Högavlönade tjänar dubbelt så mycket

Inkomstskillnaderna i Sverige är inte större än att den rikaste tiondelen tjänar knappt dubbelt så mycket som snittet. Det kallas klyftor. När de rikaste har en något snabbare inkomstökning och de fattigare en något långsammare "ökar klyftorna" och revolutionen närmar sig.

"Inkomstspridningen har ökat" Det var rubriken på Statistiska centralbyråns pressmeddelande den 23 mars. Svenska Dagbladet satte emellertid den numera politiskt korrekta rubriken: "Inkomstklyftorna växer mellan fattiga och rika". SvD frammanar bilden av hur de redan fattiga får det allt sämre medan de snuskigt rika blir ännu rikare och formligen vältrar sig i pengar. Nu gäller det att kräva löneökningar och skattesänkningar för de fattiga och skärpa straffskatten på de rika - det är en näraliggande slutsats som SvD:s redigerare inte kan ha varit omedveten om. Men som framgår av ingressen i bilden nedan är inte heller TT utan skuld.


TT:s artikel inleds "Inkomstklyftorna ökar". Därefter kommer en mera värderingsfri text som har många siffror och är ganska komplicerad. Trots detta kan man inte utläsa den väsentliga information som skulle kunnat balansera klasskampsredaktörens rubriksättning. Då får man gå till Statistiska centralbyråns egna tabeller i den s k 'undersökningen om hushållens ekonomi' (HEK) som görs varje år. Den visar inte en så dramatisk bild som återges i rubriken ovan.

Först kan vi konstatera att och TT valt att gå ut med siffror inklusive reavinster på aktier mm. Det tenderar att alltid överdriva förvärvsinkomsternas utveckling. Rensar vi bort reavinsterna, vilket SCB också redovisar, framträder följande bild. Den tiondel av svenska folket som tjänar mest (inklusive familjemedlemmar) har en inkomst efter skatt och inklusive bidrag som är 99 procent högre än genomsnittet. De "rika" tjänade alltså 2004 knappt dubbelt så mycket som Medelsvensson.

Vidare kan vi notera att denna disponibla inkomst ökade för alla i genomsnitt med 26 procent under perioden 1995-2004. Den rikaste tiondelen hade under alla dessa nio år en ökning som totalt endast var 4,5 procent snabbare än genomsnittets ökning. Och den fattigaste tiondelen hade en ökning som totalt var 2,7 procent långsammare.

Om den första decilens långsammare ökning beror på dålig löneutveckling, försämrade bidrag eller skatterna framgår inte. Troligtvis är det delvis en följd av att fler av dem som klassas som fattiga studerar idag än 1995. Att då dra slutsatsen att "klyftorna" ökar med ökade motsättningar mellan fattiga och rika verkar litet överspänt. Vi lever inte längre på 1970-talet då många hoppades på att en revolutionär situation skulle kunna frammanas. Eller är det LO-medlemmarna som skall väckas inför valet med trumpetandet i klasskampshornet?

Borde vi inte istället glädjas åt att de sämst ställda på 9 år har fått det 22 procent bättre trots arbetslöshet och sjukskrivningar?