Hur motiveras ofrihet?
Den politiska filosofin har nästan helt ägnats åt att motivera ofrihet och tvång. Utopierna bygger på "ofrihetens politiska filosofi" även om det inte alltid framgår tydligt. Här behövs en mer ingående analys. Förslag?
En stor del av den politiska idéutvecklingen är efterfrågestyrd. Därför har den politiska filosofin under århundradenas lopp kommit att domineras av tankekonstruktioner som grundar sig på tvångsutövning. Det kan förefalla paradoxalt att efterfrågan på tvångslegitimering skulle vara så stark. Men det beror på att de som vill utöva våld eller hot om våld i större skala känner ett behov av att rättfärdiga handlingar som intuitivt förefaller motbjudande.
Först och främst är det de styrande som efterfrågar legitimitet för sin maktutövning som för det mesta innefattar en hel del potentiellt våld. Det är inte förvånande. Mer oväntat är att en hel del filosofer och tänkare som inte har en direkt knytning till makten ändå förordar våld och tvång. Betydligt färre argumenterar för frihet. Ett paradexempel och förebild för senare tiders tänkande är Platon och hans verk "Staten". Andra exempel är Thomas More med "Utopia" och Tommaso Campanella (1568-1639) med "Solstaten". Mer sentida är Saint-Simon, Fourier och Owen.
Karaktäristiskt för utopisterna är att de "sett sanningen" och därför auktoritativt kan linjera upp det goda idealsamhället, gärna tryfferat med en hel del detaljer. Vi ser denna allmänmänskliga egenskap gå igen i mindre skala i dagens feministdebatt om hur samhället skall organiseras för en god barnomsorg där männens beteende detaljregleras. Där är det debattörer som Björk, Matthis, Milles, Ulmanen och Marklund (länkar) som framträder. Striden gäller vilken typ av frihetsinskränkningar som är bäst - ungefär som om More och Campanella skulle debattera huruvida kommunsocialism eller statssocialism var det bästa för kvinnorna och barnen.
Ofrihetens politiska filosofi
Men det är inte bara utopisterna som anbefallt tvångssamhället. En rad politiska filosofer har också med hjälp av olika mer eller mindre fantasifulla konstgrepp kommit fram till att vi måste ge de styrande makt att ta till våld för att tvinga sina undersåtar. Robert Filmer legitimerade de enväldiga monarkernas makt med ett skruvat arvsresonemang ända från Guds förlänande åt Adam av all värdslig makt på jorden. Thomas Hobbes legitimerade diktatorisk makt åt alla härskare oavsett om de var "smorda" eller inte. Det byggde på en sofistikerad kontraktsrättslig motivering där alternativet var anarkistiskt kaos. JJ Rousseau utgick också från ett kontrakt men legitimerade statstvånget med ett dunkelt resonemang att det utgjorde egentlig frihet.
Andra politiska riktningar har haft mycket oklara motiveringar för sitt utövande av tvång. Det gäller naturligtvis när man hänvisar till religiösa föreställningar, men också den italienska fascismen som till en början saknade program. Nationalsocialismen presenterade på partiell bas ett program grundat på rasmässiga föreställningar. Även den "vetenskapliga socialismen" utgår från en partiell bas som inte inkluderar alla i samhället utan enbart 'proletärerna' - men någon teori om samhällets organisation presenteras ändå inte. Tvånget motiveras här främst med risken för kontrarevolution. När maktövertagandet väl skett motiveras tvånget ad hoc för att få samhället att fungera.
Idag är det inte så många som faller tillbaka på dessa politiska filosofer och läror (med undantag kanske för religionen). Nu är det läror som utilitarismen, demokratismen, socialliberalismen, kommunitarismen och feminismen eller potentater som Rawls, Dworkin, Taylor och Carol Gilligan som kan åberopas för att legitimera ett mera omfattande tvång än enbart finansieringen av kollektiva nyttigheter.
Jag skall försöka återkomma till "ofrihetens politiska teori" för att mer ingående testa om det kan finnas några bärande argument som skulle kunna motivera nuvarande eller nya frihetsinskränkningar i det moderna samhället. Det har dock sina svårigheter eftersom frihetsinskränkningarna uppenbarligen inte anses riktigt rumsrena i den filosofiska diskursen. Att tvång blir följden kan man ofta bara indirekt ana - den moderne filosofen vill inte diskutera detta öppet. Paradexemplet på detta är hävdandet att det finns 'sociala rättigheter' (kallas oftast "positiva" rättigheter) utan att man egentligen diskuterar de härav uppkommande skyldigheterna att finansiera de förmåner som rättigheterna innebär.
