lördag, mars 18, 2006

Marx ogillade mänskliga rättigheter

Att disponera över sitt arbetes frukter blir hos Marx att erkänna den tygellösa friheten att egoistiskt förfoga över de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll. Ett genuint konservativt avståndstagande från de mänskliga rättigheterna som härrör från konservatismens store filosof Hegel.

Igår bildade FN ett råd för mänskliga rättigheter på svenskt initiativ. Det skall ersätta den degenererade kommission som finns idag och som tagits över inifrån av mer primitiva stater som ogillar "de mänskliga rättigheternas imperialism" för att tala med Huntington.

Genom historiens sekel framträder två helt skilda synsätt på staten. Det äldsta synsättet är organicistiskt och etatistiskt. Det nyare synsättet är individualistiskt och anti-auktoritärt. Av naturliga skäl måste ett primitivt samhälle betrakta staten som det primära och som kräver lydnad och plikt. Med civilisationens utveckling gjorde den motsatta synen sig allt starkare: staten är till för individerna, det är dessa som har ett värde i sig och de måste främst ha rättigheter mot staten - inte skyldigheter. I slutet på 1700-talet hade utvecklignen genom två revolutioner, i de brittiska kolonierna i Nordamerika respektive i det feodala Frankrike, kommit så långt att samhällets organisation skulle grundas på deklarationer om de mänskliga rättigheterna.

Detta väckte opposition från konservativt håll. Mest känd är kritiken från Edmund Burke (1729-1797), som något oförtjänt har kommit att förknippas med avståndstagandet från den andra franska revolutionens blodiga excesser - "skräckväldet" 1794. Burkes kritik var främst ideologisk och byggde på synen att staten var en social och moralisk organism. Redan 1780 hade han framfört sin skepsis gentemot individualismen. En känd sentens är: "Individerna är som skuggor, men staten är fast och orubblig."

Ganska exakt 50 år senare, i februari 1844, publicerade Karl Marx (1818-1883) sin syn på de mänskliga rättigheterna i en essä i det första (och enda) numret av tidskriften Deutsch-Französische Jahrbücher. Marx formulerade sin syn när han just hade blivit socialist (vid mitten av 1843) och rimligen ännu inte hade blivit en fullfjädrad taktiker när det gällde att predika socialismens kritik av det borgerliga samhället. Marx' essä föranleddes av Bruno Bauers bok om judarnas krav på medborgerliga rättigheter (se Karl Marx: Människans frigörelse, Aldus 1965).

Marx vill "skärskåda de såkallade mänskliga rättigheterna i deras autentiska gestalt som deras upptäckare, nordamerikanerna och fransmännen tilldelat dem". Han finner då att de består av två delar. Den ena är kommunikativ och handlar om det politiska deltagandet. Den andra handlar om religionsfriheten men också om "jämlikheten, friheten, säkerheten, äganderätten" (art 2/93). Detta är de särskilda mänskliga rättigheterna till skillnad från de förstnämnda medborgerliga.

Nu vill Marx slå fast att de mänskliga rättigheterna inte är annat än rättigheter för medlemmarna i det borgerliga samhället, "dvs för den egoistiska människan, för människan som är skild från andra människor och från det allmänna". Vad innebär detta? Marx skjuter in sig på friheten.

Artikel 6/93. "Friheten är varje människas rätt att göra allt det som inte inkräktar på andra människors rättigheter." Och Marx nämner också 1791 års deklaration (likartad med 1789) att man får göra allt som inte skadar andra. Hans slutsats är:
"Friheten är alltså rätten att göra allt och bedriva allt som inte skadar någon annan. De gränser, inom vilka var och en kan röra sig utan att skada någon annan, är bestämda genom lagen på samma sätt som gränserna mellan två åkrar markeras genom gärdsgårdar. Det rör sig om människans frihet att vara en isolerad och i sig sluten monad (läs 'atom'). "
Denna frihet ogillar Marx eftersom denna rättighet "baserar sig inte på föreningen människa och männika utan på särskiljandet mellan människa och människa. Den är rätten till detta särskiljande, rätten för den särskilda, i sig isolerade individen". Praktiskt innebär rättigheten till frihet enligt Marx rättigheten till privategendom, och från artikel 16/93 drar han slutsatsen:
Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, 'att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit'."
Här poängterar Marx helt riktigt att rättigheterna garanterar ett legitimt egenintresse (inte egoism) men därefter antyder han att medmänniskorna egentligen borde vara ett medel för en individs förverkligande av sin "egen frihet" vilket inte rättigheterna påbjuder. Han ser det tvärtom som egendomligt att andra individer skulle kunna ha motstridiga intressen och utgöra hinder för friheten.

