Utilitarismen misshandlad i P1
'Filosofiska rummet' i radion behandlade utilitarismen på söndagen. Men det blev en stundtals förvirrad diskussion om alla möjliga konstigheter. Att utilitarismen ligger till grund för handfasta ting som skattepolitiken kom de tre filosoferna inte in på. Istället handlade det om Hitlers farfarsfarfar som gjorde fel.
Utilitarismen handlar om en mängd olika problem. Därför kräver en begriplig diskussion att den struktureras så att några problem åtminstone kan behandlas så ingående att lyssnaren får en viss behållning. Detta lyckades inte producenten Peter Sandberg med (P1 17:00 8/5). De tre filosoferna Torbjörn Tännsjö, Lars Bergström och Folke Tersman berörde fragmentariskt alltför många olika saker utan att kunna ta sig under ytan.
Den lycka som skall maximeras är av svårbedömbart slag men knappast ett centralt problem och just hedonismen som denna storhet förde redan inledningsvis diskussionen på ett villospår. Att Tännsjö gjorde gällande att han kunde bedöma någon som dubbelt så lycklig som en annan var däremot en revolutionerande tanke - särskilt mot bakgrund av att nationalekonomerna sedan lång tid förkastat att s k 'interpersonella nyttojämförelser' är möjliga.
Här kretsade filosoferna försiktigt kring problemet att måttet för lycka och lidande kunde transformeras mellan olika individer. Den tidigare utilitaristen Bergström menade att detta nog inte var möjligt medan Tännsjö såg denna skepsis som "pessimistisk". Tersman anförde liknelsen med tandläkarbesöket. Det är naturligtvis möjligt för en själv att "köpa" en längre tids välbefinnande till priset av en stunds lidande under tandläkarborren. Att jämföra mellan olika personer var däremot "problematiskt".
Men vilken slutsats kom man fram till när det gäller olika personer? Att tortera några få personer för att ett mycket stort antal, som redan har det ganska bra, skall få det litet bättre är enligt min mening inte "problematiskt" utan förkastligt. Tersman, som uppenbarligen är skeptisk till U, använder ett språkbruk som kan leda till missuppfattningar. Att Sandberg istället för att be om precisering frågade om inte lidandet kan bestå i att "Hammarby åker ur allsvenskan" gjorde diskussionen lätt parodisk och slutsatsen uteblev. Det är ju på denna punkt som Tännsjö borde ha klargjort var han står. Får man kasta en gladiator till lejonen för att slitas i stycken därför att 10 000 åskådare får ut en liten "lust" av detta?
Det är en svår sak att försvara men ta tandläkaren igen, menade Tännsjö. Det är egentligen inte någon viktig moralisk skillnad mellan en själv och andra. Istället för att förmås förklara detta kontroversiella påstående fick Tännsjö frågan om inte detta illustreras av att två miljarder fler människor än 1975 som har det ganska bra därmed gjort världen bättre. Jovisst, enligt Tännsjö men inte acceptabelt bra. Detta var ingen sammanhängande diskurs!
Inte ens frågeställningen om huruvida det var rimligt att "ändamålen helgar medlen" fick något klart svar. Enligt Tännsjö är det mycket ett språkligt missförstånd. Därefter gick diskussionen över på frågor om vegetarianism, välja färg på ögonen på våra barn (selektiv abort) och svårigheten att bedöma en handlings konsekvenser. Hur skall vi bedöma Hitlers farfarsfarfars handling att skaffa barn och därmed orsaka andra världskriget?
Ännu en gång kom frågan in på om man skulle öka nyttan för dem som har det ganska bra eller för dem som har det dåligt om nyttosumman blir densamma. Här berördes flyktigt "lagen om avtagande gränsnytta" men inte att denna ligger till grund för den progressiva beskattningen. Diskussionen hade kunnat handla om handfasta politiska principfrågor, som gjort att U ändå hade framstått som att ha viss relevans för folk i allmänhet. Så blev inte fallet. Varför? Är det okunnighet om nationalekonomins filosofiska grunder som spökar?
posted by Danne Nordling @ 20:47
6 comments
6 Comments:
Jag tycker att programmet var helt okej. Hade man istället valt att bjuda in någon anhängare libertarianism eller Rawls rättviseteori hade utilitarismen fått försvara sig mot mer väldefinierade alternativ än vad som nu var fallet, men det var i det här fallet inte avsikten så jag ser det inte som något direkt problem då även detta var intressant, även fast såklart inte presenterades några direkta "nyheter".
