Rätten till säkerhet hindrar att vi offras för andra

Det finns en moraliskt relevant skillnad mellan att inte hinna bli räddad vid en båtolycka och att bli mördad för ett högre ändamål som räddar fem andra. Ett fritt samhälle måste garantera rätten till säkerhet även om andra värden står på spel. Derek Parfit har fel.

En del filosofer sover illa om natten därför att de anar att de accepterat den moraliska principen "makt är rätt". De vill därför gärna konstruera ett rättfärdigande av statens tvång som bygger på en godtagbar utgångspunkt. Alla sådana försök är intressanta för oss som försöker utröna var gränserna för friheten går. Men det är ganska sällan som det presenteras några riktigt analyserbara resonemang. Enligt vad Karim Jebari skriver på sin blogg om en kommande bok av filosofen Derek Parfit har denne konstruerat ett resonemang som skulle kunna legitimera att vi offrar en medmänniska för ett högre ändamål. Jag antar att om vi finner resonemanget acceptabelt blir det fritt fram för en rad frihetsbegränsningar och andra etatistiska påfund.

Utgångspunkten för Parfits exempel är den situation med skenande järnvägsvagnar som ursprungligen konstruerades av Judith Jarvis Thomson. Vi har personen White som står på en bro under vilket ett tåg kommer att passera och sedan köra över fem fastbundna personer på spåret. Om du drar i en spak kommer White att falla ner och utlösa nödbromsen i tåget. Genom att offra Whites liv kan de fem fastbundnas liv räddas.

Beviset för att det är rimligt att döda White och att detta rentav skulle ha kunnat få Whites medgivande (!) är enligt Parfit och Jebari det analoga exemplet där White räddat sig upp på en liten klippa efter en båtolycka medan de fem andra räddat sig på en annan klippa. Nu stiger tidvattnet och du kan ro med din livbåt till den ena eller andra klippan. Genom att låta White drunkna kan du rädda livet på fem andra.

Man behöver inte ens ha en etisk teori för att komma fram till att det i båda fallen är rätt att offra White, skriver Jebari. Visserligen skulle Immanuel Kant ha klandrat det första handlandet. Men Kants stela princip respekterar inte personernas perspektiv. Kant har fel i detta fall, enligt Jebari. Den som ifrågasätter att aktiva och passiva handlingar har samma kvalitet måste visa vari den moraliskt relevanta skillnaden ligger för att kunna göra en distinktion, kräver han.

Att hänvisa till Kant är litet tvetydigt. Det är ganska klart att hans imperativ 'att man inte får använda någon enbart som ett medel' sätter stopp för offrandet av White uppe på järnvägsbron. Men om man genom att testa en "maxim" för sitt handlande som lyder: 'Rädda alltid om du kan livet på fler om du kan offra livet på färre!' kan man saklöst öppna dödens fallucka under den oskyldiga White. Hur föga användbart Kants kategoriska imperativ är framgår av följande formulering av maximen (som jag i hastigheten först tänkte dra till med): 'Rädda alltid om du kan livet på fler före livet på färre!' Med denna formulering blir det plötsligt moraliskt fel att offra White eftersom hon inte befinner sig i fara och behöver räddas.

Detta illustrerar att det finns en skillnad mellan fallet Livbåt och fallet Järnvägsbro. Om vi gör dessa två något skiljaktiga formuleringar i respektive fall ger också det kategoriska imperativet olika resultat i de två fallen. Skillnaden mellan aktiva och passiva handlingar blir därmed en fråga om hur vi beskriver det passiva fallet. Är det en fråga om att offra någon eller om att inte rädda livet på denna?

Skillnad mellan aktiva och passiva handlingar

Det borde inte vara så svårt att formulera en moraliskt relevant skillnad mellan aktiva och passiva handlingar, även om Jebari förefaller pessimistisk. Låt oss i de två aktuella fallen först tänka bort räddaren.

I det första fallet orskas de fems död under tåget av den som bundit fast dem vid spåret. White passerar obekymrat förbi ovanför på bron.

I det andra fallet skulle alla sex sannolikt omkomma av drunkning efter båtolyckan.

Nu uppträder aktören som kan handla aktivt och passivt. I det första fallet dödar han plötsligt den annars säkre White på järnvägsbron. I det andra fallet dör White av drunkning precis som om aktören aldrig existerat. Aktörens intåg förändrar allt för Whites liv i det ena fallet men ingenting i det andra. Är inte detta en väsentlig moralisk distinktion?

Om vi istället följer den i mitt tycke relevanta formuleringen av Kants maxim räddar han inte livet på någon i det första fallet med tåget eftersom det inte står i hans makt utan att offra någon annars säker person. Samma dödsfall skulle ha skett om han inte varit på platsen. Någon effekt på White har hans intåg inte. I det andra fallet med båtolyckan räddar han livet på fem men offrar inte White genom att döda henne. Hon drunknar vare sig han finns till hands eller inte. Aktörens intåg förändrar ingenting i Whites liv i någondera fallet. Denna brist på effekt kan inte användas för att rättfärdiga mord i andra fall.

Den relevanta skillnaden ligger i att en person som tror sig vara säker ute på en promenad över en järnvägsbro i det ena fallet (mitt) kan fortsätta att vara säker även om en olycka eller gangster hotar fem andra till livet i närheten. I det andra fallet (Parfits) går ingen säker - plötsligt kan man bli använd som offer för "högre" ändamål. I så fall gäller det att se upp hur man rör sig. Järnvägsområden är suspekta. Det gäller att inte vara på fel plats vid fel tidpunkt. Kanske borde man hyra livvakter för att kunna undgå Parfits dödligt välmenande hejdukar?

Som tur är behöver vi i ett fritt samhälle inte befara att någon berövar oss livet i syfte att uppnå högre ändamål. Ett fritt samhälle garanterar vår rätt till säkerhet så gott det går. I varje fall kommer Parfit och hans anhängare att straffas för mord om de tar sig den illegitima friheten att använd sina medmänniskor som medel.

Därmed borde Parfit få fortsätta att sova dåligt om natten. Han har inte bevisat att passiva handlingar kan rättfärdiga aktiva rättskränkningar och tvång.

Utvikning: I detta sammanhang kom jag att tänka på följande formulering av det 'kategoriska imperativet' som omvandlar Kants etik till utilitarism: "Handla om du kan alltid så att de goda konsekvenserna av din handling blir större än de onda!" Denna maxim borde alla kunna vilja upphöja till allmän lag... Visar inte detta att Kant var fel ute med med sina "maximer" och att vi måste hålla fast vid enbart hans formulering att inte använda andra som medel?

Bloggartikel om Kants allmänna förbud att använda andra som medel 21/3