Socialmoderaterna angriper junimoderaterna
Det är ingen hejd på den retoriska omvandlingen av moderaterna. De använder nu i Dagens Industri en svada mot Junilistan och Lars Wohlin som tidigare var typisk för socialdemokraterna. Moderaterna är den offentliga sektorns vänner.
I en debattartikel (pdf) i Dagens Industri den 29/11 framförde Lars Wohlin en del av Junilistans ekonomiska program. En viktig ingrediens var att utgifterna i stat och kommun bara skulle tillåtas växa långsammare än BNP. Då skulle ett skattesänkningsutrymme skapas.
Ungefär så argumenterade moderaterna förr i tiden. Genom stor restriktivitet med offentliga utgiftsökningar skulle den ekonomiska tillväxten automatiskt skapa ett utrymme för skattesänkningar. Ingen behövde känna sig hotad av nedskärningar. Det var bara att avstå från nya resurser till offentlig verksamhet så skulle skatterna kunna sänkas.
Dett är raka motsatsen till de besked som då och då brukar komma från mera socialistiskt inriktade ekonomer. Det fenomen som den amerikanske ekonomen W Baumol upptäckt ("offentlig kostnadssjuka") skulle genom den ekonomiska tillväxten obönhörligen kräva skattehöjningar för att bevara den offentliga sektorns [reala] andel oförändrad. Det finns anledning till att återkomma till denna egendomliga ståndpunkt.
Naturligtvis är ingen av ståndpunkterna helt korrekt. Men det är anmärkningsvärt att Lars Wohlin ger sken av att man kan åstadkomma någon sorts "besparingar" utan att det blir kännbart för några grupper i samhället. Det går inte. En långsammare ökning av de offentliga utgifterna sätter antingen stopp för kommande skattehöjningar eller sätter press på de nuvarande reala offentliga utgifterna.
Uteblivna skattehöjningar kan givetvis inte användas till skattesänkningar. Görs restriktionerna skarpare måste rationaliseringar göras och/eller reduceringar i bidragssystemen. Det går knappast att låta en oförändrad budget gå ut över de offentliganställdas löneökningar.
Idag får Lars Wohlin svar från moderaterna Gunnar Axén och Hans Lindblad (DI 5/12 pdf). Men svaret går inte ut på att visa att det som Wohlin föreslagit är ett inlindat sätt att beskriva små successiva nedsärningar som i vanliga fall brukar kallas effektiviseringar eller rationaliseringar. Nej de "nya moderaterna" går till hård attack mot Wohlin och Junilistan för att den antingen är finansiellt oansvarig eller också vill skära ned den offentliga sektorn: De påstår sig veta att Junilistan vill försvaga statsfinanserna. Och de utslungar anklagelser av typ "Vems löner ska sänkas, vilka personer ska få sparken, och vems ersättningar vill han sänka?"
Inte nog med detta. Andra anklagelser är att kvinnor missgynnas av Junilistan, pensionärerna får "i stort sett inget utbyte alls", att sänka/slopa förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen på aktier "slår fördelningspolitiskt mycket snett" samt att beskrivningarna av besparingarna är "svepande och fluffiga".
Vad drar vi för slutsats av denna moderata svada till försvar av den offentliga sektorn och den traditionella fördelningspolitiken?
Den moderata metamorfosen har kommit till en punkt där man inte kan se någon skillnad mellan traditionell socialdemokratisk retorik och den nya "socialmoderatiska". Alla dessa argument som moderaternas två talesmän nu framför är vad socialdemokraterna tidigare skulle ha riktat mot de riktiga moderaterna. De tycks nu finnas hos" junimoderaterna" i Junilistan.
posted by Danne Nordling @ 14:32
11 comments
11 Comments:
Trackback: http://ninjaeconomist.blogspot.com/2005/12/moderater-kritiserar-junilistan.html
Det är verkligen förvirrande. Det är ju exakt som du säger, angreppspunkterna kunde vara direktcitat ur en frejdig socialdemokratisk litania mot den moderata politiken. Hur är det ställt i världen, är det nån j-la ordning i partierna längre?
Antingen har vi att göra med ett osedvanligt utstuderat utklädningsnummer som kan komma att intressera statsvetare lång tid framöver, eller så är det helt enkelt så att den moderata partiledningen kör på fri hand och tar upp sånt de sett fungera bra för andra tidigare. Eftersom det är socialdemokraterna som satt måttstocken för svensk politik så då blir det ju den retoriken även för en allt mer desperat strategisektion på det moderata högkvarteret.
Om ni går in på smedjan.com så finns där ett inlägg av Carl-Johan Westholm, enligt vilket han vill ha en folkomröstning om skattenivån i ett tioårigt perspektiv.
Ena alternativet skulle vara en sänkning från nu 51 procent/inv till 25-27 procent/inv, det andra ett bibehållande av nuvarande nivå.