Jag tänker kommentera några saker i ditt inlägg.
Det första gäller interpersonella jämförelser.
Jag tycker att Torbjörn Tännsjö gör helt rätt som börjar med att göra intrapersonella lyckojämförelser. Han väljer att ta upp exemplet att gå till tandläkaren nu, även om det kan leda till ett litet lidande nu, för att slippa ett större lidande senare, eller för att få finare tänder och därmed, förhoppningsvis, bli lyckligare.
Jag menar att om man ska ha något argument, med någon som helst slagkraft, mot möjligheten att göra interpersonella jämförelser så måste man även anse att intrapersonella jämförelser är omöjligt. Men det verkar helt befängt.
Vi kan börja med ett exempel där jag kan välja mellan att ägna tid åt att läsa en intressant bok och läsa en bok av Ayn Rand. Jag har goda skäl att tro att om jag väljer det senare så kommer jag att känna en känsla av att vara uttråkad, vilket inte är fallet om jag väljer att läsa en intressant bok.
Nästa fråga är då: fungerar detta även om vi tänker oss framåt i tiden? Jag kan inte se varför det inte skulle göra det; har jag att välja mellan att läsa en intressant bok nu och alla Ayn Rands böcker senare och att läsa en bok av Ayn Rand nu och en intressant bok senare, så är det bättre att välja det senare - jag "offrar" mig själv nu, för att få det bättre senare.
Slutligen: går det att acceptera att intrapersonella jämförelser är möjliga och samtidigt förneka att interpersonella jämförelser skulle vara möjligt? Nej det är det inte, menar jag. För att visa att det åtminstone går att tänka sig en situation där det är möjligt med interpersonella jämförelser om intrapersonella jämförelser är det kan vi anta att vi har två personer A och B. A och B är identiska (de är ännu mer lika än enäggstvillingar, har upplevt exakt samma saker under sina liv) i varje intressant aspekt, ändå är de två olika personer (rent materiellt, de upptar olika platser i rummet). På samma sätt som intrapersonella jämförelser är möjliga är interpersonella jämförelser mellan A och B möjliga, om vi väljer att anta att lycka beror av något rent materiellt förlopp (i hjärnan förslagsvis) är det kanske ännu uppenbarare.
Skulle då problemet med interpersonella jämförelser uppstå på grund av att personer vanligen inte är identiska så som A och B? Det verkar konstigt. För det första måste man då även anse att de flesta intrapersonella jämförelser är omöjliga då en person förändras över tiden, och det gör faktiskt inte intrapersonella jämförelser omöjligt. Två personer C och D är aldrig totalt olika, ej heller är person C vid en tidpunkt helt olik C vid en annan tidpunkt, det är fortfarande (åtminstone bland annat) vissa kemiska reaktioner i hjärnan som skapar (eller kanske till och med är) lycka.
Detta är också vad de flesta anser, att påstå att interpersonella jämförelser skulle vara omöjligt, det, om något, är en verkligt revolutionerande tanke, och i det här fallet är den revolutionerande tanken fel. Hela samhället är uppbygt efter tanken att det är möjligt. Ett konkret exempel som kanske inte handlar direkt om interpersonella lyckojämförelser, men väl om interpersonella smärtupplevelser är att det inom sjukvården förekommer (jag vet inte hur vanligt förekommande det är) att patienter får gradera smärta de känner på en tiogradig skala, där tio är gränsen för vad de står ut med.
Vilka dessa nationalekonomer som sedan lång tid hävdat att interpersonella lyckojämförelser skulle vara omöjligt (interpersonella nyttojämförelser skrev du, men jag förutsätter att det innebär att interpersonella lyckojämförelser är omöjligt), eftersom du väljer att inte nämna dem vid namn. Men det intressanta är egentligen inte vad de heter, utan vilka deras argument skulle vara. Du får gärna förklara vilka dessa argument skulle vara.
