Utilitarismen kräver för mycket
Att kräva åtlydnad för en morallära som säger att vi skall avstå från 70 procent av vår välfärd är att kräva orealistiskt mycket. Följden blir att många slänger all moral överbord. Den nästbästa utilitarismen är en helt annan moralfilosofisk modell.
Här skall jag ta upp den tredje kritikpunkten mot utilitarismen i min lista från 29/4. Det finns en viss aningslöshet hos "vardagsutilitaristerna" om att läran är ganska rimlig utan några krävande plikter på det personliga planet. Man tror tvärtom att det är andra som skall avstå till ens egen och övriga "eftersattas" fördel. Det vanliga exemplet är den redan bakade kakan, som skall fördelas i olika bitar.
Hur skall vi dela kakan? Det vanliga är att påstå att den skall delas lika. U ger också visst stöd för detta genom "lagen om avtagande gränsnytta" som säger att den största nyttosumman (om den skulle kunna mätas) uppnås när alla får lika stora delar. "Jag vill gärna ha det bättre på andras bekostnad."
Men man kan också fördela kakan efter behov. U ger visst stöd även här. Den som har störst behov kan utvinna mer nytta ur sin del än andra som har litet behov. Utilitarismen sanktionerar i detta fall en ojämn fördelning. Problemet att mäta nyttan blir dock om möjligt ännu svårare. "Eftersom jag nog är behövande vill jag gärna ha det bättre på andras bekostnad."
Att kakan skall "ges" till den som bakat den föresvävar sällan de utilitaristiska filosoferna. Några ekonomer som Harsanyi och Sandmo har dock fört in en liknande aspekt i form av de incitamentsproblem som en "oupplyst utilitarism" för med sig. Men de menar bara att att den som bakar kakan skall få så mycket att den blir optimalt stor för de övrigas andelar.
Det finns även ett mindre insmickrande perspektiv på vad U kräver som dock inte heller är särskilt krävande: de rika skall tvingas betala till de eftersatta eller behövande. "Eftersom jag står bredvid är det helt OK att Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga."
U är dock betydligt mer krävande än vad som antytts ovan. Vår plikt är att utjämna inkomsterna i hela världen (ja, helst bland alla kännande varelser). Att detta skulle leda till svåra incitamentsproblem diskuteras inte i den svenska debatten. Filosofens inställning tycks vara att moralens plikter står för incitamenten. Om man inte jobbar lika hårt för andras bästa i hela världen som åt sig själv är man omoralisk. Ekonomens försök till "upplysning" faller platt till marken.
Är då utilitarismen alltför krävande?
Vi skall alltså inte bara ge bort vårt överflöd utan fortsätta att ge till den punkt då vi, om vi gav mer, själva skulle få det sämre än de hjälpta. Det fordrar i dagsläget att vi måste avstå från 70 procent av både vårt privata välstånd och vår offentliga välfärd till fattigare länder. Är detta att kräva otillbörligt mycket eller rentav kontraproduktivt för mycket?
Vi får ge upp alla våra privata projekt, menar den brittiske filosofen Bernard Williams och hävdar att U 'alienerar' oss från oss själva. Detta krav på total utjämning är alltså otillbörligt och är en följd av det lösa antagandet att nyttan bör maximeras även om det sker på bekostnad av nästan halva världens befolkning.
Men kritiken kan bli ännu hårdare. Den brittiske filosofen John Mackie menar att en lära som kräver så mycket motverkar sitt eget syfte:
"Ett säkert sätt att skapa förakt för moralen ... är attMackies tes förefaller ganska rimlig. Återigen måste U försvara sig (enl Tännsjö) med att om tron på U får dåliga konsekvenser skall vi tro på någon annan liknande lära som får de bästa möjliga (utilitaristiska) konsekvenserna. Det är motsatt rekommendation som den som kom från signaturen Tor (p 3) där han menade att vi skulle erkänna att vi inte kunde handla fullt moraliskt. "En moral anpassad för att rättfärdiga vårt handlande är meningslös."
identifiera den med något som säkerligen aldrig
kommer att efterlevas." (J Mackie,Tännsjös övers.)