Han vill således gå en bra bit längre än både moderaterna och Lars Wohlin, som väl nu ska konkurrera med Nils Lundgren som Junilistans ekonomiske talesman.
Personligen har jag kommenterat vad Westholm skrivit under rubriken Rätt men fel och där finns en rad synpunkter som skattepolitiskt måste vägas in och som nog inte heller Wohlin tänkt så noga på.
Sen rekommenderar jag Danne Nordling - och även andra-att läsa moderaternas buidgetpolitiska motion, tillgänglig på partiets hemsida.
Den är på 152 sidor och berör alla tänkbara aspekter på skatter, utgiftsnedskärningar, inkomstförstärkande effekter, återverkningar på tillväxten och sysselsättningen samt inte minst hur hushållens diponibla inkomster kommer at påverkas av partiets och av alliansens budget-och finanspolitik.
Jag skulle tro att junilistan har en bra bit att gå för att komma i närheten av allt detta.
Ett nytt liberalt parti håller på att startas. Till skillnad från de stora drakarna är det ett parti som inte tummar på sina principer för att vinna makt och inflytande som inte är någonting värt om de schabblar bort sina grundläggande ideér om hur ett rättvist samhälle ska vara beskaffat. Läs mer här:
http://www.liberalapartiet.se/
Förvisso ganska oslipat ännu. Men hjälp till att göra det bättre med ditt engagemang!
‘En långsammare ökning av de offentliga utgifterna sätter antingen stopp för kommande skattehöjningar eller sätter press på de nuvarande reala offentliga utgifterna.”
Så är det inte alls.
Baumols lag bygger på är att löner sätts även i offentliga sektorn av löneökningar i privata sektorn. Visst. Men:
1. runt 45% av offentliga sektorns utgifter är transfereringar, som inte påverkas av löneökningstakt.
2. det är inte naturlag att man inte kan ha tekniskt driven produktivitetshöjning i offentliga sektorn (notera att Baumols lag inte gäller på samma sätt för tillväxt som kommer av kapitalbildning eller ökad utbildning). Sjukvården har tex. exceptionellt snabb produktivitetsökning. All statlig byråkrati har samma potential till IT-driven effektivitetshöjning som vi sett i privata företag. Skola och universitet likaså, även om i mindre utsträckning.
3. Offentliga sektorns kostnader förutom lön och möjligtvis hyra ökar inte automatiskt av tillväxt.
Om produktivitet per capita ökar med säg 10% så kanske offentliga sektorns kostnader ökar med 3-4% (min gissning) genom Baumols lag. Resten kan användas till skattesänkningar, i det här fallet 3% av BNP, med bibehållen *real* nivå i bidrag och service.
Kanske försöker Nordling säga att det även då kommer att finnas alternativkostnaden även i framtiden, men det inser väl Junilistan också. Men de har också rätt i att man kan ”frysa” nivån på nuvarande nivå och i stället satsa på sänkt skatt.
Baumols lag
De som åberopar Baumols lag för att visa att sakttehöjningar är oundvikliga brukar inte nyansera sig med sådana petitesser som att transfereringarna inte nödvändigtvis måste följa löneökningarna. Men de skulle säkerligen vid kritik peka på att så är fallet med exemplen sjukpenningen, a-kassan, barnbidragen, socialbidragen, bostadsbidragen och numera även förtidspensioneringen som stöd. Kanske även olika subventioner har denna följsamhet. Det är i varje fall svårt att se att Wohlins förslag skulle ha någon stor automatiskt skattesänkande effekt.
Felet med användandet av Baumols lag är ett annat: antagandet om "oförändrad" offentlig sektor som implicit innefattar antagandet om skattehöjningens nödvändighet.
/DNg
Det är sant att den mest intressanta implikationen av Baumols lag, som vänstern älskar så mycket, är att offentliga sektorn på lång sikt kommer att krympa. När det blir dyrare och dyrare att göra samma sak, med skattekostnad som växer kvadratisk.
Men om nu Moderater vill försvara sig på kort sikt med den effekten ska de argumentera korrekt. Köpkraften för transfereringar faller inte av Baumols lag (möjligtvis sänks i termer av tjänster och ökar i term av produkter). Att de i offentliga sektorn har kopplat vissa bidrag till löneökningar är en politisk fråga, ej ekonomisk.
Du har säkert rätt om Wohlins förslag, jag är inte insatt. Vad som stör mig är att Moderaterna har anammat vänsterns skräpargument och missförstånd, om tex. Baumol. Snart kommer de väl med att skatter inte minskar arbetsutbudet och att småföretagande stimuleras av höga skatter. Det är det parti i Sverige som har mest hjärnpotential, som sänker sig till denna nivå.
Danne Nordling hävdar att vi inte längre har riktiga moderater: de har i stället blivit socialmoderater, inte direkt av den socialliberala varianten utan närmast av den socialdemokratiska.
Nu är det emellertid så att moderaterna och får vi hoppas även övriga allianspartiet vill ha grundläggande förändringar i den svenska välfärdsstaten, medan socialdemokraterna, inklusive samverkanspartier, vill bygga ut den även till priset av ökade skatter.
