Planhushållning är en kollektiv nyttighet

Våld och tvång är något dåligt som kan accepteras om alternativet är ännu mer tvång. Men om vi med tvång kan bedriva en politik som ökar välståndet? Måste vi inte då acceptera socialistisk planhushållning?

Om vi till äventyrs skulle uppfatta statens funktion som enbart producent av kollektiva nyttigheter uppstår naturligtvis ett gränsdragningsproblem. Polis, brandförsvar och smittskydd etc är kollektiva nyttigheter som skulle ingå även i en minimal stat. Men hur är det med grundforskning, sedelutgivning, operan, elementär skolutbildning, stadsplanering, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och planhushållning?

Karaktäristiskt för denna andra grupp av kollektiva nyttigheter är inte att de har den skyddskaraktär som den första gruppen har. Utan skyddsfunktioner kan vi i praktiken inte ens tala om en självständig stat utan snarare om ett nybyggarterritorium eller liknande. Men sedelutgivning, utbildning, stadsplanering etc är inte några nödvändiga funktioner för att en stat skall kunna existera. Måste vi då avstå från allt detta i ett liberalt samhälle?

Ja, säger anti-liberalerna och tvångsanhängarna. Detta visar tydligt, hävdar de, att ett liberalt samhälle inte är så mycket bättre än anarki. Om liberalerna accepterar tvång i form av förverkligandet av kollektiva nyttigheter - i varje fall sådana som befrämjar produktionen - finns det ingen principiell skillnad mellan operan och socialistisk planhushållning, säger kritikerna. När jag för ett antal år sedan eftersökte hur man i den liberala debatten besvarar frågan "vad bör staten göra" blev resultatet magert. Jag förmodar därför att detta är en svår fråga som liberalerna gärna sopar under mattan.

Om vi börjar i andra ändan som "djävulens advokat" och argumenterar för stalinistisk planhushållning så skulle man kunna säga följande: För att öka produktionen snabbt och göra det bättre för alla behövs det samordning och kontroll. Vi kan inte tillåta att företagen sysslar med produktion av onödiga produkter eller prövar nya produkter som i de flesta fall blir misslyckanden. Vi kan inte tillåta ett anarkistiskt marknadssystem som leder till att en femtedel av arbetskraften i praktiken är arbetslös. Vi kan inte tillåta sådana improduktiva företeelser som reklam, onödiga förpackningar, olika modeller av samma vara, modeväxlingar och låg kvalitet. Konsumenternas preferenser skall fastställas genom vetenskapliga undersökningar och inte genom kostsamma "trial and error-processer".

Antag att vi kunde öka produktionen mera med denna metod än med nuvarande marknadsekonomi. Det skulle vara till nytta för alla men fordra en hel del tvång mot producenterna (företagarna), de anställda (allas utbildning och yrkesval regleras) och konsumenterna (valfriheten begränsas). Men pengar, priser, affärer och formell äganderätt finns kvar. Stalinistisk planhushållning är inte detsamma som stalinistisk diktatur med mord och utrensningar. Inte heller är det fråga om leninistisk ekonomi där pengar, priser och affärer skulle avskaffas och ersättas med kuponger och intendenturförråd.

Vill vi inte ha en tvångsreglerad ekonomi om den ger större välstånd? Eller är vårt motstånd mot experiment i denna riktning (t ex löntagarfonder) enbart pragmatiskt: en så stor makt för staten skulle i praktiken urarta till ett odemokratiskt, brutalt, totalitärt tvångssamhälle?

Kanske det ändå är så att det finns en obenägenhet att obetingat "sälja friheten för guld" och att detta hindrar oss från att förorda bildstormande förslag som skall öka lyckan på frihetens bekostnad. När det sedan visat sig att "guldet blev till sand" i de praktiska försök som gjorts tidigare blir vi ännu försiktigare.

Var skall gänsen dras?

Problemet för gränsdragningen vad gäller statens ansvar för kollektiva nyttigheter av välståndsfrämjande karaktär (med positiva externa effekter) kanske inte är så svårt som det kan förefalla.

Elementär skolutbildning har en klar skyddsfunktion som motiverar att ett avancerat samhälle ser till att medborgarna kan läsa, skriva, räkna och hantera datorer för att det skall fungera som en stat.

Stadsplanering har en funktion i brandskyddet som motiverar denna verksamhet oavsett om den också kan bidra till bättre fungerande tätorter.

Operan har kanske inga positiva externa effekter utan är en relikt från en tid då en dominerande grupp kunde låta staten finansiera de egna underhållningspreferenserna.

Sedelutgivningen är kanske nödvändig att ha i statlig regi för att penningpolitiken, som är en ekonomisk skyddsfunktion, skall kunna bedrivas effektivt.

Arbetsmarknadspolitiken kanske kan bedrivas av försäkringsbolag som organiseras av arbetsmarknadens parter och den havererade näringspolitiken med paradnumret Stålverk 80 har förpassats till historiens sophög.

Återstår så grundforskningen och liknande mera oförargliga företeelser. Finns det någon politisk teori om dessa eller måste vi göra dem till en lämplighetsfråga som avgörs med demokratiska omröstningar?

Fortsättning: Borde mobiltelefoner skattefinansieras? 16/12-05