Borde mobiltelefoner skattefinansieras?

Kollektiva nyttigheter måste inte alltid produceras av staten med skattefinansiering. Det visar exemplen med sjukvården och mobiltelefonerna. Andelen är helt enkelt för liten och marknaden räcker för att garantera huvudverksamheten.

En politisk teori om staten måste precisera vilka funktioner och syften staten skall omfatta. Mitt förslag är att staten enbart borde syssla med kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär. Det leder dock till ganska intrikata gränsdragningsproblem. Eftersom den klassiska liberalismen inte kunnat lösa dessa problem har staten svällt ut till dagens mycket omfattande välfärdsstat där den offentliga sektorn i princip kan syssla med vad som helst. I bästa fall kontrolleras denna apparat med en balanserad demokrati - i mindre bra fall av en demokrati utan motmakt. Och i sämsta fall av en autokratisk regim.

Borde sjukvården vara socialiserad och skattefinansierad?

Jag skall här fortsätta att testa min hypotes om statens begränsning till skyddsfunktionerna. Ett argument för den stora staten är att sjukvården borde vara socialiserad och skattefinansierad. En av motiveringarna för detta är att den är en kollektiv nyttighet. Om det finns tillgång till sjukvård kommer folk att botas från allehanda krämpor så att de kan komma tillbaka till arbetet. Ett fungerande arbetsliv är till fördel för produktionen och oss alla. Därför måste sjukvården drivas i offentlig regi trots att den i huvudsak levererar en individuell nyttighet.

Denna argumentation brister i flera avseenden. För det första motiverar detta inte att den offentliga sektorn utför sjukvårdstjänsterna. Vi kan ha helt privata sjukhus mm som förses med patienter via staten och skattefinansieringen. För det andra behövs inte heller skattefinansiering för att det skall finnas tillgång till sjukvård. Finansieringen kan klaras med försäkringar och avgifter. Den kollektiva nyttigheten av snabbt kurerade medborgare kan till och med bli bättre tillgodosedd genom en privatisering eftersom monopoldriften i offentlig regi har visat sig utveckla en ansenlig ineffektivitet.

En annan invändning, som levererades i gårdagens kommentarer, är att sjukvården delvis är integrerad i statens skydd mot brott. Vi kan dra en parallell mellan branden som bryter ut i radhuslängan och den som blivit skadad genom att falla ner från en balkong. Det går inte att låta bli att släcka även om den drabbade radhusägaren inte betalat brandkårsförsäkringen. Därför kan man inte heller låta bli att köra den skadade till sjukhus eftersom han kan ha blivit utsatt för brott. Men denna analogi haltar.

Sjukvården måste inte göras gratis för att brottsoffer skall få vård. Offer skall i princip få vård på förövarens bekostnad. Det finns alla möjligheter för en effektiv rättsapparat att kräva förövaren i efterhand. Skattebetalarna behöver inte ställa upp med några pengar ens i de fall då brottslingen inte kan hittas eller inte kan betala. Genom att dömda brottslingar förpliktas att betala till en brottsofferfond kan finansieringen i dessa fall säkras.

Om det visar sig att offret inte blivit utsatt för brott måste han själv betala vården för sina skador. Detta är fullt möjligt utan skattefinansierad sjukvård. Antingen har offret en sjukvårdsförsäkring eller också har han tillgångar eller lånemöjligheter att betala vården med. I sista hand finns stödet till de sämst ställda (en särskild fråga).

Borde mobiltelefonerna socialiseras och skattefinansieras?

Att det finns ett litet element av kollektiv nyttighet i många former av varu- och tjänsteproduktion leder inte till att vi måste kräva socialisering och skattefinansiering. Detta visas av följande analogi med mobiltelefoner.

Om många har en mobiltelefon kan brott beivras mycket snabbare än om vittnen eller offer måste springa till en telefonkiosk eller privatperson för att ringa till polisen. Därför finns det en kollektiv nyttighet i att många äger en mobiltelefon. Skall vi därmed socialisera och skattefinansiera hela mobiltelefonibranschen?

Svaret är naturligtvis nej, vi ser ju att marknaden kan producera denna kollektiva nyttighet för en effektivare brottsbekämpning. Härav följer att kraven på sjukvårdens privatisering inte kan avvisas med teorin om kollektiva nyttigheter. Då uppstår frågan varför sjukvården egentligen skall bedrivas i offentlig regi med skattefinansiering.

Fortsättning: Försäkringar mot branschkriser? 19/12-05