråga är Pikettys teori oklar. Hans empiri för 1900-talet säger dock grovt att räntabiliteten tredubblats de senaste 50 åren samtidigt som det skett en kraftig ökning av kapitalkvoten.
Detta betyder att det trots en mycket kraftig ökning av kapitalets produktivitet (räntabilitet) så har det behövts allt mer kapital för att få fram produktionen. Förklaringen är sannolikt att räntabilitetsökningen är institutionell och inte reell. Den reala produktiviteten har i själva verket sjunkit.
Trots detta har tillväxten stigit vilket indikerar att kapitalinsatsen tillsammans med teknikförbättringar kunnat höja den totala produktiviteten kraftigt (en fördubbling?).
Det som ändå framstår som besynnerligt är att kapitalandelen av BNP endast ökat obetydligt. Med mer än dubbelt så mycket kapital involverat i produktionen borde avskrivningar, räntor och vinster ha tagit en kraftigt ökad andel av BNP. Kan den reala avkastningen ha fallit kraftigt? Eller är den ökade kapitalkvoten mest ett prisfenomen? Vi har i så fall inte någon större ökning av sparandet (kvoten)och Piketty får börja om från början?
/DNg
Vi har ett val framför oss där flertalet tycks för givet att vi kommer att få en röd-grön regering.
Dessa partier fundera knappast på i vilken utsträckning som kapitalet kräver sin avkastning för att få ökad tillväxt mer av investeringar etz.
Motsatsen är i stället faller.
Om vi nu ändå får en röd-grön regering så får vi får vi färre entreprenöre5.
Åtskilliga av dem kommer att fly landet.
Skicka en kommentar
<< Home