Vi har enligt Kant inte rätt att använda andra som medel

Ibland används Kant för att moraliskt legitimera tvång mot andra. Men hans kategoriska imperativ innebär att ingen får användas enbart som medel för andra. Det måste betyda att individens frihet har första prioritet.

Filosofen Derek Parfit ger några exempel i en kommande bok som avser att belysa att vi implicit blir moraliskt tvingade att handla på ett visst sätt som strider mot en strikt tolkning av Immanuel Kants allmänna formulering av det ’kategoriska imperativet’. Det går ut på att vi aldrig får behandla oss själva eller andra enbart som ett medel för egna eller andras syften. Karim Jebari menar på sin blogg att min tes att ”alla har rätt att strunta i att stiga upp på morgonen” är ohållbar och detta illustrerar han med exempel från Parfit.

Ett exempel är att Kants imperativ i strikt tolkning skulle omöjliggöra att ta hand om sina barn. White har ett barn på ett år som behöver matas. En morgon stiger hon inte upp på morgonen och barnet svälter ihjäl. Kants allmänna formulering skulle därför behöva kompletteras med den mer explicita att "handla enligt en maxim som du kunde önska att alla tillämpade".

Detta är dessvärre fel. Kants explicita formulering var åtminstone till en del ett försök att ringa in problemet med kollektiva nyttigheter. Det klassiska exemplet är att sanningsenligheten är en kollektiv nyttighet som skulle urholkas om det blev (moraliskt) tillåtet att ljuga. Så är ju uppenbart inte fallet. Det är fullt acceptabelt att ljuga för att visa tillmötesgående eller direkt altruism. Ofta är det också tillåtet att ljuga i självförsvar. Dessutom är det tillåtet att fara med osanning i religiösa frågor. Trots detta är det möjligt att upprätthålla sanningsenligheten som kollektiv nyttighet i andra sammanhang.

Dessutom är den explicita formuleringen alltför vid. Kants princip har kritiserats på denna punkt med maximen: "Knyt alltid högra skon först". Det är förvisso möjligt att önska detta för alla andra människor men knappast relevant för någonting.

En mer grundläggande princip är att avtal bör hållas (pakta sunt servanda). Att skaffa barn innebär ett implicit kontrakt att hålla dem vid liv. Att skaffa sig en anställning där det fordras att man stiger upp på morgonen för att gå till jobbet är också ett avtal. Jag menar dock att principen bör (vid behov) preciseras med att det är frivilliga avtal det är fråga om. Då är det meningslöst att kritisera det hot om våld som ofta föreligger vid kontraktsbrott som ett orättmätigt tvång. Däremot föreligger tvång om en arbetsgivare tror sig ha rätt att enrollera en arbetslös i en anställning även om betalningen är "god".

Nozick och Nordling har förstått Kant fel?

Karim Jebari skriver med utgångspunkt från Parfits exempel "Jag tror att Nozick och Nordling har förstått Kant fel". Han relaterar ytterligare ett exempel med ett rådjur som enkelt skulle kunna räddas från att bli överkört av tåget. Struntar man i detta kan man klandras moraliskt av Kant trots att något lagbrott (som i det första fallet) inte skett. Varför inte ta exemplet med den drunknande som man kan rädda med en risk för att båda omkommer på x procent? Var ligger x enligt Kant?

Tanken på sannolikheter slog aldrig Kant. Han tyckte bara att eftersom den som håller på att drunkna gärna såg att alla tillämpade regeln "rädda alltid en drunknande hur farligt det än är för det egna livet" så var det detta det kategoriska imperativet krävde. Men i så fall misstog han sig i förhållande till den allmänna formuleringen av imperativet (man får inte bli enbart ett medel för andra).

Jag skulle vilja vända på den explicita formuleringen som då lika gärna leder till oheroiska insatser: "Rädda en drunknande när det är möjligt utan risk och kostnad för dig själv". Att denna universella regel inte accepteras av den drunknande beror på hans partikulära situation, som då kan anses väga lättare. Den universella regeln är fullt förenlig med Kants princip och i synnerhet när man beaktar alla dåligt simmkunniga som kan ställas inför situationen att tvingas offra sig själva, kanske till ingen nytta. Det är också ungefär här som den svenska lagstiftningen lagt sig. Detta utesluter dock inte att var och en frivilligt har rätt att ändå riskera livet för en räddningsinsats. Frågan är hur vi skulle ställa oss till den ensamstående trebarnsmamman White om hon dumdristiskt försökte rädda någon med stor sannolikhet för att tre små barn blir moderlösa.

Slutsatsen blir att försöken att använda Kants kategoriska imperativ i den explicita formuleringen för att motivera tvång inte verkar möjligt vare sig i Derek Parfits eller Karim Jebaris versioner. Eftersom det finns alla möjligheter att formulera Kants princip på olika sätt måste den allmänna formuleringen (ingen får bli enbart ett medel) användas för att hitta rätt. Friheten och säkerheten får då första prioritet. Detta skall jag vid tillfälle testa på järnvägsvagnarna på bangården i de exempel som Judith Jarvis Thomson konstruerat och som Derek Parfit vidareutvecklat.