Den gröna ekologiska staten i TV2

Kan ekologister äta honung från de "förslavade bina"? Hur stora städer får det finnas? Skall vi avskaffa räntan? Hur bakåtsträvande är miljörörelsen? Det finns många frågor för den trötte Nikkhah att ställa i ett program om ekologismens drömsamhälle.

I serien om politiska ideologier tog Utbildningsradions sjätte program i TV2 igår (6/3-06) upp ekologismen. Trots att denna "ideologi" sannolikt är minst känd för allmänheten kändes programmet som oengagerat och ytligt. Redaktionen har kanske börjat lida av utmattningssymptom? Programledaren Emil Nikkhah besökte Grön ungdoms högkvarter för att få svar på de vanliga inledande frågorna om vad ekologism är för något. Svaren han fick om "solidaritet med djur och natur, med människor i andra delar av världen, med de ekologiska systemen som hänger ihop med allt och med kommande generationer" blev man inte mycket klokare av. Men man betonade att människan inte var det viktigaste och att man borde äta ekologiskt framställd mat.

Hos centerns ungdomsförbund var man inte ekologister utan "gröna socialliberaler". Centern har alltså fjärmat sig från den ursprungliga 'allmogekonservatismen' och många kallar sig rätt och slätt liberaler. Nu fick vi inte veta så mycket mera om bakgrunden i form av allmogekonservatismens civilisationskritik där det som de flesta andra betraktar som framsteg förnekas: materiell tillväxt, fabriker, urbanisering och geografisk rörlighet. Allmogekonservatismen står istället för bondehushållning, protektionism, små enheter, antikapitalism, skråväsende och regional autarki (~självförsörjning).

Man brukar tala om allmogekonservatismens fyra harmonier. De är följande: 1) Familjeharmonin i förening med släktskapet i hembygden 2) den geografiska harmonin i form av grannskapet, byalaget, kvarteret 3) den kulturella harmonin i form av dialekten, den historiska bakgrunden i hembygden och högtiderna 4) den ekonomiska harmonin i form av små produktionsenheter tillhörande respektive skrå vilka underordas staten.

En del av den moderna ekologismen blir då att återinföra det samhälle som allmogekonservatismen försvarade men som industrialismen utplånade. Här har vi grundstrukturen i ekologismens drömsamhälle. Men om detta fick vi bara glimtar i programmet. Den praktiserande ekologisten Vide Vanger var väl den som tydligast uttryckte hur ekologismens drömsamhälle skulle se ut: inga stora städer, småskalig industri, hållbar utveckling och att människorna skulle vara mer beroende av varandra.

Det intressanta hade nu varit att få veta hur detta skulle åstadkommas (det fick programledaren inte reda på, nämde han avslutningsvis - men frågade han?). Finns det ett etatistiskt program för att inrätta ett nytt samhälle eller är det bara en fråga om att äta mer ekologiskt märkt mat (nyligen visade f ö en undersökning att denna inte skiljer sig från konventionell mat)? På denna punkt upplevdes miljörörelsen på sin tid som ytterst kontroversiell. Att inte ha stora städer för ju tankarna till utopiska socialister, Pol Pot eller varför inte Gottfried Feder som tyckte att alla städer skulle ha 20 000 invånare. Han gjorde sig dock mest känd som fiende till "ränteslaveriet" i 1920-talets Tyskland där han sedermera fick en upphöjd position i nazistpartiet, innan han till slut råkade i onåd.

Nu fick vi inte något besked om hur Vide Vanger ställde sig till avskaffandet av räntan, som miljöpartiet tog beslut om på en kongress för några år sedan (det upphävdes ganska snart när man insåg de fruktansvärda konsekvenserna). Inte heller fick vi något besked från den verkliga experten Eva Friman, som presenterades som ekologisk ekonom. Hon pratade mest om behovet av ökad u-hjälp och inte om vad som var specifikt för ekologismen. Och inte heller fick vi några besked från den inkallade professorn i miljöhistoria, Sverker Sörlin, som gav en kort och allmänt hållen beskrivning av innehållet i de fyra punkterna ovan. Ingenting lät förgripligt utom att ekologismen främst ser bakåt - aha, en bakåtsträvande ideologi tänkte tittaren men fick inte reda på mera.

Programmet snuddade vid djuretiken i form av att centerungdomarna från ett brinnande hus först skulle rädda en människa och därefter en hund. Vide Vanger fick smita från frågan genom att säga att hon först skulle rädda båda. Ingen fick den medialt intressanta frågan om inställningen till biodling. En riktig djurrättsaktivist kan inte äta honung eftersom den kommer från "de förslavade bina".

Miljöstörande verksamhet berördes som hastigast. Greenpeace med Martina Kreuger fick utse Vattenfall till Sveriges värsta "miljöbov" på grund av satsningen på kolkraft och kärnkraft och inte så mycket på förnyelsebara energikällor. Den kritiske tittaren insåg att kärnkraften inte kan klassas som miljöförstörande och att 9 miljarder till vindkraft etc inte gör någon till "miljöbov". Det är alltså den tyska brunkolen som avsågs. Här hävdar Vattenfall att man är håller på att utveckla en ny teknik som avskiljer koldioxiden till en överkomlig kostnad. Men Vattenfalls forskningschef Kurt Bergman fick inte säga ett knyst om detta. Har Vattenfall övergett sin nya teknik? [Se fotnot]

Avslutningsvis skulle växthuseffekten debatteras mellan Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen och Per Ericson, ledarskribent på SvD. Det var ett alldeles för stort ämne, som definitivt inte ens hör till den ideologiska debatten om drömsamhället. Axelsson hävdade att temperaturen stiger dramatiskt och välkomnade höjda oljepriser. Ericson kunde tänka sig att temperaturen stiger 0,5 grader och att det inte behövs så höga bensinpriser.

Förra programmet om kommunismen 27/2-06. Nästa om rött mot blått 14/3-06
_________
[Fotnot: Kurt Bergman på Vattenfall meddelar 8/3 att det spelades in en intervju på 15 minuter där han beskriver hur koldioxiden skall kunna avskiljas med ny teknik, men att detta inte var med i utsändningen.]