Kom gärna med förslag till hur frihetens fiender eller tvångets vänner kan tänkas motivera sina ståndpunkter!
Se även min artikel om FN:s rättighetsförklaring 24/10-05
Fortsättning: Vad är kollektiva nyttigheter?
posted by Danne Nordling @ 19:14
6 comments
6 Comments:
Som ofta återkommande vänsterförespråkare, hussocialist kanske, bland dina kommentarer får jag väl självironiskt iklä mig rollen som ”tvångets vän” och ”frihetens fiende” :-)
För det första vill jag hålla med dig om att vänsterns agitatorer alltför sällan vågar ta upp frågan hur de facto tvång kan försvara uppfyllandet av de så kallade positiva rättigheterna. Hur ”fina” de än låter, i all sin av ”solidaritet” och ”altruism” späckade glans, är det inte alls självklart att positiva friheter och rättigheter är något annat än skicklig vänsterretorik (”skicklig” i betydelsen att den har vunnit starkt gehör hos, vill jag påstå, majoriteten av jordens befolkning, socialister eller ej).
Men den självkritiken du uppmanar till borde även idkas av liberaler. De negativa fri- och rättigheterna ur en liberal utgångspunkt kan nämligen också kritiseras på flera sätt. Resultatet av den kritiken leder ofta fram till positiva fri- och rättigheter som praktiska konsekvenser – de positiva är således felbenämnda, det handlar inte om egentliga rättigheter och däri har liberalerna fullkomligt rätt, men det betyder inte nödvändigtvis att de är förkastliga att kämpa för eller organisera samhällen kring.
Den vanligaste kritiken av en liberal ingång till negativ frihet är dess faktiska möjlighet att utövas i verkligheten. Även liberaler accepterar sådana argument till viss del och kan tala om att tvångsfinansiera kollektiva nyttigheter etc. I en sådan debatt är det uppenbart hur nära varandra, idéhistoriskt och i själva kärnfrågan, som liberalism och socialism står varandra – det man strider om är endast vad som kan tänkas innefattas av begreppet ”kollektiva nyttigheter”. Det ena lägret är restriktivt, det andra är mer generöst, men gränsen mellan de båda synsätten är på inget sätt glasklar. Exempel på kontrollfrågor: Är det rätt tvångsfinansiera högre utbildning? – …högre utbildning till bristyrken? – Vilka är bristyrken?
Ja, ni fattar galoppen. Det är inte alldeles enkelt att avgränsa de kollektiva nyttigheterna, varken för en liberal eller för en socialist. Blir man bara lite mer generös med vad begreppet får innefatta, ja då landar man ganska snart i de basala mänskliga behov som utgör de positiva rättigheterna. Att försvara detta tvång (skattefinansieringen av positiva ”rättigheter”) är alltså inte att vara frihetens fiende, utan dess vän – det blir ett slags ”utiliberalism” (finns ordet?) där utilitaristens nyttomaximering blir en fråga om frihetsmaximering istället. Insikten är att frånvaro av statligt tvång inte nödvändigtvis måste innebära att tvånget i samhället totalt sett blir mindre, andra tvingare och annat tvingande får istället friare spelrum att utöva sitt våld.
Genom att fokusera på socialismens och liberalismens likheter kan man alltså föra ett hyggligt argument. Det går också att driva argument genom att fokusera på de faktiska skillnader som finns. Kanske återkommer jag till det – jag kan i alla fall avslöja att det handlar om den fundamentala meningsskiljaktigheten kring vad en individ egentligen är…
Paternalismen och ofriheten
När socialdemokraterna kom till makten 1932 var tidsandan den att experter visste bättre än det stora folkflertalet. Det fanns ett fåtal välutbildade och många hade bara gått i folkskolan ett fåtal år.
Denna "paternalism" ledde fram till att staten (ett fåtal välutbildade politiker och tjänstemän) visste bättre än människor i allmänhet hur människor skulle leva. Detta ledde till storskalig projekt på service och "problemlösningar".
Liksom Lenin så visste socialdemokraterna inte i början hur samhället skulle organiseras. Men det fanns en förebild i Fords storskaliga löpande band princip. Kostnaden per producerad enhet skulle bli låg genom storskaligheten.
