fredag, december 16, 2005

Borde mobiltelefoner skattefinansieras?

Kollektiva nyttigheter måste inte alltid produceras av staten med skattefinansiering. Det visar exemplen med sjukvården och mobiltelefonerna. Andelen är helt enkelt för liten och marknaden räcker för att garantera huvudverksamheten.

En politisk teori om staten måste precisera vilka funktioner och syften staten skall omfatta. Mitt förslag är att staten enbart borde syssla med kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär. Det leder dock till ganska intrikata gränsdragningsproblem. Eftersom den klassiska liberalismen inte kunnat lösa dessa problem har staten svällt ut till dagens mycket omfattande välfärdsstat där den offentliga sektorn i princip kan syssla med vad som helst. I bästa fall kontrolleras denna apparat med en balanserad demokrati - i mindre bra fall av en demokrati utan motmakt. Och i sämsta fall av en autokratisk regim.

Borde sjukvården vara socialiserad och skattefinansierad?

Jag skall här fortsätta att testa min hypotes om statens begränsning till skyddsfunktionerna. Ett argument för den stora staten är att sjukvården borde vara socialiserad och skattefinansierad. En av motiveringarna för detta är att den är en kollektiv nyttighet. Om det finns tillgång till sjukvård kommer folk att botas från allehanda krämpor så att de kan komma tillbaka till arbetet. Ett fungerande arbetsliv är till fördel för produktionen och oss alla. Därför måste sjukvården drivas i offentlig regi trots att den i huvudsak levererar en individuell nyttighet.

Denna argumentation brister i flera avseenden. För det första motiverar detta inte att den offentliga sektorn utför sjukvårdstjänsterna. Vi kan ha helt privata sjukhus mm som förses med patienter via staten och skattefinansieringen. För det andra behövs inte heller skattefinansiering för att det skall finnas tillgång till sjukvård. Finansieringen kan klaras med försäkringar och avgifter. Den kollektiva nyttigheten av snabbt kurerade medborgare kan till och med bli bättre tillgodosedd genom en privatisering eftersom monopoldriften i offentlig regi har visat sig utveckla en ansenlig ineffektivitet.

En annan invändning, som levererades i gårdagens kommentarer, är att sjukvården delvis är integrerad i statens skydd mot brott. Vi kan dra en parallell mellan branden som bryter ut i radhuslängan och den som blivit skadad genom att falla ner från en balkong. Det går inte att låta bli att släcka även om den drabbade radhusägaren inte betalat brandkårsförsäkringen. Därför kan man inte heller låta bli att köra den skadade till sjukhus eftersom han kan ha blivit utsatt för brott. Men denna analogi haltar.

Sjukvården måste inte göras gratis för att brottsoffer skall få vård. Offer skall i princip få vård på förövarens bekostnad. Det finns alla möjligheter för en effektiv rättsapparat att kräva förövaren i efterhand. Skattebetalarna behöver inte ställa upp med några pengar ens i de fall då brottslingen inte kan hittas eller inte kan betala. Genom att dömda brottslingar förpliktas att betala till en brottsofferfond kan finansieringen i dessa fall säkras.

Om det visar sig att offret inte blivit utsatt för brott måste han själv betala vården för sina skador. Detta är fullt möjligt utan skattefinansierad sjukvård. Antingen har offret en sjukvårdsförsäkring eller också har han tillgångar eller lånemöjligheter att betala vården med. I sista hand finns stödet till de sämst ställda (en särskild fråga).

Borde mobiltelefonerna socialiseras och skattefinansieras?

Att det finns ett litet element av kollektiv nyttighet i många former av varu- och tjänsteproduktion leder inte till att vi måste kräva socialisering och skattefinansiering. Detta visas av följande analogi med mobiltelefoner.

Om många har en mobiltelefon kan brott beivras mycket snabbare än om vittnen eller offer måste springa till en telefonkiosk eller privatperson för att ringa till polisen. Därför finns det en kollektiv nyttighet i att många äger en mobiltelefon. Skall vi därmed socialisera och skattefinansiera hela mobiltelefonibranschen?

Svaret är naturligtvis nej, vi ser ju att marknaden kan producera denna kollektiva nyttighet för en effektivare brottsbekämpning. Härav följer att kraven på sjukvårdens privatisering inte kan avvisas med teorin om kollektiva nyttigheter. Då uppstår frågan varför sjukvården egentligen skall bedrivas i offentlig regi med skattefinansiering.