Om jämlikheten nämner Marx att den består i likhet inför lagen, antingen denna skyddar eller straffar (liknande hos Hegel). Om säkerheten säger han att den skyddar medlemmarna till person, rättigheter och ägodelar. Säkerheten är det högsta sociala begreppet och "polisens begrepp, som innebär att hela samhället endast finns till för att tillförsäkra varje medborgare liv, rättigheter och egendom". Genom säkerhetsbegreppet "höjer sig det borgerliga samhället inte över egoismen. Säkerheten är tvärtom den försäkrade egoismen." Här följer en referens till Hegel.

Utan förklaring ändrar Marx terminologi från neutralt egenintresse till motbjudande egoism. Det innebär en glidning från det legitima i att tillgodose egna intressen utan att det går ut över andra, till det implicit förkastliga att skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Och dessutom utan att förklara hur rättigheternas garanti för skyddet mot egoism (förbudet att skada andra) skulle kunna innebära den raka motsatsen: polisskydd för rätten att skada andra. Att disponera över frukterna av sitt arbete och flit blir synbarligen att gynna sig på andras bekostnad.

Marx föreställer sig i enlighet med konventionell konservativ uppfattning (inflytande från Hegel?) att människorna är till för samhället och måste oegennyttigt uppoffra sig. Därför finner han det gåtfullt att fransmännen "högtidligt proklamerar berättigandet av den egoistiska, från medmänniskor och samhälle avsöndrade människan" och upprepar detta "i ett ögonblick då bara den heroiska hängivenheten kan rädda nationen och därför är absolut nödvändig, i ett ögonblick då uppoffringen av alla det borgerliga samhällets intressen måste höra till dagordningen och egoismen bestraffas som en förbrytelse".

Medborgaren förklaras genom rättigheterna vara den egoistiska människans tjänare, människan som borgare förklaras, enligt Marx, som den "egentliga och sanna människan". En av slutklämmarna är riktigt konservativ:
"Men den egoistiska människans frihet och erkännandet av denna frihet är tvärtom erkännandet av den tygellösa rörelsefriheten för de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll."
Enligt min mening är det tydligt att Marx' konservativa inställning är föranledd av ett inflytande från den konservative filosofen G W Friedrich Hegel (1770-1831). Han menade att individen bara kunde ha en "rationell" frihet som bestod i förmågan att totalt identifiera sig med de plikter och skyldigheter som det politiska samfundet pålägger henne. Staten blir det sanna jaget i vilken individen uppgår. Och då kan ju individen inte tillerkännas någon rätt till "tygellös frihet" vare sig på det andliga eller materiella planet.

Hegel slog vakt om den jordägande aristokratin i sitt drömsamhälle, som i mycket har drag av det dåvarande Preussen. Hans idealistiska filosofi förkastar fullständigt alla möjligheter till mänskliga rättigheter och anses ha totalitaristiska drag. Suveräniteten ligger inte hos folket utan hos staten själv i egenskap av en metafysisk organism. Socialismens motstånd mot de mänskliga rättigheterna härrör tydligen ytterst från en flummig och klart konservativ tysk filosof vars ålderdomliga uppfattningar kom att delvis övertas och konserveras i Karl Marx' filosofi.

[Innehållsförteckning]

12 Comments:

At 18 mars, 2006 23:45, Anonymous Anonym said...

Man får ju komma ihåg att Marx följde Hegels grundanalyser av människans roll, som du skriver.

Hegel var ju Den Store Tyske filosofen i sin tid, och all filosofi i samtiden utgick från honom. Däribland Marx.

Jag ska inte nämna den andra filosofin som Axel Rosenberg startade, och som har stora likheter med den hegelianska analysen och den marxistiska. Då blir jag anklagad för att påstå att att socialism är lik en annan -ism från Tyskland. :)

 
At 19 mars, 2006 13:15, Anonymous Anonym said...

