Vad är kollektiva nyttigheter?
I praktiken måste försvar, polis och rättsväsende finansieras med skatter. Om vi begränsar oss till områden som är av skyddskaraktär kan friheten bevaras. Tänjer vi på detta begrepp kan skatterna höjas hur mycket som helst.
En kollektiv nyttighet som försvaret karaktäriseras av att ingen kan exkluderas från konsumtionen av den. Om försvaret skjuter ner bombplan över Sverige kommer alla som bor här i görligaste mån slippa att bli bombade. Då tycker många att de också skall vara med och betala för denna tjänst. Varför skulle några slippa betala men ändå få tjänsten? Det konventionella sättet att säkerställa finansieringen är att ta ut kontributionerna till försvaret med tvång. Detta kallas beskattning.
Individuella nyttigheter kräver inte skatter. Om jag vill ha en bil är villkoret att jag betalar mycket pengar för att få äga den eller mindre pengar för att få hyra den. Jag kan effektivt exkluderas från att konsumera bilens tjänster om jag inte betalar för den. Om exkluderingen är tekniskt svårgenomförbar kan finansieringen inte normalt ske med priser coh avgifter. Därför kräver kollektiva nyttigheter skatter.
Den klassiska liberalismen har skilt sig från andra politiska idésystem genom att principiellt anse att det endast är kollektiva nyttigheter som får finansieras med tvång. Definitionen har varit ganska snäv och ibland begränsats till nyttigheter av skyddskaraktär - man har talat om minimalstat eller nattväktarstat. Men en del har utsträckt definitionen till grundforskning, högre utbildning och kanske kulturtjänster. Robert Nozick framlade 1974 en rättighetsteori som svar på Rawls´ teori där han härledde en minimalstat som endast skyddade rättigheterna och som kunde uppstå utan att några rättigheter kränktes utan gottgörelse.
Om man accepterar detta avståndstagande från anarkismen har man också i princip accepterat en omfattande välfärdsstat, menade liberalismens kritiker. Detta sofistiska argument kan vi avvisa på det principiella planet. Men det uppstår onekligen på det pragmatiska planet svårigheter att göra en exakt avgränsning. Håller vi oss till Nozicks ansats är det dock inte något allvarligt problem.
Däremot blir det värre om vi tänjer begreppet kollektiva nyttigheter till något som ger 'positiva externa effekter'. Den som går med på detta kan inte sätta någon principiell gräns mot skattefinansiering av alla möjliga aktiviteter som hävdas "befrämja det allmänna bästa". Det är denna konventionella utgångspunkt som bildar inkörsport till socialismen. Här föjljer en lista:
Militärt försvar
Ekonomiskt försvar, jordbrukspolitik
Rättsväsendet, polisen, krimialvården
Brandkår, räddningstjänst, miljöskydd
Fyrar, farledsutprickning
Smittskydd, vaccinationer
Central förvaltning, utrikesförvaltning, postväsendet
Grundläggande skolutbildning, grundforskning
Stabiliseringspolitik
Från denna lista bör vi åtminstone ta bort fyrar, farleder, vaccinationer, grundforskning och postväsendet. Annars kan vi inte göra någon distinktion mot vägar, reseförsäkringar, högre utbildning och bredbandsnätet.
Om vi finansierar farleder med inkomstskatten skall vi inte heller ha någon bensinskatt. Om vaccinationer inför utlandsresan betalas av staten skall väl staten finansiera bagageförluster, förseningar, stölder mm på utlandsresorna. Om grundforskningen skall skattefinansieras borde väl all utbildning skattefinansieras? Postväsendet behövdes tidigare för att hålla ihop staten. Nu kan alla individuellt bidra till finansieringen med portoavgifter. Då skall inte heller bredbandsutbyggnaden skattefinansieras.
Det borde gå att hantera kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär som gräns för skattefinansieringen. Om man slipper hårklyverier från oklara fall med anspråk på prejudikat är det ännu bättre. Eftersom vi 'prima facie' är emot tvång skall vi försöka minimera detta och inte tänja åt tvångshållet. Det gäller att hålla ögonen på särintressen som gärna underkastar sig ett visst tvång om det kan ge stora förtjänster att tvinga andra. Alternativet är principiellt helt ohämmade skattehöjningar.