Om man ständigt måste synda och få dåligt samvete för att inte hela ens vakna tid går åt för att göra det bättre för världens fattiga kommer marknaden för skojare som säljer avlatsbrev eller besvärjelser för syndernas förlåtelse att växa lavinartat. Då, om inte förr, kommer en del att kasta all dubbelmoral överbord och bli förhärdade brottslingar.
En liknande utveckling skedde i Sverige på skattemoralens område. När den högsta marginalskatten steg till 87 procent (1979) bredde skattefusket ut sig så mycket att politikerna började fundera på sänkningar. Stor skada var dock redan skedd eftersom fuskandet hade spritt sig till konkursbeteendet och grunderna för att få välfärdsbidrag.
Utilitarismens officiella uttolkning visar sig återigen vara omöjlig i praktiken. Det är en annan moralfilosofisk modell som ger de bästa konsekvenserna - även utifrån icke-ortodoxa utilitaristers synvinkel.
posted by Danne Nordling @ 22:21
7 comments
7 Comments:
Det är inte så att bara för att vissa människor (en majoritet kanske, vi kan hålla folkomröstning om det) "ogillar" att något är omoraliskt så blir/är det därmed omoraliskt.
Att någon anhängare av en extrem form av likhetsfeminism blir arg för att en studie visar att det finns biologiska skillnader mellan könen gör inte att skillnaderna försvinner. Om detta påpekas så kanske anhängaren av denna feminism svarar "men om vi går ut med detta så kommer den diskriminering som inte beror på biologiska skillnader att tillåtas finnas kvar". Så kanske det är (men antagligen inte, ett samhälle blir knappast bättre, utom i undantagsfall, av att vi går runt och lurar oss själva) - men det ändrar inte sakfrågan - att det finns biologiska skillnader som beror på kön!
Ditt argument är helt analogt. Du hävdar att utilitarismen är felaktig, sedan förklarar utilitarister att och varför den är riktig. Då säger du att om vi erkänner att den är riktig så kommer samhället att kollapsa, folk kommer bli ledsna osv - och därför skulle utilitarismen vara felaktig!
Det är som att ett argument för att jorden roterar runt solen som (ungefärlig) medelpunkt, nedskrivet på 1400-talet, skulle vara sämre eftersom det skulle påverka kyrkan i negativ riktning. Det verkar också som att du menar att påståendens sanningshalt skulle vara tidsberoende: i en tid då folk inte skulle anse att utilitarismen kräver särskilt mycket av människor så är utilitarismen kanske rätt, men om folk anser att den kräver för mycket så är den fel!
Då kan man förstås hävda att det är "utilitarismen som vägledning i samtliga politiska och personliga frågor hur oviktiga de än är" som avses, och inte utilitarismen som riktighetskriterium (vilket verkar konstigt eftersom det inte är det som avses med utilitarism, utilitarismen är en moralteori, en teori om vad som är moraliskt rätt och fel). Men att ha ett argument mot utilitarism som vägledning i vissa frågor är inte särskilt imponerande, alla inser att det ibland kan vara dåligt - av utilitaristiska skäl - att ständigt kalkylera. Detta argument påverkar inte utilitarismen (som riktighetskriterium, och det är alltid det som avses om inget annat hävdas) det minsta - det hade tvärt om varit väldigt märkligt ifall utilitarismen hade haft ett tilläggsimperativ i stil med "Ännu viktigare än att maximera lyckan är att sprida utilitarismen, som dogmatisk lära som alltid måste tillämpas före varje liten handling, till jordens alla hörn!".
Det hade till och med varit logiskt motsägelsefullt:
"Jag har kommit fram till att mest lycka genereras om jag inte använder utilitaristiska beräkningar innan jag bestämmer mig för vilka strumpor jag ska ta på mig på morgonen. Enligt utilitarismen bör jag då inte göra detta. Samtidigt måste jag göra det, eftersom utilitarismen säger det. Utilitarismen säger att jag både ska göra det och inte göra det. Det är en logisk motsägelse, och utilitarismen är alltså felaktig."