Kan man tro . . .
. . . att du menar någon annan -ism än den som stavas: national-socialism ?

I så fall är det väl inte så konstigt om likheter finns ?

 
At 19 mars, 2006 14:09, Blogger Per-Olof Persson said...

Intressant är att national-socialism idag anses vara en högerrörelse på den allra yttersta kanten. Skillnaden mellan fascismen och socialismen är att fascismen är nationell medan socialismen är internationell.

Likheten mellan fascismen och socialismen är att båda rörelserna vill ha planekonomisk styrning av ekonomin. Skillnaden mellan fascismen och kommunismen är att fascismen tillåter privat ägande av företagen. Detta är enbart av taktiska skäl eftersom man inte vill ha samma blodiga inbördeskrig som i Ryssland efter 1917. Därför är det bättre att ha stöd från företagarna samtidigt som man stegvis gör deras äganderätt betydelselös.

Det viktigaste skälet till att judarna skulle utrotas berodde på att det var judarna som uppfunnit kapitalismen. Kapitalismen var en ondska som hade gjort arbetarna mycket ont. Dessutom var det judarna som stod bakom de banker som hade skapat depressionen efter 1929.

En annan person som är förebild för fascismen är Abraham Lincoln. Lincoln var emot slaveriet därför att olika raser inte skulle blandas. Lincolns mål var att sända tillbaka alla svarta till Afrika.

Inbördeskriget berodde i grunden på att de nordliga staterna ville föra en protektionistisk politik. Höga tullar skulle införas för att skydda industrin i norr. Detta var ett hårt slag mot jordbruket i söder.

Lincoln ville också centralisera makten i landet mycket kraftigt. Delstaterna skulle få minskad makt och man skulle få en stark centralstyrning från Washington. Lincoln ansåg att enbart ett fåtal skulle styra landet och han införde ett system med omfattande valfusk. Lincoln var förebilden för dåtidens Tyskland och Japan. Han var också förebilden för Hitler.

 
At 19 mars, 2006 14:12, Blogger Danne Nordling said...

Jag trodde Marx var radikal

Under den nya vänsterns storhetstid fick man intrycket att den unge Marx var öppen och radikal. Han hade ju "ställt Hegel på huvudet" och i sina ungdomsskrifter kommit med intressant kritik av sin samtid, som hade bäring även på vår tid. När han blev äldre hamnade han fel och blev dogmatisk.

Men ingenting av detta tycks stämma när man granskar Marx närmare. Han var redan från början reaktionär i relation till franska revolutionens grundlägande filosofiska idéer. Därifrån övertog han några senare aktivisters avsky mot det privata ägandet och marknadsekonomin samt begreppet proletariatets diktatur. Men han behöll Hegels auktoritära syn på individen och staten. Därför kan han inte prestera en bättre kritik av de mänskliga rättigheterna än den jag refererat.

Det verkar som om Marx bara ville klä sina fördomar i yviga ordmassor och inte att göra ett försök till förutsättningslös analys.
/DNg

 
At 19 mars, 2006 21:34, Blogger Per-Olof Persson said...

Hegel var kommunismens räddning

Ekonomer hade under 1800-talet krossat de socialistiska utopierna. För att inte kommunismen skulle gå samma öde till mötes så kom Marx på idéen att använda Hegels filosofi.

Kritikerna av de socialistiska rörelserna använde sig av logiskt resonerande för att för att få fram bristerna i utopierna. Hegels "dialektiska mysticism" var en väg ut ur detta dilemma, enligt Marx. Hegel påstod att han kunde förutsäga framtiden. Marx påstod då att han själv var bättre än Hegel på att förutsäga framtiden och att socialismen skulle uppstå pga "en naturlag".

Enligt Hegel var varje stadie i historian bättre än det tidigare stadiet. Därför ansåg Marx att eftersom socialismen var det sista historiska stadiet, så var detta det bästa stadiet. Det var meningslöst att diskutera detaljerna kring detta, enligt Marx. Det skulle bara bli så.

För att undvika ekonomernas kritik, så ansåg Marx, att man inte kan finna sanningen genom mänskligt logiskt resonemang. Hjärnans logiska struktur var, enligt Marx, olika för olika samhällsklasser. Därför fanns det ingen allomfattande logik som man kan använda sig av. De "borgerliga" ekonomernas vetenskap och logik skilde sig från arbetarnas vetenskap och logik. Därför var kritiken meningslös.