Ytterligare motiv för tvång är som jag nämnde tidigare utilitarism, demokratism etc men också konkreta projekt som paternalism, omfördelning och olika idealistiska program. Fortsättning följer.
Fortsättning: Demokrati som politisk filosofi
Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, kollektiva nyttigheter, ekonomi, politisk filosofi på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 19:21
5 comments
5 Comments:
Vad anser du om Turkiet och EU ? Intresserad att höra dina kommentarer från:
http://uppriktigttalat.blogspot.com
Varför Turkiet inte är en naturlig framtida EU-medlem.
Europa har som resten av världen varit scen för konflikter och krig under hela dess historia. En av EUs grundidéer är att undvika dessa europeiska inbördeskrig och fungera som garant för demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.
Att ha fred och frihet ligger i alla människors intresse. Vissa nationer, som Turkiet, har dock villkorat införandet av demokratiska principer, införandet av mänskliga rättigheter samt avskaffandet av dödstraff för att ha en dialog med Europa. Man har använt det egna landets förtryck av egna medborgare som utpressnings argument mot EU genom påstå att det ligger på européernas samvete ifall dessa förtryckarinstrument inte avskaffas. Med andra ord, i förhandlingar med EU, påstås att dessa reformer, som ligger i turkarnas eget intresse, inte kommer att införas ifall inte koncessioner med löfte om EU-medlemskap inte ges.
Rätt och slätt så har bondfångeri ( mänskliga rättigheter är bara till namnet införda i Turkiet) och utpressning använts i förhandlingarna med EU och inte gemensamma värderingar har legat som grund för förhandlingar. Detta är inget nytt i internationell politik, d.v.s att ge efter när en stat främjar nationella intressen med framgångsrik utpressningspolitik. Vi kallar det ” Munchen anda” efter de s.k ”förhandlingarna” i Munchen 1938 om sudetfrågan.
Turkiets vilja att bli medlem i Europa är lätt att förstå. Västeuropa har varit en ekonomisk framgångssaga jämfört med det islamska ostmanska och turkiska väldet på 1900-talet. Med EUs regional politik i form av ekonomisk stöd för fattiga regioner i Europa, och Turkiets unga och snabbt ökande befolkning på cirka 70 miljoner, blir Europa ett attraktiv alternativ så som arbetsmarkand och nationell definition. Befolkningstillväxten är explosionsartad med 17, 7 miljoner år 1940 och nu projicerat till 77 miljoner år 2010. Ett annat bidragande faktum till den turkiska ambitionen att bli EU medlem är att landet har en stor befolkning levande utanför sina gränser med cirka 3 miljoner levande i Tyskland och stora grupper på Balkan, i Österrike och övriga Västeuropa. Många turkiska landsmän vill återförenas med sina kusiner och sysslingar borta i Europa- utan restriktioner. Ett naturligt mänskligt karaktärsdrag.
Dagens befolkningen inom nuvarande Turkiets gränser är till 99 % muslimsk, ett faktum som inte alltid har varit fallet. Det största bidragande orsaken till denna utveckling är folkmordet på cirka 1-2 miljoner av den äldsta kristna etniciteten i världen, folket armenierna under åren 1915-1917; som då hade haft området som hemland långt innan turkarnas etablering i regionen.
Detta folkmord erkänns inte av dagens Turkiet. De kallar det ”krigshandlingar” och inte ett regelrätt folkmord. Turkiet har också problem att erkänna EU-staten Grekcypriotiska Cypern.