Det teoretiskt riktiga kan vara praktiskt omöjligt
Antag att utilitarismen är teoretiskt riktig i någon mening. Om den då ställer omänskliga krav på oss (t ex att utplåna mänskligheten med vätebomber)skulle vi då i någon rimlig praktisk mening anse att U var riktig?
En sådan lära måste modifieras i praktiken. Det är väl detta John Mackies invändning går ut på.
Intressantare är dock invändningar av Berhard Williams´ typ som säger att U:s krav är otillbörliga - alltså moraliskt/teoretiskt felaktiga. Detta har man börjat upptäcka när den politiska filosofin fick en renässans i slutet av 1900-talet. Därför kan man lugnt säga att U var en intressant teori som sedermera visade sig vara felaktig.
/DNg
Jag förstår inte riktigt vad som menas med i teorin/i praktiken. Om det är synonymt med utilitarism som riktighetskriterium/utilitarism som hjälpmedel vid beslutsfattande, så kan "utilitarismen i teorin" vara riktig - det är den "teoretiska utilitarismen" som avses när man (eller åtminstone jag, och de flesta filosofer jag känner till) pratar om utilitarism, samtidigt som "utilitarismen i praktiken" kan vara felaktig, och vice versa. Det är det nog ingen som argumenterar emot.
Däremot är inte stora eller smärtsamma krav ett argument mot utilitarism. I sådana fall utgår man ju ifrån att en moralteori måste vara enkel att följa "i praktiken", för att den ska kunna vara rätt "i teorin". Det är ett märkligt antagande, och anser man att det är rätt så måste man förklara varför. Om man anser att det är så (oavsett om man har argument för det eller inte), så blir (väl?) följden att en moralteori kan vara rätt på en plats, vid en tidpunkt, men fel vid en annan plats eller en annan tidpunkt, eftersom personer i olika samhällen och olika tidpunkter har olika uppfattning om hur krävande utilitarismen är. Det är en form av moralisk relativism.
Eller så kanske man kan hävda att varje moralteori som upplevs ställa hårda krav i åtminstone ett tänkbart samhälle, är felaktig. Men i sådana fall är antagligen varje moralteori felaktig (och dessutom kvarstår frågan varför det skulle vara så).
Om man genom noggranna undersökningar kommer fram till att lyckan maximeras ifall en person väljer att utrota mänskligheten med hjälp av vätebomber, så kanske det är det moraliskt rätta. Huruvida det verkligen är det moraliskt rätta beror på ifall det verkligen är det som leder till mest lycka. Jag har svårt att se hur en sådan handling skulle maximera lyckan, men vad som är säkert är att de möjliga alternativen är vätebombning - och något ännu värre (om värre är synonymt med leder till mindre lycka).
Det kanske är så att ifall mänskligheten inte utrotar sig själv nu, så kommer det imorgon att spridas ett virus över jorden. Det viruset kommer att leda till att alla (människor och kanske även alla andra djur) omedelbart kommer utsättas för ett extremt lidande, och efter ett dygn så dör alla människor ändå. Vätebombning skulle väl knappast vara det bästa alternativet ens då (och det verkar svårt att kunna förutspå att en sådan epidemi ska ske), men det är sådana ännu mer extrema händelser man måste jämföra med, ifall man tar upp ett så extremt förslag som utrotning av mänskligheten med hjälp av vätebomber.
Invändningar och falsifieringar
Debatten om utilitarismen har under tidens gång handlat om olika typer av kritik. En del av kritiken kanske kan klassificeras som invändningar och andra delar som försök till falsifieringar. Detta gäller även konkurrerande moralsystem. Eftersom systemen ibland både kan gälla på det privata planet och på det politiska kan man tänka sig att de båda kritikkategorierna väger olika tungt beroende på vilket plan vi diskuterar.
