Kan en pragmatisk eftergift binda moraliskt?

Om rätten till frihet och egendom måste kränkas för att skydda dessa rättigheter har vi moraliskt också accepterat att staten får utöva nästan obegränsat tvång mot medborgarna. Det finns tre invändningar mot detta resonemang.

En politisk teori som bygger på ett koncept med rätttigheter utsätts ofta för anklagelsen om logisk inkonsekvens eller godtyckliga moraliska undantag eftersom rättigheter kan behöva kränkas i vissa fall (främst för att skydda rättigheterna). Av någon anledning förekommer detta varken som kritik mot en plikt-etisk teori eller mot utilitarismen.

Karaktäristiskt för en plikt-etisk teori är att det nödvändigtvis kommer att inträffa pliktkollisioner. Olika plikter som åligger en stat har en aktiv karaktär som lättare råkar i konflikt med varandra än rättigheter. Det hela är så komplicerat att några framstående, konkreta teorier aldrig har kunnat formuleras. Hegels teori är inte särskilt konkret.

Utilitarismen sanktionerar direkt dubbelmoral. Den är helt principlös vad gäller rättigheter, rättvisa och frihet. Sådana storheter kan manipuleras hur som helst om det bara maximerar nyttosaldot. Anhängarna ser inte detta som någon avgörande kritik mot deras lära.

När det gäller rättighetsteorin utsätts den emellertid för kritik både från anarkistiskt håll och från socialliberalt. Så vitt jag kan se är dock den anarko-liberala kritiken enbart pragmatisk (se kommentar till föregående post). Den går ut på att frihetlig minimalstat är praktiskt svårgenomförbar genom att frihetsvännerna "gett fan lillfingret". Socialstatsanhängarna kommer oundvikligen att "ta hela handen" och så har vi fått ett omfattande tvång genom vår "dumhet" att sanktionera en kränkning av rättigheterna för att skydda dem.

Den socialliberala kritiken skjuter in sig på den moraliska logiken. Det var detta argument som Robert Nozick med viss framgång övervann i sin bok "Anarki, stat och utopi" (1974). Kritiken går ut på att det behövs resurser i form av kanoner och flygplan, poliser och fängelser, domare och statstjänstemän som alla kostar pengar för att rätten till frihet och egendom skall kunna skyddas. Och då måste man kränka just dessa rättigheter för att få de nödvändiga resurserna. Detta följer av nationalekonomernas teori om finansieringen av kollektiva nyttigeter - se föregående artikel.

Den svenske statsvetaren Bo Rothstein menar att detta blivit en "logisk labyrint" som medfört att hela "projektet har havererat teoretiskt". Det fordrar dock att han kan tillbakavisa Nozicks teori om hur en minimalstat kan växa fram utan att någons rättigheter kränks utan gottgörelse. Jag känner inte till att det skulle finnas någon sådan falsifiering av Nozicks teori. Kritiken brukar stanna vid att man inte riktigt förstått hur Nozick kommit fram till sin slutsats.

Jag skulle som ett alternativ till detta vilja hävda tre saker: att vi moraliskt kan klara skyddet, att vi kan komplettera rättigheter med ett konsekventialistiskt synsätt och att vi genom en pragmatisk eftergift inte binder oss moraliskt för obegränsade kränkningar.

1) Om alla uppträder moraliskt så kommer rättigheterna inte att kränkas. Vi inför då en mer pessimistisk syn: vissa personer uppträder omoraliskt. Då inträder rätten till självförsvar som kan delegeras. Vi inför ytterligare fler pessimistiska antaganden: alla vill inte delegera sin rätt trots att det skulle vara lönsamt. Då exkluderar vi dem från beskydd så gott det går och framhåller hur de snyltar på oss andra där det inte går.

Vi kan därtill erbjuda medlemmarna i staten ett system som på ett säkrare sätt bestämmer hur mycket som var och en skall bidra med. Alla får t ex årligen ange en procentsats av inkomsten som skall gå till skydd. När alla talen rangordnas från högsta till lägsta väljer man ut det mittersta, som alltså har en majoritet bakom sig (alla vill betala detta eller mer). Ingen kan genom taktiserande manipulera detta förfarande så att de skall kunna komma undan med mindre än vad de verkligen är villiga att betala. Det ger säkerhet åt deltagarna.

2) Ett helt annat sätt att resonera är att analysera konsekvenserna för rättigheterna om vi inte kan finansiera skyddet av rättigheterna i allmänhet. Likaväl som två plikter kan kollidera kan två rättigheter göra det i vissa undantagsfall. Då måste frågan avgöras med ett pragmatiskt, konsekventialistiskt resonemang. Detta försökte Nozick sturskt undvika. Men om resultatet blir att hela Nozicks teori i praktiken riskerar att kastas på historiens sophög borde även han själv kunna resonera konsekventialistiskt om rättigheter.

3) Ett näraliggande resonemang bygger på att ett pragmatiskt accepterande av att rättigheterna inte kan tillämpas fullt ut, för att på så vis kunna skydda rättigheterna, inte berättigar till att staten då får moralisk rätt att utöva nästan obegränsat tvång mot medborgarna. Syftet med rättigheterna kan ju sägas vara att bevara friheten så mycket som möjligt. Därför bör det sociala tvånget moraliskt sett minimeras även om det inte är möjligt att komma ner till nollstrecket.

Om vi har friheten som moralisk ledstjärna kan inte frihetsinskränkningar för att bevara friheten förkastas moraliskt. Frihet är ett optimeringsproblem (5/9) alldeles oavsett om skyddstjänster har en karaktär av kollektiv nyttighet eller inte. Maximal frihet för hela samhället innebär optimal frihet för var och en.

Fortsättning: Välfärd utan skatter? 21/10-05