Rättigheterna slukas av pragmatikerna

Vart har debatten om rättigheten till frihet tagit vägen? Är politiken alltings mått? Rättigheter blir då bara ett tekniskt hjälpmedel för att servicepolitiken skall fungera bra. Är det inte tvärtom så att friheten går före politiken. Eller har Marx' synsätt segrat?

Det pågår en "pragmatisering" av den svenska politiska debatten trots det uppsving för den politiska filosofin som vi sett de senaste decennierna. Det kan synas paradoxalt men orsaken kanske är så enkel att när vänstern accepterar status quo kommer högern att slå sig till ro och göra detsamma. Högern är långt mindre intresserad av idologiskt betingade förändringar än vänstern. Och när vänstern besegrats inom den politiska filosofin (marxismen) och realsocialismen brutit ihop har visionerna dött i brist på både intellektuell och politisk näring.

TV och utbildningsradion har satsat på en brett upplagd serie i sju avsnitt om politiska ideologier. Men redan i det första avsnittet om liberalismen fanns en pragmatisk 'perspektivmarkör' - frihet diskuterades som ett medel för att må bra och åstadkomma effektivitet. Någon rättighet att få vara fri fanns det inte.

Jag tycker att vi måste diskutera frågan vad rättigheter skall vara bra för. Är det så att rättigheter bara är ett tekniskt hjälpmedel för pragmatiska politiker att ratta ett "servicedemokratiskt" samhälle. Vi skall ha yttrandefrihet mm för att servicepolitiken skall fungera smidigt. En viss äganderätt är också lämplig för att folk skall jobba på och bidra till den ekonomiska tillväxten. Men det hindrar inte att politikerna kan ta nästan 2/3 av arbetsresultatet från en vanlig löntagare i form av olika skatter utan hans eller hennes medgivande. Det räcker med att litet vagt hävda att det sker för hennes eget bästa.

Är det så att politiken är det mest fundamentala samhällsfilosofiska fenomenet? Politiken skulle sedan komma fram till att demokratin är en lämplig organisationsform och denna fordrar vissa "politiska friheter" för att fungera bra. Individuell frihet och äganderätt skulle sedan vara pragmatiska medel för att produktionen av varor, tjänster och sociala förmåner skall kunna ske smidigt.

Eller är det så att rättigheten att vara fri är det mest fundamentala? De fria människorna skulle sedan komma fram till att de finner det vara nödvändigt att ha en politiskt styrning av kollektiva nyttigheter - i princip ett ställningstagande som bygger på allas samtycke. Denna styrning kan lämpligen ske genom en demokratisk organisation som bygger på de redan etablerade rättigheterna att yttra sig, mötas och organisera sig etc.

Nu ser det faktiskt ut som om Karl Marx har segrat i sin kritik av rättigheterna. Han skrev en uppsats i tidskriften "Tysk-Franska årsböcker" just när han blivit kommunist som gick ut på att den franska revolutionens rättighetsdeklarationer var en egoistisk företeelse och därför förkastlig. Detta skall jag närmare granska vid ett senare tilfälle.