Detta ledde till en typ av skola, sjukvård etc för hela landet. All samhällsservice stöptes om i samma form trots att denna service inte var anpassad för alla individer. Det fanns privata sjukkassor där ledningen kände alla som var ansluten till kassan. Den sociala kontrollen var på denna tid större.
Idag motiveras expertstyret (paternalismen) med att alla inte vet sitt bästa. Om exempelvis sjukförsäkring och A-kassa hade varit privata så menar man att alla inte skulle ta en försäkring.
Utilitarismens nyttomaximering
Välståndet för ett land beror på landets produktionskapacitet. Produktionskapaciteten beror på hur stor realkapitalstrukturen är i förhållande per människa. Vill vi då öka levnadsstandarden så måste vi expandera realkapitalstrukturen.
Ett problem med att okritiskt försöka maximera nyttan för alla är att det blir tvärtom istället. Det behövs egentligen inte så högt skattetryck för att de med låga inkomster ska komma upp i en acceptabel nivå. Idag är det så att den största delen av skattetrycket är av andra skäl än inkomstfördelningen.
Av någon anledning så beskattas låginkomsttagarna med världens högsta skattetryck. Motivet till detta är väldigt diffust. Det skulle behövas en heltäckande undersökning på skatters och bidrags verkliga effekt på samhällsekonomin. Det verkar vara så att man krymper realkapitalstrukturen och försämrar för alla helt i onödan.
Arbetslösheten beror på kostnaden för arbetskraften
Ekonomiska lagar existerar och man bryter mot dessa lagar på egen risk. En ekonomisk lag av stor betydelse är: Om kostnaden för arbetskraften blir högre än ”värdet av arbetskraftens marginalproduktivitet” så uppkommer arbetslöshet.
Arbetskraftens produktivitet beror på hur mycket realkapital som finns per anställd. Ju mer realkapital per anställd desto högre är produktiviteten. Om ett företag anställer fler så minskar realkapitalet per anställd och därmed sjunker produktiviteten. Den sist anställde (på marginalen) bestämmer då företagets marginalproduktivitet.
Värdet av marginalproduktiviteten beror på vilka försäljningspriser företaget kan ta ut och på antalet varor och tjänster som arbetskraften kan producera. Företagens efterfrågan på arbetskraft är en kurva (efterfrågekurvan) som sjunker ju fler personer som anställs. Denna efterfrågekurva följer och ligger en liten bit under kurvan för ”värdet av arbetskraftens marginalproduktivitet”.
Förenklat går det att säga att intäkten per anställd måste vara större än den totala kostnad som den anställde orsakar företaget. Den totala kostnaden för den anställde är bruttolön, arbetsgivaravgifter, sociala avgifter enligt avtal, kostnad vid sjukdom, alla lagar och regleringar på arbetsmarknaden mm.
Det lärs fortfarande ut vid högskolor att en keynesiansk efterfrågeökning (ökning av penningmängden) sänker arbetslösheten. Det lärs också ut att en sänkning av de nominella lönerna minskar köpkraften (reallönerna) och skapar en ännu högre arbetslöshet. Men faktum är att en keynesiansk efterfrågeökning fungerar på så sätt att inflationen sänker reallönerna.
Den logiska felaktigheten ligger i att en sänkning av de nominella lönerna skapar en högre efterfrågan på arbetskraft. Eftersom fler får arbete så sjunker inte den totala löneutbetalningen i ekonomin och därför kommer inte köpkraften i ekonomin att minska.
När det sägs att lönerna är företagens efterfrågan på varor och tjänster så glöms det ofta bort att lönerna också är företagens kostnader. I de ekonomiska kalkylerna ingår alla kostnader för arbetskraften och ökade kostnader för företagen innebär inte att företagen automatiskt kan öka sina försäljningspriser.
Ett företag kan enbart öka försäljningspriserna om efterfrågan på dess produkter ökar. Om penningmängden är stabil och sparandet (och konsumtionen) ligger på samma nivå som tidigare så kan en ökad efterfrågan på en produkt skapa möjligheten att höja priset på denna produkt. Men samtidigt så minskar efterfrågan på andra produkter och detta sänker priserna på dessa produkter.
Om däremot penningmängden blir större så kan efterfrågan på (nästan) alla produkter öka och då uppkommer möjligheten för företagen att höja priserna. Så länge företagens intäkter ökar i snabbare takt än dess kostnader så kommer sysselsättningen att öka. Inflationen sänker reallönerna och sysselsättningen ökar.
