Kan anarkismen tillbakavisas moraliskt?

De som anser att friheten borde begränsas är ofta inte ute efter en seriös debatt med anarkisterna. För dem räcker det att använda ett debattknep för att visa att friheten är en omöjlig idé. Anarkismen må vara praktiskt svårtillämpad, men dess moraliska idé är inte söndersmulad.

Mera verklighetsfrämmande tänkare och politiska svärmare har ansett att någon stat överhuvudtaget inte kan legitimeras. Anarkisternas ståndpunkter har för det mesta avfärdats på ett praktiskt plan. Argumentet har varit att ett samhälle utan försvar och polis inte kan fungera och överleva som speciell struktur. Därför behöver vi inte öda tid på att diskutera anarkismens teoretiska utgångspunkter.

Det är att göra det lätt för sig. Dessutom tror jag det ligger en del taktik i detta avfärdande. Om det skulle vara så att anarkismen inte kunde avfärdas så enkelt på det praktiska planet skulle man bli tvungen att diskutera anarkismens moraliska utgångspunkt. Och då är den inte alls lika enkel att avfärda. Alltså låtsas man att ett moraliskt argument kan falsifieras med ett praktiskt resonemang. Det är ungefär som att tillbakavisa det femte budordet (du skall icke dräpa) med konstaterandet att Israels barn tillämpade dödsstraff, varför det i praktiken var fritt fram att mörda vem som helst.

Låt mig kort sammanfatta den anarkistiska argumentationen som den presenteras av statsvetaren Robert Dahl. 1) Ingen är förpliktigad att lyda en dålig stat. Det är inte bara anarkister som är övertygade om denna tes. Den ingår numera i en gemensam kärna av allmänt omfattade uppfattningar, som kan härledas ända tillbaka till Thomas av Aquino. Demokrater, liberaler, konservativa, radikaler, revolutionärer, kristna, muslimer, ateister, agnostiker - alla är överens om att ingen är förpliktigad att stödja en ond stat.

2) Alla stater bygger på tvång. Detta är tämligen okontroversiellt.

3) Tvång är något dåligt i sig. Det är det få som bestrider. Frågan gäller istället huruvida tvång som medel för ett högre ändamål är berättigat. För att få någon att göra något som den vägrar att göra måste man ställa vederbörande inför ett hot om allvarlig fysisk eller psykisk skada. Man måste vara beredd att verkställa hotet mot många som vägrar att ställa upp. Om folk sålunda tvingas att lyda lagar som de motsätter sig har de berövats sin frihet och självbestämmande. Och om olydiga straffas inneär det ofta akut fysiskt lidande och fängslande. Om vi kunde uppnå våra mål utan att använda tvång och våld skulle inte de flesta av oss med glädje avstå från att använda sådana dåliga (=onda) medel?

4) Ett samhälle utan stat är ett genomförbart alternativ. Denna förutsättning för anarkismen anses i allmänhet lätt att ifrågasätta.

Antag emellertid att det blev fred på jorden så att ett militärt försvar blev obehövligt. Antag vidare att människorna blev fredligare i sitt inbördes umgänge och att ett nytt högteknologiskt självförsvarsvapen för den egna personen utvecklades samtidigt som det kontantlösa samhället infördes. Vi skulle då med sådana tekniska landvinningar inte behöva någon organiserad polis. Någon tvångsmässig skatt för att finansiera nattväktarstatens funktioner skulle inte behövas. Tror vi då att frihetens kritiker skulle vara nöjda?

Ett sofistiskt argument förloras

Om det rent empiriskt skulle gå att uppfylla p 4) skulle för det första tvångsanhängarna förlora sitt främsta argument mot friheten - nämligen att den är oförenlig med säkerheten - som är ett resonemang av ganska tarvligt, sofistiskt slag: Den som är anhängare av frihet måste acceptera att friheten inskränks för att skydda friheten. Eftersom detta påstås vara självmotsägande är det fritt fram (moraliskt) att inskränka friheten hur mycket som helst. Analogin med det femte budet ovan är uppenbar: om det är dödsstraff för dråp är det fritt fram att dräpa efersom budet "du skall icke dräpa" är självmotsägande.

Om vi, för det andra, inte behöver inskränka friheten för att skydda friheten, varför borde vi ändå inskränka friheten? Det är den fråga som anhängarna av socialt tvång borde försöka besvara.

Jag föreställer mig att så som Dahl ställt upp bevisföringen ovan så är det i meningen "lyda en ond stat" som attacken borde sättas in. Några stater är onda och andra är goda. Det är det goda tvånget som vi har moralisk skyldighet att underkasta oss.

Hur gör vi då avgränsningen av det goda tvånget mot det onda? Och hur gör vi avvägningen av det goda tvånget mot de i så fall nödvändiga frihetsinskränkningarna? Vi har i det senare fallet att lita till upplysta experter, utilitarister, deontologer, socialister, demokrater, teokrater eller rentav utopister. Hur skall vi kunna välja dem som sitter inne med receptet för lyckan? En lycka som kan ha ett högt pris i form av tvång...

Läs också: Kan en pragmatisk eftergift binda moraliskt? 20/10-05

Fortsättning: Varför finansieras brandsläckning med tvång? 14/12-05