Vill lyckoforskningen återgå till klassamhället?

Lyckoforskarna ser lyckan som en relativ funktion av att ha det bättre än andra. Därför kan ekonomisk tillväxt inte öka lyckan. Men höjda skatter som hämmar tillväxten utjämnar också välståndet och minskar "lyckan". Slutsatsen av forskarnas ansats blir då att lagstiftning istället borde användas för återgång till klassamhället.

Utgångspunkten för lyckoforskningen är föreställningen att ekonomisk tillväxt över en viss produktionsnivå inte är viktig för hur folk svarar på lyckoindikerande frågor (se gårdagens bloggartikel). Därför skulle det kunna vara motiverat att hindra tillväxten genom mycket höga marginalskatter. Det beror på att lyckoupplevelsen är relativ över en viss produktionsnivå. Ännu större produktion kan inte göra fler rikare än andra och därmed kan man inte få fler att uppleva "lycka".

När de mest basala behoven är tillfredsställda - Sverige i början av 1950-talet har använts som exempel - ger den relativa lyckohypotesen till resultat att det i huvudsak är de som har det bättre än de flesta andra som är de som svarar att de är lyckliga. Om man då genom ekonomisk tillväxt höjer upp alla till en högre välståndsnivå kommer likväl inte fler att svara att de är lyckliga eftersom det fortfarande är en lika stor del som har det bättre än de flesta andra. Detta visas schematiskt i nedanstående fördelningsdiagram där 100 procent av befolkningen radats upp från vänster till höger i stigande inkomstordning:
Vi ser här att övergången från den nedre kurvan till den övre inte förändrar upplevelsen av "lycka" trots att välståndet ökat för alla. Det är bara den lilla andelen till vänster i den nedre fördelningen (som först lever i misär) som genom tillväxten får hygglig levnadsstandard, som tillkommer såsom "lyckliga". Och när tillväxten fortsätter bortfaller denna lilla andel. I huvudsak är det en tredjedel i båda fallen som är "lyckliga" eftersom de har det väsentligt bättre än alla andra.

Med denna ansats för lyckoforskningen måste slutsatsen för en stat som vill "maximera lyckan" bli att bibehålla en starkt ojämn inkomstfördelning eftersom det är det enda sättet att åstadkomma "lycka" om den består i att ha det bättre än andra. Nivån när detta uppnås är mindre viktig och noga räknat irrelevant för den grova "lyckomaximeringen". För att ändå kunna dra slutsatsen att tillväxt borde förhindras måste ytterligare skäl tillkomma - t ex att höga marginalskatter både stoppar tillväxten och kan användas för att ge de sämst ställda något högre välstånd. Vi får då en 'övre kurva' av svensk välfärdsmodell i stil med diagrammet nedan:
Olyckligtvis för lyckoforskarna har vi nu att vänta oss att bara några få procent svarar att de är "lyckliga" eftrsom bara 2-3 procent i ett livscykelperspektiv (med justering för försörjningsbördan) har det väsentligt bättre än alla andra. En indikation på att detta inte är helt tokigt är att lyckoforskningen inte kunnat påvisa ökad "lycka" av en mer utbyggd välfärdsstat. Om vi tar forskningen på fullständigt allvar blir slutsatsen att utjämning av inkomsterna är fel väg att gå för att öka "lyckan". Det kommer tvärtom att minska andelen som svarar positivt. Istället borde staten lansera en politik för att återgå till klassamhället.

Det betyder att tillväxten borde hållas tillbaka genom administrativa regler och inte inkomstutjämnande åtgärder. Om en tredjedel tjänar betydligt mer än andra blir åtminstone dessa "lyckliga". Men denna del kan kanske ökas om tillväxten hålls tillbaka genom olika lagregler ("klassamhälle"). Då kommer de som tjänar mindre att inse att de aldrig kan förkovra sig så att de kommer att tillhöra den översta tredjedelen. De kan slå sig till ro och nöja sig med vad de har och slipper tävla om osäkra framgångar. Det kanske inte är ett starkt argument mot tillväxt, men något behövs ju för att "rädda tesen" om lyckoforskningens skepsis mot tillväxten.

Min slutsats blir att denna enkla genomgång av välfärdforskningens pretentioner både visar att slutsatsena delvis blir motsatta mot vad forskarna själva tror och att hela resonemanget framstår som moraliskt tvivelaktigt. Varför skulle det vara statens uppgift att maximera "lyckan"? Vi vill inte bli tvingade att bidra till lyckan på ett visst sätt med hänvisning till att forskningen kräver detta.

Lycka är inte ett tillstånd, bloggen 6/3-06