 
At 20 mars, 2006 02:28, Anonymous Anonym said...

De flesta tror att det var Adolf Hitler som hittade på Nationalsocialism i och med att han skrev Mein Kampf. Så var det ju inte. Den egentlige ideologen för nazismen var den Estlandsfödde Alfred Rosenberg (Inte Axel som jag skrev ovan).

Naturligtvis blev det ju så att Hitler mer och mer kom att prägla nationalsocialismen i och med att personkulten kring Hitler ökade. Men det var Rosenberg som försåg NSDAP (som han för övrigt anslöt sig till innan Hitler) med den teoretiska filosofigrunden som man senare byggde på i "Der Mythos des 20. Jahrhundert". Den publicerades i 1930 och är (likt Mein Kampf) knappt läslig.

Men det här ska inte bli en utläggning om nazismens historia, utan om Marx. Det är ju 100 år mellan Hegel och Rosenberg, med Marx mitt emellan. Hegels viktighet för den tyska filosofin understryks väl att båda kände ett behov av att ta avstånd från Hegel. Hegel var ju Preusser-tysklands filosof medan Marx ville bort från det. Rosenberg var nassarnas filosof, och ville införa rastänkandet. Därför var det ju nödvändigt att modifiera Hegels filosofi genom att "utveckla" den till att passa de rätta syftena.

 
At 20 mars, 2006 09:34, Anonymous Anonym said...

Är inte också nuvarande offentliga formuleringar om de mänskliga rättigheterna lika ohållbara som Hegels och Marx formuleringar? Vad antas dessa tankar grundas på?

Blir inte frågan - Vilken är egentligen den hållbara grundförutsättningen för hållbart tänkande och därmed hållbara språkliga formuleringar?

 
At 20 mars, 2006 12:57, Blogger Danne Nordling said...

Tack för uppskattning,

Till Nils Forsberg: Du pekar på tre problem: 1) Nuvarande formuleringar av FN innehåller en logisk motsägelse, 2) Varpå grundar sig begreppet 'rättigheter'? och 3) Hegel och Marx kanske har kanske lika stor evidens för sina rättighetskritiska uppfattningar.

1) Det är bara att beklaga FN:s sätt att blanda ihop rättigheter med materialistiska plikter. Den enda möjligheten till analys är att begränsa sig till den första delen som överensstämmer i princip med de tidigare rättighetsförklaringarna.

2) Grunden för rättigheterna är ett komplicerat problem som berör logik, inuition, spelteori, definition av agentskap mm. Det får jag återkomma till.

3) I princip är rättigheter omöjliga om man håller sig till det gamla organicistiska synsättet på individen och staten. "Människan är ett socialt djur" som Aristoteles sade och därför en del av en organism. Lika litet som ett finger på en individs hand har någon "rätt" att inte bli avkapat om huvudet bestämmer att det behövs för kroppens överlevnad, har en individ rätt att motsätta sig att offras för det högre ändamålet om statens överlevnad. Huvudet resp herren är diktator.

Är det då kanske så att vi inte har någon möjlighet till hållbart tänkande och därmed aldrig kan ta ställning mellan organicism och individualism? Nej, jag tror inte att vi behöver vara så pessimisstiska. Vetenskapsteorin har kommit ganska långt och vi har alltid Habermas' idé om det sk ideala samtalet att falla tillbaka på.
/DNg

 
At 20 mars, 2006 17:15, Anonymous Anonym said...

Är det inte, med bidrag från bl.a. Hegel och Marx, folkutbrett antaget och praktiserat att grunden för rättigheterna är ett komplicerat problem?

Se resultatet. Man slåss både med ord som knytnävar om rättigheterna i stort som smått till stor skada. Det håller uppenbarligen inte. Det tänks och pratas motsägelsefullt, dvs sammanhangslöst.

Jag tror som du att vi realistiskt har möjligheten att tänka och prata hållbart. Fast då gäller det, som jag antar, att vilja använda förståelseförmågan som naturligt avsett, dvs naturligt logiskt så att behovet att förstå om och om igen tillgodoses genom förståligt samtal om t.ex. de mänskliga rättigheterna. Det är inget en människa klarar själv.