Det andra gäller mer specifikt att döda människor och utsätta andra för stort lidande för att många andra ska få det bättre.
Orsaken till att detta är (eller i vissa fall kan vara) moraliskt rätt är att utilitarismen är riktig (vilket i sin tur kanske beror på att moral kräver, åtminstone bland annat, universerbarhet och preskriptivitet) men det tänker jag inte gå in på nu, däremot tänkte jag förklara varför det inte är en så chockerande slutsats som vissa vill få det till, eller åtminstone behöver det inte vara det för den som tänkt till lite. Det finns minst två tillfällen där sådant accepteras, och det är vid krig och vid bestraffning av personer som dömts för något brott.
Huruvida Irakkriget var moraliskt rätt finns det förstås olika uppfattningar om, även bland utilitarister, men är det en så främmande tanke att Irakkriget kanske skulle kunna vara moraliskt försvarbart? När George W Bush gav order om att inleda kriget så visste han att det skulle leda till många människors, bland annat irakiers (även civila, "oskyldiga" irakiers), död, och ett stort lidande (större lidande än vad som annars skulle varit fallet, under tiden för kriget), ändå gav han order om att starta kriget. Orsaken till detta finns det väl olika uppfattningar om, men konsekvenserna har antagligen blivit/kommer att bli att många (även "oskyldiga") människor dödades och plågades men att ännu fler, på grund av detta, kommer få det bättre i framtiden.
Att människor straffas beror, åtminstone delvis (men inte enbart), på en tanke om att samhället som helhet blir bättre då, det blir bättre för "summan" av alla individer. Om några personer straffas (fängelse exempelvis, men i vissa länder kan man dömas till döden) så kommer färre våga begå brott, och dessutom kommer den som dömts till fängelse inte kunna begå nya brott under tiden (förutom de som kan begås i fängelset). Även de flesta som generellt sett ogillar straff och fängelsen brukar acceptera att fängelsestraff åtminstone ibland är det bästa (de kan såklart ha fel, men det är inte det intressanta i sammanhanget).
I en kommentar till ett annat inlägg har jag argumenterat för att "ändamålet helgar medlen" kan ses just som ett vulgärare sätt att uttrycka "utilitarism" på. Enligt det sättet att se på saken vore ju hävdandet att "ändamålet helgar medlen visar att utilitarismen är fel", utan att det finns några mellanliggande resonemang, synonymt med "utilitarismen visar att utilitarismen är fel". Men tanken är kanske att det skulle vara ett problem med utilitarismen att den inte ger personer rättigheter (såsom rättigheten att inte dödas, vilket, så som jag ser det, exempelvis skulle göra alla krig, oavsett om de är mot Saddam Hussein eller Hitler, moraliskt felaktiga)? Det kanske det är, men då får man väl i sådana fall argumentera för att sådana rättigheter skulle finnas (och inte, enbart, kräva att utilitaristerna ska visa att de inte existerar).
Några preliminära kommentarer
Jag tycker fortfarande inte att programmet gjorde utilitarismen rättvisa - en obevandrad lyssnare måste ha blivit ganska förvirrad. För den som befarat att Tännsjös utrerade U skulle ha skjutits sönder och diskrediterat hela läran var programmet naturligtvis en positiv överraskning. Sveriges ledande filosof professor em Lars Bergström i Stockholm och hans sannolike efterträdare professor Folke Tersman var ju väldigt undfallande mot Tännsjö trots att de hade andra uppfattningar.
Att nationalekonomin avvisar möjligheten till interpersonella nyttojämförelser tillhör själva grunden i välfärdsteorin. Den doktrinhistoriskt bevandrade kan säkert svara på vilka ekonomer som etablerade denna tanke. Jag skall vid tillfälle kolla i mina gamla läroböcker.
Varför togs inte denna fråga upp i programmet? Här befinner sig U på kollisionskurs med annan vetenskap.
