Partiledarna svek jobbpolitiken

Nu handlar debatten om ersättningen när man är arbetslös - inte om att åstadkomma fler jobb. Persson förnekar inte att Alliansen kan skapa fler jobb, men på fel sätt. Reinfeldt avslutade med att vara en bättre socialdemokrat och ställde bidrag för höginkomsttagare mot skattesänkningar för låginkomsttagare.

I söndagens partiledardebatt (Agenda special 4/9) togs åtgärderna för nya jobb nästan inte alls upp. Tittarna fick ett intryck att Alliansen hade ett program för flera jobb, vilket inte på allavar bestreds av den röd-gröna kartellen. Den viktigaste sakuppgiften kom Lars Leijonborg med när han sade att den egentliga arbetslösheten var omkring 17 procent. Men detta framförde han i sitt avslutningsanförande istället för att inleda med denna allvarliga siffra.

Debatten handlade om "jobben och miljön" påstod man i Aktuellts sammanfattning efteråt. Men det kom inte fram något nytt om jobben. Debatten handlade istället om arbetslöshetsersättningen och hur förskräckligt illa det skulle bli om man efter 300 dagar måste leva på 6 000 kr/mån efter skatt. Där kom Fredrik Reinfeldt men en intressant uppgift. I genomsnitt är 90 procent av de arbetslösa utan jobb i mindre än 100 dagar. Problemet med att bara grundersättningen utbetalas efter i praktiken 1,2 år blir förvisso allavarligt för det fåtal som inte får nystartsjobb eller andra politikerskapade "jobb". Men något allvarligt fördelningspolitiskt problem för hela samhället borde det inte leda till.

Göran Persson tog dock fasta på att Alliansens politik förvisso kan leda till fler jobb, men det är fel sorts jobb. Perssons tidigare envetna frågor om hur sänkta bidrag kan leda till att fler jobb skapas var borta. Felet med Alliansens jobb är att de leder till ett "orättvist och kallt" samhälle. Mot detta lyckades Reinfeldt, när en tittare fick fråga om "piskan", anföra en slagkraftig vändning om att Alliansen vill skapa "fler jobb medan kritikerna talar om fel jobb". Naturligtvis förklarade han inte heller nu hur jobbskapandet skulle gå till.

Maud Olofsson fick grepp på de röd-gröna när hon två gånger tydligt fick ställa frågan hur kartellen tänkte sig att skapa fler jobb utan att få svar. Hon fick dessutom tillfälle att göra gällande att lättnaderna för småföretagarna var en effektiv jobbskapande politik. Där fick hon medhåll från Maria Wetterstrand som fick demonstrera att miljöpartiet nog skulle vilja ha mer av detta i regeringens politik. Det var dock för den uppmärksamme en indikation på oenigheten inom kartellen.

Wetterstrand, som förvisso har en självsäker och TV-mässig framtoning, kom med en underlig uppgift ett par gånger. Hon påstod att arbetslösheten nu sjunker. Siffrorna från både AMS och SCB visar tvärtom att arbetslösheten stigit på 12 månader. Möjligen skulle hon ha kunnat hänvisa till KI, som visat att prognoserna tyder på en liten sänkning nästa år även utan den politik som Persson aviserade i Björkvik. Men ingen konfronterade Wetterstrand när det gällde vad hon egentligen menade. De två extra utfrågarna - utöver ordförande Lars Adaktusson - Mats Knutsson och Margit Silberstein var helt inriktade på förberedda frågor och avstod från att bringa klarhet i hur arbetslösheten utvecklades.

Vi får nu bekräftat att arbetslöshet inte längre betraktas som en viktig fråga i valdebatten. Huvudfrågan tycks bli hur mycket "godis" som kan utlovas om socialdemokraterna får bestämma. Men om Reinfeldt får bestämma blir det fördelningspolitiken med angrepp från vänster som blir det viktiga. Han sade i sin avslutning att motsättningen står mellan dem som vill öka bidragen till höginkomsttagarna (taket i a-kassan) och dem som vill ge skattesänkningar till låginkomsttagarna.

Vad behövs för fler jobb? Min serie bloggposter 16/6 och framåt.