Till trots att turkarna tillhör den islamska kultursfären och att de inte historiskt associerat sig med västerlandet, d.v.s kristenheten och europeiska kulturen, så finns ambitionen från Turkiets politiska elit att bli EU-medlem genom att omdefiniera det geografiska begreppet Europa till att också innefatta Mindre Asien. Paradoxen till denna officiella turkiska elit doktrin är att den turkiska befolkningen har röstat i allt större utsträckning på islamska partier ( idag i regeringsställning) och sött islamsk fundamentalism. Självfallet så har detta faktum använts i medlemsförhandlingarna för att på så sätt föra över ansvaret till européerna och inte turkarna själva, huruvida Turkiet skall bli en demokratisk och fri stat. EU medlemskapet är förutsättningen för en fri stat menar förhandlarna, och i samma mening säger att det blir EUs fel ifall turkarna blir än mer antieuropéer och fjättrar sig själva med fundamentalistiska bojor.
Huruvida Turkiet hör hemma i den Europeiska Unionen ligger i namnet av unionen, d.v.s i definitionen och ordet ”europeiska” och det faktum att Ostmanska riket ( nationella föregångaren till moderna staten Turkiet ) aldrig har varit europeisk i politisk och geografisk mening. Förvisso ligger några få procent of Turkiets totala landmassa i Europa, d.v.s väster om Bosporen. Den geografiska gränsen för Europa kan man sätta godtyckligt där den behagas ifall man inte gör kulturella gränsdragningar. Sådan gränsdragning kan året 1453 vara när en av kristendomens viktigaste städer, Konstantinopel ( dagens Istanbul), föll för de muslimska turkarna eller året 1495 när hela det kristna Bysantinska riket ( det kristna grekiska Östrom) föll. Resultatet blev att hela grekiska världen, östra Medelhavet och Balkan kom under turkisk och islamsk överhöghet. Områdena hamnade kulturellt utanför Europa.
Den islamska expansionen västerut stoppades inte förrän år 1683 utanför Wien av österrikarna. Det Ostmanska riket kom dock att bli kvar på Balkan i drygt 200 år och turkarna äger fortfarande land i den geografiska definitionen Europa, d.v.s väster om Bosboren och söder om Bulgarien.
Området är dock turkiskt och muslimskt, inte europeiskt ur kulturellt avseende. Den turkiska ockupationen av Balkan har dock lämnat spår efter sig på hela Balkan i form av den islamska religionens etablering i området och turkiska minoriteter.
Med modern historiepolitisk korrekthet kallar vi liknande europeisk expansion utanför Europa för kolonisering, politisk och religiöst förtryck. Européerna ses om ett främmande element och just européer i de land de lade under sig. Detta är sant och till viss del korrekt beskrivningen, men i fallet med den turkiska expansionen i Europa, så har den blivit europeisk och ett naturligt element av den europeiska civilisationen enligt det moderna synsättet. En kultur som de alltid bestridit och expanderat på bekostnad av. Kolonisering, politisk och religiös förtryck passar inte som beskrivning av denna expansion, men den motsvarande europeiska i andra områden i världen, passar utmärkt enligt den historiepolitiska korrektheten. Detta synsätt passar som handen i handsken för de turkiska förhandlarna.
Så vad är då Europa ? Gränsen mellan Europa och Asien drogs redan 220 f.Kr när Eratosthenes skrev på kartan ” Europa” väster om Bosporen och ” Asien” öster om.
På 1800-talet var geografer och historiker mycket klara beträffande frågan. De delande Ostmanska Imperiet delades definitionsmässigt Turkiet i Europa ( de ockuperade Balkanområdena) och Mindre Asien ( dagens turkiska landområden ). Det som idag återstår av det turkiska landområdet i Europa är det lilla landområdet som flankerar Istanbul. Att påstå att detta gör Turkiet europeiskt nation i geografisk definition ( inte ens den mest hänförda vänster internationalist kan påstå att Turkiet är europeisk i kulturellt hänseende ) är förvrängning av fakta och befängd dikt. Är Spanien en afrikansk nation därför att de har enklaver på den nordafrikanska kusten ? Ifall Gibraltar tillhörde Marocko skulle EU sagt ja till den marockanska EU-ansökan ? ( Ja, för de som inte visste, Marocko i Nordafrika har ansökt om medlemskap).