Fortsättning: Försäkringar mot branschkriser? 19/12-05

4 Comments:

At 17 december, 2005 20:30, Blogger Per-Olof Persson said...

En nackdel med skattefinansiering

En nackdel med skattefinansierad sjukvård är att individen inte behöver betala någon marginalkostnad. Individen har samma kostnad oavsett hur mycket sjukvård individen efterfrågar. Detta driver upp kostnaderna och tvingar politikerna att ransonera sjukvården.

Om man tänker sig att Kalle och Pelle äter på restaurang varje dag. Om vi då låter Kalle betala för Pelle och Pelle betala för Kalle (dagens välfärdssystem). Då finns inget incitament att hålla måltidskostnaderna nere.

Allt dyrare måltider beställs varje dag. Efterfrågan på måltider ökar och därmed så kan restaurangen höja priserna. Dagens sjukvård bör fungera på samma sätt. Individen försöker överutnyttja vården liksom läkemedelsbolag och andra leverantörer till sjukvården.

 
At 19 december, 2005 09:01, Anonymous Marcus said...

Det här är en relevant diskussion på en mer reell nivå än vad som gärna blir fallet när vi sysslar med filosofi och idéer. Det är spännande.

En fråga som jag först vill ställa till dig är om du anser att ditt "statens funktion är att tillhandahålla kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär" är ett moraliskt eller ett pragmatiskt motiverat förslag? Bara så att jag vet vad det egentligen är vi diskuterar...

 
At 19 december, 2005 11:55, Blogger Danne Nordling said...

Det går nog inte att definiera så kategoriskt. Om det inte vore så att just statens skyddsfunktioner råkade vara kollektiva nyttigheter skulle man kunna säga att staten inte har någon moralisk funktion om man inte är utilitarist.

Eftersom verkligheten inte ser ut så blir en moralisk följd av praktikens utseende att statens moraliska funktion är att etablera endast ett minimum av nödvändigt tvång för överlevnaden. Är man inte utilitarist är det friheten som är det alternativa värdet.

Nu skulle någon kunna säga att Rawls har erbjudit en tredje variant. Det är möjligt, men han var väldigt försiktig med att personligen dra slutsatser om vilket samhälle som skulle bli följden av hans teori och där differensprincipen skulle tillämpas. Det kanske var en opportunistisk eftergift under det sjuttiotal där idealsamhället sågs som en socialistiskt planekonomi av många.

Jag skulle dock tro att Rawls´ båda principer leder till ett helt fritt marknadssamhälle där det är en empirisk fråga hur mycket omfördelning man kan ena sig om bakom "okunnighetens slöja".
/DNg

 
At 19 december, 2005 12:23, Anonymous Marcus said...

"Är man inte utilitarist är det friheten som är det alternativa värdet"... Det är å sin sida lite väl kategoriskt för min smak. Jag har tidigare varit inne på relativismen och demokrati som ett ytterligare exempel - hur motiverar man att staten inte ska tillhandahålla vad dess medborgare vill att den ska tillhandahålla, om den faktiskt kan tillhandahålla just det?

Istället för att framtvinga ett försvar för varje enskild funktion i sig vill jag hellre ställa följande fråga till alla välfärdsivrare:

På vilket sätt kan statens roll som aktör så långt som möjligt begränsas till att vara en administratör?

Där ges den demokratiska relativistens synvinkel på staten. Gränsdragningsproblematiken är visserligen lika uppenbar här...

Efter den principen är förbud mot att etablera fri sjukvård, friskolor etc oförsvarbart. Men kravet på staten att hålla alla tillhanda den bästa vård och utbildning kvarstår. Det ena utesluter svårligen det andra.

Angående din retoriska fråga: Skulle medborgarna med sina pengar vilja uppdra åt staten att administrera mobiltelefoni, så må det vara hänt. Något principiellt hinder föreligger inte i mina ögon, även om alla sådana förslag i praktiken skulle få avslag...

Faran, som jag antar att du finner uppenbar, är att små små steg i denna relativisms tecken leder till att staten sväller successivt till en ohanterlig koloss som förr eller senare tippar över och krossar både sig själv och sina invånare. Det är en teoretisk fara, ja. Det får jag erkänna. Men är det egentligen ett motargument? Inte så säkert...

 

Skicka en kommentar

<< Home