En invändning som att moralen är alltför krävande har större bärighet på det politiska planet än på det personliga. I politiken kan vi knappast få enighet i praktiken och då finns det anledning att beakta invändningar innan man dekreterar att någon intervenerande princip skall gälla med polisens hjälp om inte annat. För den personliga moralen gäller att var och en har rätt att bestämma hur moralisk man vill vara. Då kan en rigorös moral som av vissa hålls för objektivt riktig tendera att motverka sig själv på det sätt som Mackie har aktualiserat. Det gör den inte mindre riktig i anhängarnas ögon men de har ingen rätt att genomdriva den för andra utan att ha vunnit dem som anhängare - övertygade i deras hjärtan.
Om någon ställer upp ett antal premisser som förefaller plausibla och från dem härleder att det är vår plikt att utrota mänskligheten i största allmänhet kommer denna slutsats att bli en indikation på att någonting i systemet är fel utan att vi omedelbart kan säga var felet ligger. Därför har invändningar ett värde även om de inte själva utgör grunden för falsifiering av systemet.
Jag tänker utveckla ytterligare invändningar mot utilitarismen så småningom.
Falsifiering av U?
Ett moralsystem som skall användas i politiken och som skall ligga till grund för samhällets författning måste utväljas eller rentav konstrueras - på rationella grunder. På det personliga planet kan implementeringen av moralen ske mera irrationellt.
Den politiska utilitarismen är ett sådant system. Ett starkt konkurrerande system har utarbetats av Rawls. Jag menar att Rawls´ system utifrån dess egna utgångspunkter borde revideras så att maximin byts mot exmin. Harsanyi har ställt upp ett "upplyst" utilitaristiskt system. Dworkin vill komplettera U med rättigheter. Nozick har ett system med enbart rättigheter. Om kommunitärerna har något sammanhängande system skall jag låta vara osagt.
I min 12-punktslista är det främst 10 och 11 som direkt falsifierar U och kanske i viss mån 12. Så småningom kommer jag att behandla dessa.
Hej,
Anonymous skrev:
Däremot är inte stora eller smärtsamma krav ett argument mot utilitarism. I sådana fall utgår man ju ifrån att en moralteori måste vara enkel att följa "i praktiken", för att den ska kunna vara rätt "i teorin". Det är ett märkligt antagande, och anser man att det är rätt så måste man förklara varför.
Problemet med utilitarismen är inte att den inte "är enkel att följa", det är att den är omöjlig att följa. Det är med andra ord en teori som är fullkomligt värdelös i praktiken. Det är med andra ord en felaktig teori.
Om ingenjörer hade försökt bygga maskiner utan att i sina fysikaliska modeller ta hänsyn till gravitationen, vad hade hänt?
Modellernas inbyggda impotens hade uppenbarat sig vid första mötet med verkligheten. Maskinerna hade inte fungerat. Vill ingenjören få maskinen att fungera i verkligheten så får han ändra modellerna så att de tar hänsyn till naturen sådan den är.
Det samma gäller utilitarismen. Tyvärr är inte filosofer lika förändringsbenägna som ingenjörer trots misslyckande på misslyckande på misslyckande. De håller fast vid vad som inte fungerar, i tron att det moraliska inte behöver vara praktiskt.
Det är tvärtom: det moraliska är praktiskt. Med nödvändighet, per definition.
Nej det finns inte den sammanflätningen mellan en moralteori som riktighetskriterium och en liknande teori som vägledning vid beslutsfattande.
Den som hävdar att så är fallet måste komma med argument för det, något som inte presenterats i det här inlägget eller kommentarerna till det.
Att låta en moralteoris (som riktighetskriterium) riktighet bero av hur en liknande beslutsfattarteori är att säga att en form av moralisk relativism är riktigt. Är det någon som är beredd att försvara denna form av moraliska relativism?
