Varför finansieras brandsläckning med tvång?

Är den tvångsfinansierade brandkåren nödvändig för att låginkomsttagarna skall kunna få brandskydd? Eller är det för att folk inte alltid förstår sitt eget bästa om de får möjligheten att frivilligt abonnera på brandskydd? Nej, det är frågan om en kollektiv nyttighet.

I min serie om tvångets politiska filosofi finns det visst fog för att motivera tvång för att vi skall kunna upprätta en stat. Frågan om tvångets rättfärdigande sammanfaller delvis med frågan om varför vi behöver staten. Jag har tidigare listat ett antal funktioner och syften med staten som rimligtvis är mer eller mindre legitima. Det är dock en diskussion som många undviker eftersom det skulle försvaga en del mer långtgående förslag till statliga tvångsåtgärder.

Att staten behövs för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär är det bara anarkister som bestrider. Ett näraliggande exempel är brandskyddet som också är statens uppgift nästan överallt i utvecklade länder (i Sverige organiseras detta inom den del av staten som kallas kommuner). Hur kan det komma sig att brandsläckning är finansierad med tvångsuttagna skatter? Och är det inte prejudicerande att brandkåren har rätt att kränka folks äganderätt genom att med våld slå in dörren till ett brinnande hus? (Debatt om äganderätten på K Jebaris blogg 10/12).

Är det så att brandsläckning borde vara gratis (dvs skattefinansierad) för att vi vill visa vår medkänsla för dem som drabbas så hårt av brand? Eller är det så att vi av fördelningspolitiska skäl tycker att vi skall subventionera dem som drabbas av ekonomiska skador av brand? Men vi betalar inte reparationerna av deras brandskadade hus utan förutsätter att folk har betalt sin brandförsäkring.

Varför har vi inte privata brandsläckningsföretag som säljer försäkringsabonnemang till dem som vill ha huset släckt? Det borde ju vara ett krav från det försäkringsbolag som säljer hemförsäkringar. Visst, det skulle gå att organisera brandsläckningen på detta sätt men då måste vi lösa brandskyddets produktion av den kollektiva nyttigheten "spridningsskydd".

Det räcker inte med att folk får abonnera på brandskydd eller låta bli. Det är inte av paternalistiska skäl staten hindrar folk från att avstå från professionellt brandskydd. De kan stå där med hinkar och försöka släcka bäst de vill. Men deras brand hotar oss andra genom spridning. Vi kan inte tillåta undantag för kaxiga typer som anser att de är experter på att släcka själva eftersom de riskerar att ställa till med en storbrand.

Därför presumerar vi att alla rationella husägare skulle ge sitt samtycke till ett brandskyddsarrangemang som både innefattar brandinspektioner och rätt att med våld bereda sig tillträde till brinnande anläggningar. För detta debiterar vår stat en avgift som utgår i proportion till arbetsinkomsterna. Det skulle kunna ses som en schablonmässig anpassning till hur mycket egendom folk i allmänhet har att försöka skydda mot brand.

Brandskyddet är ett exempel på legitimt tvång. Vi behöver varken förklara detta tvång med paternalism eller fördelningspolitik. Den brandsläckning som skulle kunna uppfattas som en individuell nyttighet är i själva verket en kollektiv tjänst med vissa individuella inslag.

Slutligen tycker jag inte att vi liberaler härigenom skulle ha skapat ett prejudikat för en ev socialisering av produktionen av varor och tjänster av individuell natur (t ex bilar och banker).

Fortsättning: Planhushållning är en kollektiv nyttighet 15/12-05 (behov av gränsdragning)