/DNg
Liberalerna i säng med terrorister
Eftersom dagens liberaler väljer att kalla lögner och förtal om kommunister för objektiv granskande journalistik så är det dags att syna liberalernas lik i terroristgarderoben.
http://kashimashita.blogspot.com/2005/05/liberalerna-i-sng-med-terrorister.html
Ekonomisk filosofi
Är det ointressant om ekonomerna för 100 år sedan trodde på en viss metafysik som medförde att de rekommenderade progressiva skatter och att denna nu framstår som intellektuellt orimlig och omöjlig att åberopa gentemot dem som vill införa platt skatt?
Nog var det någon ekonom som förutspådde 'jobbless growth'. När u-länderna industrialiseras på konsumtionsvarusidan måste det varit naturligt att räkna med utslagning av jobb i i-länderna.
Däremot är kraven på snabbare globalisering ett krav på stela strukturer att skapa nya jobb snabbare. Om det inte går i praktiken minskar jobben.
Att fler måste jobba för att försörja fler icke-arbetande är bara ett aritmetiskt samband.
"Hästskitseffekten" syns väl i Kina?
Om energiinvesteringar för omställning är "nödvändiga" kommer de också att bli mycket lönsamma. De 1 % rikaste är inga idioter utan kommer att investera i lönsamma projekt.
/DNg
"Att nationalekonomin avvisar möjligheten till interpersonella nyttojämförelser tillhör själva grunden i välfärdsteorin. Den doktrinhistoriskt bevandrade kan säkert svara på vilka ekonomer som etablerade denna tanke. Jag skall vid tillfälle kolla i mina gamla läroböcker.
Varför togs inte denna fråga upp i programmet? Här befinner sig U på kollisionskurs med annan vetenskap."
Jag är inte ekonom och vet inte vad välfärdsteorin är och därmed såklart inte heller vilka som försvarar den. Däremot har jag argumenterat för att interpersonella lyckojämförelser är möjligt, och det skulle vara intressant att höra motargument.
Sveriges ledande filosof försvarade för övrigt Torbjörn Tännsjö i gårdagens DN Debatt, vilket jag förmodar att du har läst.
Nyttojämförelser
Jag noterade att både Bergström och Tersman argumenterade för att Tännsjö skille få bli lektor på Karolinska Institutet.
Kanske det är så att medicinsk etik lämpar sig "bättre" för utilitarism än samhällsfilosofin i övrigt. Att inta "universums perspektiv" gentemot alla kännande varelser är kanske inte en modern uppfattning. Men läkarens/sjukvårdspolitikernas perspektiv mot patienterna är mer relevant. Då kanske man kan göra grova interpersonella jämförelser.
Detta är varken möjligt eller önskvärt ute i samhället. Nationalekonomerna, som var påverkade av ekonomen och filosofen Henry Sidgwick, övergav denna tanke under början av 1900-talet när sociologen och ekonomen Vilfredo Pareto (1848-1923)visade att det inte behövdes några normativa (icke-vetenskapliga)antaganden om kardinala nyttor för att förklara individernas val. Detta var helt i tidsandans riktning med värdenihilism och logisk positivism. Teorin fick en fastare grund på 1930-talet genom bl a 'nobelpristagaren' Paul Samuelsons arbeten.
Så vitt jag förstår är det Occhams rakkniv som utgör grunden för nationalekonomins avvisande av interpersonella nyttojämförelser. Man behöver helt enkelt inte acceptera ett invecklat och spekulativt antagande (i sig inte empiriskt underbyggt) om dessas möjlighet för att kunna ställa upp en ekonomisk valhandlingsteori.
Även filosoferna har övergett denna syn när möjligheterna att utvinna olika mycket nytta ur grundläggande resurser uppdagades. Men det kanske inte var för att mätandet nu blev parodiskt (ex m vinkännaren) utan för att den teoretiska slutsatsen blev att resurserna skulle fördelas ojämlikt.
Det finns hos fördelningspolitiskt intresserade filosofer en 'bias' till förmån för egalitaristiska teorier som rättfärdigar att man utövar politiskt våld, om så behövs, mot mera välsituerade borgare.
Skicka en kommentar
<< Home