Marx ogillade mänskliga rättigheter

Att disponera över sitt arbetes frukter blir hos Marx att erkänna den tygellösa friheten att egoistiskt förfoga över de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll. Ett genuint konservativt avståndstagande från de mänskliga rättigheterna som härrör från konservatismens store filosof Hegel.

Igår bildade FN ett råd för mänskliga rättigheter på svenskt initiativ. Det skall ersätta den degenererade kommission som finns idag och som tagits över inifrån av mer primitiva stater som ogillar "de mänskliga rättigheternas imperialism" för att tala med Huntington.

Genom historiens sekel framträder två helt skilda synsätt på staten. Det äldsta synsättet är organicistiskt och etatistiskt. Det nyare synsättet är individualistiskt och anti-auktoritärt. Av naturliga skäl måste ett primitivt samhälle betrakta staten som det primära och som kräver lydnad och plikt. Med civilisationens utveckling gjorde den motsatta synen sig allt starkare: staten är till för individerna, det är dessa som har ett värde i sig och de måste främst ha rättigheter mot staten - inte skyldigheter. I slutet på 1700-talet hade utvecklignen genom två revolutioner, i de brittiska kolonierna i Nordamerika respektive i det feodala Frankrike, kommit så långt att samhällets organisation skulle grundas på deklarationer om de mänskliga rättigheterna.

Detta väckte opposition från konservativt håll. Mest känd är kritiken från Edmund Burke (1729-1797), som något oförtjänt har kommit att förknippas med avståndstagandet från den andra franska revolutionens blodiga excesser - "skräckväldet" 1794. Burkes kritik var främst ideologisk och byggde på synen att staten var en social och moralisk organism. Redan 1780 hade han framfört sin skepsis gentemot individualismen. En känd sentens är: "Individerna är som skuggor, men staten är fast och orubblig."

Ganska exakt 50 år senare, i februari 1844, publicerade Karl Marx (1818-1883) sin syn på de mänskliga rättigheterna i en essä i det första (och enda) numret av tidskriften Deutsch-Französische Jahrbücher. Marx formulerade sin syn när han just hade blivit socialist (vid mitten av 1843) och rimligen ännu inte hade blivit en fullfjädrad taktiker när det gällde att predika socialismens kritik av det borgerliga samhället. Marx' essä föranleddes av Bruno Bauers bok om judarnas krav på medborgerliga rättigheter (se Karl Marx: Människans frigörelse, Aldus 1965).

Marx vill "skärskåda de såkallade mänskliga rättigheterna i deras autentiska gestalt som deras upptäckare, nordamerikanerna och fransmännen tilldelat dem". Han finner då att de består av två delar. Den ena är kommunikativ och handlar om det politiska deltagandet. Den andra handlar om religionsfriheten men också om "jämlikheten, friheten, säkerheten, äganderätten" (art 2/93). Detta är de särskilda mänskliga rättigheterna till skillnad från de förstnämnda medborgerliga.

Nu vill Marx slå fast att de mänskliga rättigheterna inte är annat än rättigheter för medlemmarna i det borgerliga samhället, "dvs för den egoistiska människan, för människan som är skild från andra människor och från det allmänna". Vad innebär detta? Marx skjuter in sig på friheten.

Artikel 6/93. "Friheten är varje människas rätt att göra allt det som inte inkräktar på andra människors rättigheter." Och Marx nämner också 1791 års deklaration (likartad med 1789) att man får göra allt som inte skadar andra. Hans slutsats är:

"Friheten är alltså rätten att göra allt och bedriva allt som inte skadar någon annan. De gränser, inom vilka var och en kan röra sig utan att skada någon annan, är bestämda genom lagen på samma sätt som gränserna mellan två åkrar markeras genom gärdsgårdar. Det rör sig om människans frihet att vara en isolerad och i sig sluten monad (läs 'atom'). "

Denna frihet ogillar Marx eftersom denna rättighet "baserar sig inte på föreningen människa och männika utan på särskiljandet mellan människa och människa. Den är rätten till detta särskiljande, rätten för den särskilda, i sig isolerade individen". Praktiskt innebär rättigheten till frihet enligt Marx rättigheten till privategendom, och från artikel 16/93 drar han slutsatsen:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, 'att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit'."