Förvisso skulle Turkiet-förespråkarna kunna säga att Turkiet inte behöver vara den enda geografiskt icke europeiska medlemmen av EU och att Marocko och Armenien skulle vara perfekta kandidatländer. Men ifall Marocko, varför inte Algeriet ? Om Armenien, varför inte Azerbajdzjan ?
Med detta resonemang så skulle EUs definition av Europeiska länder komma på mycket djupt vatten. Till och med förespråkare av Turkiets medlemskap erkänner problematiken att inför ” historiens domstol” behöva pröva varför Marocko inte är ett europeiskt land, men Turkiet är.
Sanningen är att geografi blir missbrukat av människor med politiska agenda. Det är ej heller ett giltigt argument att EU borde ge Turkiet tillträde därför att amerikanerna vill det, eller därför att Turkiet är viktig allierad till israelerna.
Det ursprungliga amerikanska argumentet för Turkiskt medlemskap i NATO har kollapsad i och med Sovjetunionens fall. Hursomhelst så är EU inte NATO, oavsett hur nära de båda organisationerna kommer att bli. Både NATO och EU har ändrats till oigenkännlighet sedan Turkiet första gången ansökte om associerat medlemskap på den gemensamma europeiska marknaden. Amerikanska analytiker av den eurofobiska skolan gör ingen hemlighet av att de gärna ser att Europeiska Unionen distraherad från sin globala agenda
( d.v.s skapandet av en motvikt till den amerikanska dikteringen av världspolitiken) av problemen skapade när absorberingen av ett nytt medlemsland med en befolkning som Tyskland sker.
Det har blivit mode att avvisa dem som är emot turkisk medlemskap att vilja behålla Europa som exklusiv ”kristen klubb”. Detta påstående vulgariserar tretton hundra år av komplex interaktion mellan Europa och Islam. I vilket fall som helst lever mellan tolv tretton miljoner ( officiella siffror) muslimer i nuvarande 25 medlemsländer. Därutöver bor cirka sju miljoner i Balkanstaterna. Med nuvarande utveckling av EUs utvidgning kan man inom överskådlig framtid förvänta sig att EU kommer att få ytterligare tre medlemmar med muslimsk majoritet d.v.s Albanien, Kosovo och resten av Bosnien Hercegovina. Det är alltså nonsens att påstå att det är enbart p.g.a turkiska befolknings religion som det finns ett motstånd i Europa till deras EU-medlemskap. Motståndet bottnar i långt viktigare grunder än så, nämligen i historiska erfarenheter och mentaliteter som konstituerar Europas nationer.
Att släppa in Turkiet i unionen kommer att kräva politisk energi som bättre skulle behövas i föreningen av Europas katolsk/protestantiska (-Västromerska) tradition med den ortodoxkristna (-Östromerska) i Öst och Sydösteuropa. Sviterna efter Romarrikets och kristna kyrkans delning är fortfarande tydligen i form av Västeuropeisk och Östereuropeisk tradition. Den hittills varande politiska policyn har varit att i EU förena och släppa in de katolska och protestantiska staterna i Väst- och Centraleuropa som första steg grundades av den enkla anledningen att länderna har gemensamma historiska och kulturella traditioner ursprungen från katolicismen i Västromerska riket. Grundpelaren för den moderna rättstaten och demokratin utvecklades också i detta område. Samarbetat skall åtminstone i teorin fungera med mindre friktion genom gemensamma historiska ansatser är det tänkt.
En annan variant som förespråkarna för turkiskt medlemskap använder är att Europa behöver ”balansera” Europas åldrande befolkning och sjunkande födelsetal med mass-import av Turkiets dynamiska unga befolkning som arbetskraft. Problemet med europeiska befolkningens fortbestånd skall alltså lösas, inte med födelsetal, utan med import människor utifrån, d.v.s i direkt motsats till alla moderna vedertagna teorier om genens drivkraft för det egna fortbeståndet och överlevnad. Naturen skall ställas över ända med en regelrätt självutplåningspolitik !