Ja, Göran Persson har gått så långt vid ett flertal tillfällen att han inte kan se något samband mellan ökade skatter samt utveckling av tillväxt och jobb.
Detta är en avgörande skillnad mellan en politisk rörelse som nästintill aldrig längre talar om frihet och som inte vill ha några grundläggande strukturförändringar av den offentliga ekonomin även om det sker på bekostnad av låg eller försämrad effektivitet.
För vänstern innebär välfärdstaten i nuvarande skepnad politisk stabilitet samt fortsatt maktutövning. Man ser den även som ett instrument att vinna väljare genom att ständigt utlova nya reformer, vilket kommer att resultera i en växande finansiell instabilitet med alla dess konsekvenser.
Varför ser vi då en försiktigare moderatpolitik än tidigare? Ja, det finns självfallet här åtskilliga överväganden.
En viktig aspekt är att vi nu har en enig borgrlighet, som av allt att dömma kommer att gå till val med ett nästintill gemensamt regeringsprogram.
En annan är att moderaterna tagit intryck av de förskjutningar i rader av länder mot det som väljarna uppfattar-och det med rätta-- som ett regeringsdugligt alternativ, som kan locka väljare även från socialdemokraterna.
Några punkter härvidlag. Förra valet gick det moderata budgetalternativet ut på att det skulle vara möjligt att sänka skatterna med 100 miljarder. Problemet med detta var att tidsaspekten var övervärderad och att åskilliga besparingar inte var helt trovärdiga.
Alliansen menar också att det är nödvändigt att anpassa sig till EU:s stabilitetskrav och har preciserat det till att statsbudgeten över en konjunkturcykel ska ge ett överskott på 2 procent BNP/inv.
De långsiktigt positiva återverkningarna av detta
är glasklara. Det bör dock tilläggas att vi nu leverar i en välfärdsstat, där vi får alltfler bidragstagare och allt färre arbetande, detta med betydande arbetslöshetsfickor som en kraftigt ökad ungdomsarbetslöshet.
Vi har inte heller bara det beryktade demografiska gapet framför oss. De grundläggande negativa befolkningsförändringarna blir alltmer negativa olch de måste faktiskt beaktas redan nu.
Vi finansierar också den offentliga sektorns finansiella åtaganden via driftbudgetarna och har inte några reserver att tala om i fonder. Vi har också betydande lån och borgensåtagande vilket i sig innebär höga risktaganden. Och den offentliga sektorn har inte bara ett onödigt stort eget bolagsägande, åtskilligt av dedt kommer att bli förlustbringande när det blir nödvändigt att ställa mer marknadsmässiga krav på det.
Enligt min mening räcker det inte med att bara passivt räkna med att visst kan vi sänka skatterna en del genom att lägga beslag på delar av tillväxten.
Det medger bl a Danne NOrdling. Lösningarna på sånt som ökad frihet, mer tillväxt, fler jobb, lägre underskott i de offentliga finanserna, realistiska perspektiv på vilka framtida problem vi står inför är komplexa och vare sig junilistan eller "socialistmoderaterna" har något konkret att komma med.
Därför är det nödvändigt gå den demokratiska, frihetliga vägen, även om den kan se besvärlig ut. Och ska den kunna realiseras så gäller det också att vinna framtida val.
Vilket syfte har vänsterretoriken mot junilistan? Är det att få dem att framstå som höger så att vänsterväljarna inte röstar på dem? Är det för att om möjligt få moderaterna att framstå som ännu mera politiskt korrekta så att högersossar röstar moderat? Eller vill man reta upp de riktiga kärnmoderaterna i största allmänhet? De kanske borde rösta på junilistan?
/DNg
Junilistans väljare besår av lika många som tidigare röstade på vänstern som på de borgerliga.
Därutöver hade vi i folkomröstningen om införanade av euron en betydande grupp som felaktigt inbillade sig att junilistan var emot EU och ville att Sverige skulle lämna gemenskapen.
Vi har i nuläget rena rama virrvaret i denna valallians. Prominenta företrädare hoppar av partiet bl a med motiveringen att man brryter mot partistadgan och att det råder en slags oligarki i partitoppen.
Nu senast förefaller junilistan överväga en valallians med sjukvårdspartiet för att ha en chans att ta sig in i riksdagen. Detta kanske vore legitimt då bådaa dessa partier är i avsaknad av ett rimligt heltäckande politiskt program för väljare att ta ställning till.
Junilistan har emellertid har möjlighet visa vad partiet går för, nämligen i Europaparlamentet. Partiets insats där imponerar inte direkt.
Det har därutöver valt att ansluta sig till en europaparlamentarisk allians som har antisemitiska inslag.
Jag tror junilistan har stora chanser i valet 2006. partiledaren är populär och många ser ingen skillnad på de gamla partierna.
Skicka en kommentar
<< Home