Här poängterar Marx helt riktigt att rättigheterna garanterar ett legitimt egenintresse (inte egoism) men därefter antyder han att medmänniskorna egentligen borde vara ett medel för en individs förverkligande av sin "egen frihet" vilket inte rättigheterna påbjuder. Han ser det tvärtom som egendomligt att andra individer skulle kunna ha motstridiga intressen och utgöra hinder för friheten.

Om jämlikheten nämner Marx att den består i likhet inför lagen, antingen denna skyddar eller straffar (liknande hos Hegel). Om säkerheten säger han att den skyddar medlemmarna till person, rättigheter och ägodelar. Säkerheten är det högsta sociala begreppet och "polisens begrepp, som innebär att hela samhället endast finns till för att tillförsäkra varje medborgare liv, rättigheter och egendom". Genom säkerhetsbegreppet "höjer sig det borgerliga samhället inte över egoismen. Säkerheten är tvärtom den försäkrade egoismen." Här följer en referens till Hegel.

Utan förklaring ändrar Marx terminologi från neutralt egenintresse till motbjudande egoism. Det innebär en glidning från det legitima i att tillgodose egna intressen utan att det går ut över andra, till det implicit förkastliga att skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Och dessutom utan att förklara hur rättigheternas garanti för skyddet mot egoism (förbudet att skada andra) skulle kunna innebära den raka motsatsen: polisskydd för rätten att skada andra. Att disponera över frukterna av sitt arbete och flit blir synbarligen att gynna sig på andras bekostnad.

Marx föreställer sig i enlighet med konventionell konservativ uppfattning (inflytande från Hegel?) att människorna är till för samhället och måste oegennyttigt uppoffra sig. Därför finner han det gåtfullt att fransmännen "högtidligt proklamerar berättigandet av den egoistiska, från medmänniskor och samhälle avsöndrade människan" och upprepar detta "i ett ögonblick då bara den heroiska hängivenheten kan rädda nationen och därför är absolut nödvändig, i ett ögonblick då uppoffringen av alla det borgerliga samhällets intressen måste höra till dagordningen och egoismen bestraffas som en förbrytelse".

Medborgaren förklaras genom rättigheterna vara den egoistiska människans tjänare, människan som borgare förklaras, enligt Marx, som den "egentliga och sanna människan". En av slutklämmarna är riktigt konservativ:

"Men den egoistiska människans frihet och erkännandet av denna frihet är tvärtom erkännandet av den tygellösa rörelsefriheten för de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll."

Enligt min mening är det tydligt att Marx' konservativa inställning är föranledd av ett inflytande från den konservative filosofen G W Friedrich Hegel (1770-1831). Han menade att individen bara kunde ha en "rationell" frihet som bestod i förmågan att totalt identifiera sig med de plikter och skyldigheter som det politiska samfundet pålägger henne. Staten blir det sanna jaget i vilken individen uppgår. Och då kan ju individen inte tillerkännas någon rätt till "tygellös frihet" vare sig på det andliga eller materiella planet.

Hegel slog vakt om den jordägande aristokratin i sitt drömsamhälle, som i mycket har drag av det dåvarande Preussen. Hans idealistiska filosofi förkastar fullständigt alla möjligheter till mänskliga rättigheter och anses ha totalitaristiska drag. Suveräniteten ligger inte hos folket utan hos staten själv i egenskap av en metafysisk organism. Socialismens motstånd mot de mänskliga rättigheterna härrör tydligen ytterst från en flummig och klart konservativ tysk filosof vars ålderdomliga uppfattningar kom att delvis övertas och konserveras i Karl Marx' filosofi.

[Innehållsförteckning]