Vad behövs för fler jobb?

Vi har 900 000 personer som egentligen är arbetslösa. De skulle kunna höja BNP med 25 procent eller åtminstone ge varje arbetande 65 000 kr i skattesänkning. Men ingenting föreslås konkret eftersom det finns viktigare saker än fler jobb. Dessa "heliga kor" måste först slaktas.

<Det finns två fundamentala balansbrister i Sverige idag. Den ena är ett sparandeöverskott som manifesteras i form av ett överskott i utrikeshandeln på omkring 6 procent av BNP. Den andra är att vi har omkring 900 000 "egentligt arbetslösa" vilket motsvarar 17 procent av dem som kan arbeta (utv arbkraft).

Översatt till vardagsspråk innebär detta att 1) vi producerar 170 miljarder kronor för utlandet - det är 48 000 kronor per arbetande (3,5 milj pers), 2) De som är arbetslösa skulle kunna producera ca 700 miljarder kronor för BNP (25 % extra). I varje fall skulle löner och arbetsgivarskatter bli uppemot 400 mdr kr och därav skulle nästan 230 mdr gå till den offentliga sektorn i form av minskade bidrag och ökade skatter enligt tidigare beräkningar. Det motsvarar 65 000 kr i skattesänkning för de arbetande (3,5 mpers).

Ett modest mål är att en tredjedel av de "arbetslösa" skall få nya jobb. Om det leder till att importen ökar är det ingen fara eftersom exportöverskottet är så stort i utgångsläget. Men en 8-procentig BNP-ökning, ökad sysselsättning och lägre skatter är i dagens läge ganska lättviktigta mål som överflyglas av en rad ännu viktigare saker. De har ofta karaktären av "heliga kor". Därför kommer ingenting att göras åt arbetslösheten om inte dessa kor först slaktas.

Vad är viktigare än nya jobb?

Om de nya jobben har låg lön får det vara, enligt vänsterpartiet och socialdemokraterna. Om nya jobb leder till högre inflation sätter vi stopp, enligt riksbanken. Om nya jobb leder till ökade inkomstskillnader efter skatt får det vara, enligt alla riksdagspartier. Om nya jobb leder till minskat överskott för offentliga sektorn får det vara, enligt de borgerliga partierna. Blir det underskott är nog alla partier emot. Om nya jobb försämrar anställningstryggheten får det vara, enligt de flesta av partierna inklusive moderaterna. Om nya jobb ger stora lättnader för företagarna får det vara, enligt regeringspartierna. Om nya jobb initialt ger försämringar för de redan sysselsatta löntagarna får det vara, enligt LO.

Det kanske finns ännu fler restriktioner som är viktigare än att föra en politik för flera jobb. Men redan dessa restriktioner förklarar varför det inte kan bli särskilt många fler jobb även om en högkonjunktur genererad av ökad exportefterfrågan skulle inträffa.

Finns det en teoretisk möjlighet att lyckas?

Om vi överger ovanstående dogmer och i varje fall accepterar rimliga avsteg från dem blir frågan om det finns en möjlighet att ha 300 000 fler i arbete utan att obalanserna blir förödande. Dagens visdom säger exempelvis att det inte finns några "dynamiska effekter" av politiska åtgärder. Det betyder att alla som tror att ökad sysselsättning skulle öka BNP och skatteintäkterna och minska behovet av bidrag har fel. De nya jobben genererar bara den lutherska tillfredsställelsen av att arbeta. Några ekonomiska värden får vi inte räkna med.

Med en sådan nationalekonomisk teori i bagaget finns det inte ens teoretiskt någon större chans att lyckas. Dessbättre är teorin helt fel och en produkt av extremvänsterpropagandan mot den stora skattereformen i början av 1990-talet. Men ordets makt över tanken är formidabel. Alla de borgerliga partierna har också accepterat den felaktiga teorin. De förmår därför inte måla upp en pedagogisk beskrivning av hur fler jobb ändå har en del andra välgörande effekter.

Om 300 000 fler personer arbetar vore det konstigt om statsbudgeten skulle vara svagare än idag även om det teoretiskt är möjligt. Tänkbart är även att inflationen är högre. Helt klart är dock att företagarna kommer att ha mer gynnsamma förhållanden. Eftersom de ofta är höginkomsttagare kommer även denna grupp att få lättnader om det inte går att särskilja löntagare från företagare. Några löntagare måste rimligtvis nöja sig med formellt lägre löner än idag, men genom skatteavdrag eller liknande anordningar kommer de inte att tjäna mindre efter skatt än sådana gör idag. Anställningstryggheten kommer rimligtvis att vara sämre för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Någon påtaglig försämring av ersättningsnivåerna i trygghetssystemen är det inte säkert att det blir.

Hur kommer vi dit?

Frågan är om vi har tillräckligt många och effektiva instrument för att öka sysselsättningen med 300 000 personer. Jag skall återkomma till denna fråga, men redan nu räkna upp ett antal medel som eventuellt kan behövas. Det kanske finns fler.

Medel för att öka sysselsättningen: Räntesänkning, sänkning av tjänstemomsen eller byggmomsen, lindring av dubbelbeskattningen, avskaffande av 3:12-regler eller hela statsskatten, avskaffande av reavinstskatten på långa innehav, bolagsskatten, förvärvsavdrag, hushållstjänsteavdrag, lönebidrag, omskolning, elitutbildning, stöd till FoU, regionalstöd, utbildning av fler akademiker, avskaffande av LAS, avskaffande av MBL, allmänna avregleringar, glada tillrop till företagarna.

Allt detta behöver inte sättas in och det är kombinationen av ett antal medel som är den kritiska frågan - i synnerhet för att minimera politiskt känsliga konsekvenser som riskerar att omintetgöra hela ansatsen. Eftersom en fundamentalist alltid kan hitta något som är "oacceptabelt" är det ointressant att lyssna på sådana invändningar. Det som det finns anledning att se upp med är sådant som ger olyckliga konsekvenser på längre sikt.

Att en konstruktiv ansats med stor sannolikhet blir politiskt inkorrekt under alla omständigheter är en annan fråga, som opinionsbildarna får ta hand om. >