Denna omvända darwinism har sitt ursprung i den vänsterradikalismen som uppkom som ren reaktion på socialdarwinismens fasansfulla rasism och folkmord. Dessa fantastiska tankesmedjor som skapar dessa fantastiska moderna teorier om nyckeln till västvärldens framtid finns på båda sidor om Atlanten. Ursprunget finns dock i USA, i invandrarlandet USA. Där teorin säger att landet kommer lösa sitt åldersproblem bland befolkningen på traditionellt sätt, genom immigranter från de kristna Mexico och Latinamerika. Vidare påstås det att för att uppnå samma ”succépolicy” behöver EU släppa in 1.5 miljoner immigranter per år i unionen, i en takt som skulle innebära att år 2050 kommer 25 % av EUs befolkning vara födda utanför unionen.
Detta är självfallet politiskt dikt baserad på naivitet eftersom befolkningstalen i världen pekar på utplanande befolkningstillväxt och en sjunkande befolkningstal runt år 2050. Så denna föreslagna massiva socialdemografiska omstörtning skulle bara ”lösa” åldersproblemet för en generation !
Man måste fråga sig varför denna diskussion om EUs utvidgning har satt det asiatiska muslimska Turkiet i förrummet istället för europeiska nationer med ortodox kristen tradition ? Svaret är en dålig, hafsig och sentimental analys av Europa i världen. Vissa politiska partier är rädda för att förlora röster och politiskt stöd från muslimer i den europeiska valmanskåren. En annan botten i denna dåliga analys är ett europeiskt självbedrägeri beträffande historian om Europas interaktion med islam. Idag kräver den politiska korrektheten att européer officiellt ber om ursäkt för korstågen och totalt ignorerar det faktum att det kristna Bysantinska riket hade varit under muslimskt tryck i över trehundra år och att korstågen var en indirekt reaktion på islams expansion i det kristna området i östra Medelhavet och både på den italienska och iberiska halvön. Det behövs två för att det kivas brukar det heta men tydligen gäller det inte fallet kristendom kontra islam. Européerna skall ta på sig någon form om kollektivt ansvar för denna beklagliga historiska konflikt mellan kristendom och islam.
Detta har varit en ganska lång utläggning varför Turkiet inte hör hemma i EU. Egentligen så skulle det bara behövas ett simpelt NEJ från medborgarna utan den politiska korrekthens fraktion i Europa måste gå in och korrigera och berätta vad medborgarna skall tycka. Detta NEJ har redan blivit sagt av medborgarna genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland om den nya konstitutionen, en förutsättning för att göra EU praktiskt hanterbart med ytterligare medlemsländer. ( Det räcker med att ett land säger nej så faller utvidgning enligt nuvarande konstitution). Europa medborgarna har uttryck folkviljan i dessa folkomröstningar och sin skepsis över ytterligare utvidgning av unionen med prospektet av obegränsad arbetskraftsinvandring och ytterligare icke europeisk påverkan. Folk vill behålla välfärdssystemet utan ytterligare miljontals fattiga potentiella bosättare. Med ett turkiskt medlemskap så skulle EU gränsa till Irak och ha en mycket svårbevakad gräns mot Georgien, Armenien, Iran och Syrien. En mycket lång gräns med många områden som går att korsa utan bevakningen. Ett turiskiskt medlemskap skulle underlätta mycket för invandrare från Asien att kunna ta sig in över gränsen. Vi alla vet vad det betyder i länder som Sverige. Kommer man hit illegalt så stannar man, allt enligt amnestilagarna ! Men av någon förunderlig anledning accepteras inte vissa folkviljor utan först ett försök av ”politiskt skolning” från en viss fraktion av den politiska eliten. Demokratin skall accepteras, dvs, medborgarnas vilja, oavsett vad man har för åsikt. Idag har den politiska korrektheten svårt att acceptera detta.