En expansion av penningmängden kräver inte att den allmänna prisnivån i ekonomin stiger. Efterfrågan på arbetskraft kan också öka om det finns ledig kapacitet i ekonomin. Om exempelvis näringslivet använder 70 % av sin produktionskapacitet och den normala produktionskapaciteten är 80 % så går det att öka sysselsättningen utan att inflationen ökar. Detta är förklaringen till varför det kan ta tid innan ökningen av penningmängden ger en högre inflationstakt.
Skälet till att sysselsättningen var högre på 1950- och 60-talen är att kostnaden för de anställda inte ökade i snabbare takt än ”värdet av arbetskraftens marginalproduktivitet”. Därefter har produktivitetens ökningstakt minskat samtidigt som expansionen av penningmängden ökat. Efter kommunismens fall i början 1990-talet så har dock låglöneländerna hållit priserna nere på varor.
Välståndet för ett land beror på landets produktionskapacitet. Produktionskapaciteten beror på hur stor realkapitalstrukturen är i förhållande per människa. Vill vi då öka levnadsstandarden så måste vi expandera realkapitalstrukturen.
Från detta kan vi genom deduktion (härledning) komma fram till att det är omöjligt för fackföreningar att höja reallönerna för alla i arbetskraften. Det går enbart att höja reallönerna för alla i arbetskraften genom att investeringarna i realkapital ökar per individ. Fackföreningarna kan enbart höja reallönerna genom att sänka en del av de anställdas löner till noll (de blir arbetslösa).
Det är också ett misstag att tro att fackföreningarna kan öka anställningstryggheten. Förbättringar för de anställda, som exempelvis arbetstidsförkortningar och anställningstrygghetslagar, kan enbart ske i förhållande till en ökning av ”värdet av arbetskraftens marginalproduktivitet”. Görs det förbättringar utöver detta ”värde” så måste en del av de anställda offras.
Problemet är att de svagaste på arbetsmarknaden slås ut. Människor med låg produktivitet, ungdomar, invandrare och äldre slås ut från arbetsmarknaden. Detta lägger en hög skattebörda på dem som får behålla sina arbeten. Bidragsberoendet ökar och man tvingar fram att människor måste försörja sig genom svartarbete eller brottslighet.
Till Per-Olof:
1) Socialismen säger sig inte veta hur samhället ska organiseras, eftersom förutsättningarna hela tiden förändras. Den säger bara att det är okej att ständigt försöka förbättra samhällsbygget - och det är en väsentlig skillnad gentemot den liberala grundhållningen.
2) Utilitarism och socialism är inte samma sak, även om de båda kan utnyttja varandra. Jag är socialist, men inte utilitarist - jag förkastar i själva verket alla ideologier som gör anspråk på att vara universella.
3) Som en följd av de ovanstående punkterna vill jag påstå att det ekonomiska samband du lägger fram mellan arbetslöshet och arbetets kostnad (där skatter givetvis ingår) inte försvårar för den socialistiska idén, möjligen för dess praktik. Att belägga just arbete med extra kostnader genom att ta ut skatt är nämligen inget som socialismen i sig förespråkar. Det har varit en praktiskt motiverad (men ändå dålig) lösning fram till nu, när ökade marginalkostnader börjar tvinga fram arbetslöshet. Nu är det dags att revidera denna från början tokiga beskattningsprincip. En stor del av den så kallade gröna skatteväxlingen försöker göra just detta. Den handlar inte bara om att värna miljön eller straffa miljöstörande verksamheter, utan just om att styra bort kostnader från arbetet, som rimligen inte borde bestraffas. Inkomsterna till de (i socialismens namn utökade) kollektiva nyttigheterna ska fås genom att kostnader (för den miljöstörande verksamheten - sådant kostar även i en marknadsekonomi) läggs på den produkt som orsakar dem (vilket inte sker i en oreglerad marknadsekonomi).
Frihet och kollektiva nyttigheter
Kollektiva nyttigheter är förvisso en oklar punkt i den klassiska liberalismen. Nozick försökte visa att en minimalstat var det enda som gick att rättfärdiga utan allvarliga rättighetskränkningar. Han fick dock ett free-rider-problem på halsen som han aldrig utredde ordentligt.