Varför är det att säga att en form av moralisk relativism är riktig? Därför att man kan tänka sig en situation där det är möjligt att uppskatta vad lyckan kommer bli av en viss handling och en annan situation där det (nästan) är omöjligt. Det som sägs är då att utilitarismen (som riktighetskriterium) är fel i den andra situationen men kanske rätt i den första situationen.
Det är som att säga att eftersom man för tusen år sedan inte kunde veta att solen består av framför allt väte och helium, vilket man kan idag, så var det fel för tusen år sedan att hävda att solen bestod av väte och helium, men däremot är det idag rätt att hävda att solen består av väte och helium (ja det är till och med rätt att idag hävda att solen bestod av väte och helium för 1000 år sedan!).
Vi kan ta ditt ingenjörsexempel. Tänk ifall det är så att man måste bygga en jätteavancerad apparat för att lyckas med kontrollerad fusion (där man kan utvinna mer energi än vad som krävs för att starta fusionen). Detta var omöjligt för 50 år sedan (och för 500 år sedan). Ska man då säga att det för 50 år sedan var fel att säga att det behövs en jätteavancerad apparat för att lyckas med fusion?
Eller är det så att det alltid (för 50 år sedan och för 50 miljoner år sedan) varit rätt att en viss jätteavancerad maskin kan skapa en kontrollerad fusionsprocess, men att det först nu är möjligt att bygga maskinen? Jo självklart är det så, och varför skulle det inte vara samma med utilitarism?
Sedan är inte "utilitarism" värdelöst som metod för beslutsfattande. Den som hävdar det saknar totalt verklighetsuppfattning. Det går att fråga folk om de är lyckliga, det går att mätas på olika sätt, det går att uppskatta vilka konsekvenserna av ett beslut blir. Det blir inte perfekt, men det har heller ingen påstått, däremot blir det i många fall bra.
Hej,
Anonymous skrev:
Nej det finns inte den sammanflätningen mellan en moralteori som riktighetskriterium och en liknande teori som vägledning vid beslutsfattande.
Den som hävdar att så är fallet måste komma med argument för det, något som inte presenterats i det här inlägget eller kommentarerna till det.
Jag förstår inte? Föreslår du att en moralteori inte med nödvändighet skall vara vägledande vid beslutsfattande? Vad är då syftet med en moralteori?
"Det var ett (o?)moraliskt (icke-?)beslut"?
"I teorin var det omoraliskt, men vid beslutsfattandet behövde han inte ta hänsyn till det"?
eller:
"Det var ett riktigt beslut, men det var omoraliskt"?
Kortfattat kan min ståndpunkt sägas vara att en moralteori som inte kan omsättas i praktiken är värdelös, därför att en moralteori har som enda syfte att vara beslutsunderlag i verkligheten för människor. En moralteori som saknar verklighetsanknytning är lika lite moralteori, som en karta som inte ger vägledning i verkligheten är en karta. Dvs den (kartan, moralteorin, whatever..) är en bluff.
Det blir inte perfekt, men det har heller ingen påstått, däremot blir det i många fall bra.
Visst. I många fall bra. Men för vem?
Åtminstone min kritik mot U har inget att göra med perfektion. Det har inte heller att göra med det genomsnittliga utfallet. Problemet med U är dels värsta fallet (offerlammet) och dels principlösheten som gör den värdelös som metod för beslutsfattande. Denna impotens i att skapa lycka i verkligheten (genom oförmågan att vägleda mänskliga beslutsfattare i verkligheten att ta bra beslut) har bevisats gång på gång genom historien där rättigheter för individen har fått stå tillbaka för kollektivets bästa.
(Enbart historiska observationer borde enligt min enkla mening innebära att bevisbördan för moralteorins förträfflighet ligger på U:s anhängare, inte på R:s.)
Du kommer ingenstans utan absoluta och okränkbara rättigheter. För utan det kan du inte begränsa tillämpningen, vilket är steg ett i allt beslutsfattande: är detta något jag/vi/dom bör ta beslut om?
Skicka en kommentar
<< Home