Vetenskapen kan ha fel - fallet Eva Lundgren

Den sociologiska forskningen var nära att vetenskapligt slå fast att männens våld mot kvinnor är generellt och kan motivera särskild mansskatt. Denna tes ifrågasattes inte förrän forskaren begick misstaget att hävda förekomsten av ritualmord. Då blev hon granskad och vetenskapssamhällets egen bristande granskning uppdagad.

En professor i sociologi fick av Brottsoffermyndigheten i uppdrag att göra en empirisk studie av mäns våldsutövning mot kvinnor. Hon genomförde en enkätundersökning med 10 000 slumpmässigt utvalda kvinnor 18-64 år och kom fram till att man kunde avliva myten att det företrädesvis är män som konsumerar alkohol, är arbetslösa, yngre och födda utomlands som misshandlar sina kvinnor. Resultaten finns redovisade i boken Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Fritzes, 2001).

Professorn heter Eva Lundgren och har nyligen utsatts för en granskning (9/12, pdf) av Uppsala universitet där hon verkar. Lundgren har länge drivit tesen att våld mot kvinnor är en generell företeelse som kan förekomma från snart sagt vilken man som helst. Gudrun Schyman föreslog för drygt ett år sedan en extra hög skatt för män eftersom kvinnomisshandel var en så generell företeelse. Det var alltså tre år efter professor Lundgrens forskningsrapport.

Vi borde för ett år sedan kunnat vara säkra på att det var vetenskapligt bevisat att vem som helst av manskön var en potentiell kvinnomisshandlare. Vetenskapssamhället med sociologerna i spetsen hade ju varken kommit med någon alternativ undersökning eller någon avgörande kritik mot tesen om den generella våldsbenägenheten. Det var bara enstaka samhällsdebattörer som dristade sig till att ifrågasätta denna uppfattning (kanske i tro att den var ett påhitt från elitfeministerna).

Först när professor Lundgren i ett TV-program ansågs ha gjort gällande att det har förekommit ett ansenligt antal ritualmord på små barn, sexuella övergrepp i orgiastiska seanser samt nekrofili i Sverige drog vetenskapssamhället öronen åt sig. Dessa bestialiska brott finns beskrivna i en rapport från 2004. Uppsala universitets hela forskning började ifrågasättas och inför ett starkt tryck tillsattes en granskningskommission med Margareta Hallberg (Göteborg) och Jörgen Hermansson (Uppsala) som granskare.

Märkligt nog var uppgiften främst att granska huruvida professor Lundgren gjort sig skyldig till vetenskaplig ohederlighet i meningen förfalskning, fabrikation av data, plagiering och användning av förtroliga uppgifter. Detta visar att vetenskapssamhället anses utsatt för risken att en sociologisk forskningsrapport skall kunna framläggas utan att granskas på ett år trots att den eventuellt bygger på fabricerade grunddata. Men det visar också att det finns en risk att rapporterna innehåller andra felaktigheter som inte har uppdagats av den normala vetenskapliga diskursen.

Detta är alldeles oavsett sakfrågan allvarligt för hur vetenskap bedrivs i Sverige. Dels är personer som arbetat som professor en längre tid opålitliga, och dels är den vetenskapliga granskningen av deras forskningsresultat så obetydlig att inte ens synnerligen sensationella och kontroversiella resultat utsätts för någon skärskådan utan att särskilda granskare tillsätts.

Professor Lundgren uppges senare ha tagit tillbaka uppgiften att det förekommer ritualmord mm. Men denna dementi är tvetydig. Hon påpekar i sin egen skrivelse att rapporten innehåller barnens berättelser om de sexuella övergrepp som de utsatts för. Det betyder att hon fortfarande hävdar att övergreppen förekommit men att ritualmord mm är något som barnen berättar om utan att vi vet om detta är sant. Gränsen mellan vad vetenskapsmannen hävdar och vad informanterna hävdar blir oklar. Detta kan dessutom inte kontrolleras i efterhand eftersom granskarna inte fått tillgång till bandupptagningar eller utskrifter från intervjuerna.

När det gäller den först nämnda tesen om våldets normalisering till alla vanliga män och den föregivna falsifieringen av myten att det är särskilda män som misshandlar, visar granskarna att detta är fel (s 15). Professor Lundgrens eget, ganska intetsägande material, visar att det ändå finns vissa (signifikanta) samband och de är just att arbetslösa män med alkoholproblem, främst yngre och i viss mån utlandsfödda som misshandlar i högre utsträckning än andra. Så gick det med Schymans argument för särskild mansskatt. Granskarna skriver:

"Det framstår därför som helt missvisande att Lundgren m.fl. har avlivat en myt om att det särskilt är vissa män som slår sina kvinnor. Det är tvärtom så att vissa män utgör ett större hot mot kvinnorna än andra."

Vetenskapen kan alltså ha fel utan att det uppdagas på fyra år. Det beror till viss del på att det rådande paradigmet hermeneutik (läran om tolkning) var dominerande på genusområdet. Det var inte politiskt korrekt att ifrågasätta dess resultat. Och hade inte Eva Lundgren varit så oförsiktig att hon föreföll hävda att det faktiskt förekommer ritualmord mm skulle tesen om det manliga våldets normalisering fortfarande varit en oemotsagd vetenskaplig sanning. Det var inte denna ogrundade tes som föranledde granskningen.

Forskarsamhället har brustit i ansvar

Snart framför väl någon vetenskapsman att det går att hitta vatten med slagrutor. När man (kanske) ifrågasätter detta blir försvaret att resultaten bygger på informanter som berättat att de varit i kontakt med rutgängare och varit med om att hitta vatten med slagruta. Tyvärr har intervjuerna med dessa rensats bort . . .

Jag bedömer att det går att hävda att vetenskapssamhället blivit utsatt för motsvarigheten till att någon forskare skulle hävda att det går att hitta vatten, mineraler, olja eller stöldgods med slagruta. Men eftersom det till att börja med inte fanns någon utomvetenskaplig 'perspektivmarkör' kunde forskningen passera utan gängse kritisk vetenskaplig utvärdering. Det är ett underbetyg åt själva vetenskapssamhället - åtminstone på sociologins område.

Därför är det särskilt tråkigt att Dagens Nyheter bereder plats åt vetenskapsjournalisten Jenny Jewert som i en kolumn igår (20/12) får ondgöra sig över att granskningen kommit till stånd. Det är en "eftergift år fjärde statsmakten, medierna" skriver hon och menar att ingen bör i ett disciplinärende klandras för att inte ha utfört en regressionsanalys. Men slutsatsen blev helt fel och ändå hade Lundgren tillgång till statistikexperten Anne-Marie Kalliokoski som skulle ha kunnat göra en regressionsanalys. Sambandet hade sannolikt framgått även utan en sådan om resultaten hade ritats in i ett diagram.

Nej, Jenny Jewerts inlägg är precis av den karaktären som medför att ej politisk korrekt kritik tenderar att undertryckas. Hon försöker till och med hetsa mot granskarna i frågan huruvida det finns ett kontrollmaterial. De skriver i en not att de fick lyssna på några intervjuer fyra dagar före granskningens avslutande (5/12). Vad är detta om inte förhalningstaktik från professor Lundgrens sida? Men Jewert angriper granskarna i hånfulla ordalag och ställer sig helt på Eva Lundgrens sida. Dåligt! Vi kan inte lita på veteskapsjournalisterna.

Om referensgruppen till Lundgren. Allmän bakgrund louisep