För den mer pragmatiske liberalen är det fortfarande ett problem med gränsdragningen för de kollektiva nyttighetrna. När jag frågade om detta för ett antal år sedan fick jag svaret att de liberala tänkarna inte analyserat saken mera ingående.
En skillnad mellan socialism och liberalism går alltså vid räckvidden för begreppet 'kollektiv nyttighet'. Men det finns andra skillnader såsom rätten till paternalism och rätten att omfördela. Är allting en gradskillnad eller finns det en moralisk skillnad?
Friheten och utilitarismen
En del socialister var på sin tid inte marxister utan utilitarister. Ett känt exempel är Abba P Lerner som trots tung kritik mot U ändå försökte rädda dess totala nivelleringsteorem med hjälp av ett sannolikhetsresonemang. Ett annat är f finansministern Ernst Wigforss som redan på 1920-talet resonerade i dessa termer.
Blancs princip har också tolkats i termer av utilitarism med påföljd att vi kan förorda omfördelning som går längre än total nivellering.
Arbetslösheten
Det är naturligtvis tillgång och efterfrågan som styr. Priset på arbete är inte generellt för högt. Däremot är lågproduktiv arbetskraft för högt prissat och då får vi strukturell arbetslöshet. Men med 900 000 egentligt arbetslösa är det ändå främst fråga om ett generellt problem också.
Då är det rimligtvis efterfrågan som också är otillräcklig. Den kan ha hämmats av sjukfinansieringen och annat "krångel". Men i slutändan måste det ske en anpassning av priset. Däremot kan en prisjustering inte alltid lösa den generella obalansen mellan tillgång och eftrfrågan. Detta har framkommit i debatten med Per
/DNg.
Rätten till paternalism (som är ditt ordval, inte mitt) och rätten att omfördela kan motiveras på olika sätt. Ett som många ansluter sig till är demokratiprincipen – till skillnad från exempelvis utilitaristerna och för den delen kommunisterna hävdar de flesta socialister i dag demokratins absoluta nödvändighet för att ge den socialistiska staten legitimitet. De experter som en majoritet av befolkningen ger sitt mandat får också rätten att utöva tvång, så länge det inte inverkar på den demokratiska processen i sig själv. (Den sista bisatsen är naturligtvis extremt viktig!)
Den principen har sina uppenbara brister – minoritetsförtryck och rättsosäkerhet om inte hundra procent röstar etc. Den representativa demokratin är kort sagt ett trubbigt verktyg, och som sådant svårt att använda som moralargument. Dock: Är det mer vagt än liberala definitioner av kollektiva nyttigheter för att motivera tvångsbeskattning? Hårfint i så fall…
En annan väg att gå är att ställa frågan på sin spets: Kan den individuella friheten överhuvudtaget användas som variabel när man bygger samhällen? Individuell frihet som moralisk huvudprincip verkar nämligen omöjliggöra alla former av samhällsbyggen, även nattväktarstaten (fråga libertarianerna!). Antingen accepterar man anarki med alla dess konsekvenser, eller så får man gå efter andra moraliska principer (dvs man kan inte hålla individuell frihet främst). En del har valt nyttomaximering enligt utilitaristiskt snitt. Det har sina specifika problem och absurda konsekvenser, men det utgör en fullgod kritik mot den liberala moralismen.
En mer fruktbar moralisk legitimering är att bli relativist, och det är här de flesta socialister ligger i dag. Den hållningen kan tyckas ryggradslös men klarar av att balansera demokrati, olika moraluppfattningar i olika grupper med nyttoprincipen, och med en princip om frihetsmaximering som komplement. I relativismen ryms även nattväktarstaten, om man inför den eftersom man tror att det är nyttigast och ger mest frihet i relation till den moral som råder, och inte för att nattväktarstaten gör minimalt intrång på den individuella friheten. Det första – olika motiveringar av vad som är bäst för ett samhälle (i medeltal) – är socialism, oavsett hur den praktiska tillämpningen skulle se ut. Det andra – att hävda friheten som övergripande moralisk princip – det är liberalism.
Man kan alltså enligt denna princip kräva sänkt förmögenhetsskatt, att fackförbunden slopas, och så vidare, och fortfarande vara socialist. I teorin. Det verkar dock vara så att de flesta med en relativistisk grundsyn ser samband som talar för att det motsatta är bäst och i enlighet med folkviljan.
Egendom är stöld och frihetens värsta fiende.
Skicka en kommentar
<< Home