Förhållandet; förståelseförmågan (hjärnorganismen) - människan - omgivningen borde vara en bra början att bli mentalt och språkligt strukturerat klar på (hållbart) till att börja med.

/NF

 
At 20 mars, 2006 18:39, Blogger Björn said...

Förresten, vad tror ni om att det finns en annan skiljelinje än Marx/Hegel och mänskliga rättigheter, nämligen den som Thomas Hobbes formulerade i Leviathan?

Thomas Hobbes formulerade två viktiga principer i sin filosofi, nämligen den om det sociala kontraktet och den om den absoluta härskaren (leviathan).

Från spänningen mellan Hobbes teorier om männsiskans fundamentala behov till hans teori om att människan måste underkasta sig en härskare på grund av dessa behov kan man ju spåra sig till både Hegel och Marx, för Hegel arbetar ju med just en förklaringsmodell i spänningen mellan en individ och en härskare, dvs samma tema som Hobbes arbetade med.

Marx arbetade ju också, så att säga, inom ramen för teorin om det sociala kontraktet och konflikten med den härskande eliten.

Det är ju i den spänningen som konceptet om de mänskliga rättigheterna dyker upp, för det är ju så att Hobbes för första gången formulerade att de styrda hade rätt att ställa krav på de styrande, dvs att de hade rättigheter gentemot härskaren. Och detta har kommit in i den västerländska kulturen, och har förblivit en västerländsk aspekt.

Det är ju därför många icke-västmedborgare tycker att vi försöker göra västerländska värden universella genom att insistera på mänskliga rättigheter.

 
At 20 mars, 2006 20:47, Blogger Per-Olof Persson said...

Frihet och rättigheter

Om det ska formuleras mänskliga friheter och rättigheter är F.A Hayek en bra utgångspunkt. Bevisligen har pengar, lagar, samhällen, marknadsekonomin mm, uppkommit spontant genom en mänsklig process. Detta är inget som har skapats av härskare eller av demokratiskt tillsatta ledare.

Härskarna har bara använt sig av det som uppkommit spontant. Exempelvis fanns det muntliga lagar och dömande ting långt innan en envåldshärskare fick för sig att förstatliga dessa institutioner.

Mänskliga friheter och rättigheter måste då, rent logiskt sett, vara sådana att det även i fortsättningen kan ske en spontan mänsklig process. Om våra "demokratiskt" valda politiker stoppar eller hämmar denna process så kommer samhället att stagnera på alla håll och kanter.

Vi får med tiden en demokratiskt vald diktatur. För att förhindra detta måste det, rent logiskt, införas omfattande friheter och rättigheter för individen. Vilka rättigheter ska staten och politikerna ha?

Vi vet, rent logiskt, att all beskattning förstör den mänskliga process som vi kallar marknadsekonomi. Individen agerar tillsammans med andra individer för att få det ekonomiskt bättre. I en bytesekonomi bytar människor varor och tjänster med varandra. Om vi tar bort denna process blir vi alla utan varor och tjänster (svält, katastrof).

Vi vet dock, rent logiskt, att marknadsekonomin kommer att producera för lite kollektiva nyttigheter, exempelvis vägar, brandkår, polis mm. Genom ekonomisk analys kan vi få vilka områden skatter behöver gå till (inget slöseri eller byråkrati vill vi ha). Vi vet också att ett fåtal människor inte kan försörja sig själva. Därefter skulle man nog kunna fastställa det högsta skattetryck vi behöver ha (hoppas jag).

 
At 02 februari, 2014 23:29, Anonymous Anonym said...

Rolig läsning!
Kul med mänskliga rättigheter som analysverktyg. Dock ser jag det problematiskt att dra direkta likhetstecken mellan Hegel och Marx, det blir en lätt blunder. Självklart har de likheter mer än de flesta tror, men om något skiljer dem åt är deras syn på Staten. Marx såg staten som en klassförtryckande apparat som man måste störta genom en revolution för att nå till frihet. Knappast konservativt! Hegel skulle som du menar, sett människan som en del av en organism och att staten har sin "naturliga" roll i det borgerliga samhället, och att den skall bibehållas som sådan.

 

Skicka en kommentar

<< Home