Slutsatsen av ovanstående är utan tvekan att ett turkiskt medlemskap är dåligt för Europa. Samarbetet med ytterligare en kulturell fraktion, denna gång, icke europeisk i EU bådar inte gott för ett redan problematiskt samarbete. Det skulle också vara dåligt för den islamska världen som verkligen skulle behöva ett exempel på en fungerande demokrati. Det är dessutom alldeles fel att sända signalen till den arabiska världen att Turkiets ”belöning” för sina egna demokratiska reformer är att definieras som ”europeisk”. Den arabiska och islamiska världens kultur är stolt och fullständigt kapabel att utveckla sitt eget framgångsrika samhälle och utan på bekostnad av det europeiska.
Svaret är de båda kulturernas parallella utveckling där båda stående på jämställd fot kan samarbeta utan hävdelsebehov över den andra. Européerna menar att den enda framgångs receptet för Mellersta Östern är den europeiska och motpartens övertrissning blir islamsk fundamentalism !
Var därför ärlig och våga därför säga nej till Turkiskt medlemskap i EU, utan att i tysthet acceptera, bli stämplad som fredens och samarbetets fiende nummer ett. Vägra att låta bli tillsagd vad DU skall tycka ! Våga säga att EU skall fungera för européerna och inte vara ett villkor för demokrati i Mellersta Östern. EU är inte verktyg för icke européers expansion i Europa. Demokratiska världen måste komma från medborgarnas egen vilja och inte påtvingas. Ett gott exempel av detta är dagens Irak. Turkiet har använt de demokratiska idealen och införandet av mänskliga rättigheterna i förhandlingsspelet med EU. Med andra ord, dessa värderingar som borde komma som ett utslag från gemensam historia och kultur, har blivit förhandlingsbrickor som Turkiet använder.
Detta i sig besvarar frågan ifall Turkiet bör vara medlem i EU eller in
Frågan ”Vad är kollektiva nyttigheter?” är helt rätt ställd. Och det är tydligt hur svårt det är också för dig att upprätta något slags katalog över vad som bör rymmas i begreppet. Katalogen är inte det viktiga i och för sig, utan den principiella diskussionen.
Gör man frihet till en fråga om optimering inträffar det oundvikliga, vilket bland andra Charles Taylor påpekar i sin kritik av det negativa frihetstänkandet: Man tvingas rangordna friheter och tvång. Den minimala staten kan bara motiveras med att det lilla tvånget (att en minimal del av inkomsten går till skatt) kan försvaras om det förhindrar ett större tvång. Och därifrån går det också att gå långt in i socialismen. Då handlar det återigen bara om hur väl man motiverar sitt spelande mellan olika tvång och friheter.
Får man exempelvis arbeta brottsförebyggande inom minimalstaten? Om inte, kan man då tala om att skattefinansiera rättsväsendet (som tar hand om brott i efterhand) som ett _minimalt_ tvång, blir det då inte större än det behöver vara? Ja, några etceteran senare är gränsen för de kollektiva nyttigheterna sådär socialistiskt suddig igen. Eller?
Teoretiskt är det inget svårt att definera kollektiva nyttigheter. Det är nyttigheter som är icke-rivala i konsumtionen. Kollektiva nyttigheter som är exkluderbara brukar betecknas klubbvaror. Allmänningar är nyttigheter som är rivala men saknar exkluderbarhet. Privata varor är både rivala och exkluderbara. Ibland har ekonomer svårt att skilja dessa åt, man brukar t.ex. blanda ihop allmänningar och kollektiva varor. Inte heller ägandeformen har med dessa definitioner att göra, en nyttighet som formellt är privat kan vara en allmänning, en privat nyttighet kan formellt vara statligt ägt o.s.v.
Hej!
Jag undrar om det finns något längre att läsa om kollektiva och privata nyttigheter? Tycker att tanken är väldigt intressant.
Maila gärna: hhall_87-at-hotmail dot com
http://en.wikipedia.org/wiki/Public_good
Henrik,
det beror på hur långt du vill läsa om kollektiva nyttigheter. Artikeln som jag länkar till ovan är, så vitt jag kan bedömma i all hast, korrekt. Om du inte är rädd för matematik så kan du t.ex. läsa Hal Varian's "Intermediate Microeconomics", som har ett kapitel om kollektiva nyttigheter.
Skicka en kommentar
<< Home