Genusforskningen - en "übervetenskap"?

Ett problem i genusforskninen är kravet på lojalitet. Ett annat är kravet att andra forskare skall undeordna sig. Ett tredje är den otillförlitliga metodologin som bygger på postmodernistisk nihilism. Bilden av en auktoritär vetenskapsutövning framträder i en ny rapport.

Jag var på ett seminarium hos Timbro idag (8/9) där Susanna Hakelius Popova presenterade sin rapport om genusforskningen med titeln Viljan att flyta medströms - en granskning av svenska genusavhandlingar. Där studeras 10 av de senaste avhandlingarna inom svensk genusforskning. Det karaktäristiska för denna forskning är att vissa signalord (t ex könsmaktsordning) är styrande för framställningen. Dessa får varken definieras eller problematiseras. Mottagaren skall förstå och acceptera dessas innebörd på ett emotionellt plan utan att fordra någon förklaring.

Om någon ifrågasätter detta, som jag skulle vilja hävda, auktoritära sätt att bedriva vetenskap riskerar man, att istället för att få förklaringangar och konkreta argument som svar, att bli etiketterad med ett negativt laddat signalord såsom "antifeminist", "bombhögerfascist" eller "biologist". Detta sätt att framhäva signalord tycks nu räcka, enligt Popova, för att kunna utverka statliga anslag för projekt med lämpliga kombinationer av sådana kodord - trots att projekten i övrigt är konstruerade i bedrägliga syften för att lura till sig pengar.

Enligt myndighetsföreträdaren Anne-Marie Morhed, som på seminariet kommenterade rapporten, brottas genusforskningen med ett problem som sammanhänger med kravet på den lojalitet gentemot den rörelse som vill förändra maktordningen. Det är ett krav som kan få forskarna att bli tysta och ängsliga att framföra kritik mot rörelsens auktoriteter. Man måste kunna se skillnad på vetenskap och ideologi. Detta sagt av föreståndaren för 'Nationella sekretariatet för genusforskning'.

Genusforskningen skall genomsyra all annan forskning och myndighetsutövning enligt statsmakternas förordnande. Men den karaktäriseras förutom av det feministiska perspektivet av postmodernt tänkande i sin vetenskapssyn. Postmodernismen lämpar sig enligt min mening väl för dem som som inte har grundläggande vetenskapliga ambitioner. Här hänvisar jag till den händelse som går under beteckningen "Sokals bluff" (en naturvetare konstruerade en falsk artikel med de rätta signalorden och fick den antagen av en postmodernistisk tidskrift - ext länk).

Postmodernismen brukar vanligen förknippas med förnekandet av generella sanningar, sammanhängande tankesystem och rationalitetstro, skriver Popova. Det är fråga om en sorts nihilism. Sanningar är partiella och subjektiva och postmodernisten vill snarare upplösa vedertagna begrepp - eller "dekonstruera" dem - än precisera och analysera dem.

Denna postmodernistiska osakkunnighet irriterar ofta naturvetare och under seminariet kom en yttring av detta från en medicinsk forskare. Hon pekade särskilt på genusforskningens (eller "genaforskningen" [oegtl fem] som skall bli det politiskt korrekta uttrycket) anspråk att få prägla andra forskningsområden och frågade om denna skall bli någon sorts "übervetenskap".

Det är förståeligt att andra forskare uppreser sig mot auktoritära krav på underordning och särskilt mot bakgrund av genusforskningens bristfälliga metoder. Ett exempel på detta som är grundläggande pekar Popova på i form av genusforskningens teoretiska ansats. Den utgår axiomatiskt och begreppsligt från tesen om alla kvinnors strukturella underordning. Fastslåendet av detta är själva grunden för forskningen - inte som många tror ett resultat av den.