Nej till mänskliga rättigheter?
Om vi teoretiskt kan konstruera absurda utfall eller om vi kan hävda att följden måste bli anarki, skall vi då överge tanken på mänskliga rättigheter? Är friheten så motbjudande att vi borde säga nej till rättigheten till frihet?
De mänskliga rättigheterna handlar historiskt sett om motståndet mot förtryck - och då särskilt förtrycket från statsmakten. Trots att man kunde tycka att staten är en väg till frihet är det historiskt så att staten varit det främsta hindret för frihet. Den makt som borde ha tillkommit för att skapa lugn och ordning har mycket ofta dessutom utnyttjats för att gynna de styrande och deras anhängare.
Efter de amerikanska och franska revolutionerna 1776 och 1789 försökte de nya makthavarna stävja statens närmast "inneboende" strävan att förkväva medborgarnas frihet genom deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Dessa går igen universellt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där artikel 3 sammanfattar vad det är frågan om: "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Den kompletteras med artikel 17 som stadgar att man har rätt till egendom och inte godtyckligt kan fråntas egendom. Dessutom finns det några artiklar på slutet som närmast har karaktären av materialistiska plikter, dock utan precisering av vem som skall uppoffra sig.
Mot tanken att det skulle finnas i det närmaste självklara rättigheter eller idén att stipulera ett antal rättigheter i en deklaration har olika typer av kritik riktats de senaste tvåhundra åren. En tidig kritik var utilitaristisk där Jeremy Bentham (1748-1832) angrep främst den franska deklarationen och hänvisningen till "naturliga rättigheter" som han karaktäriserade som uppstyltat nonsens.
En annan kritik av mer ideologisk natur riktades av Karl Marx (1818-1883) mot rättighetsidéns möjlighet för medborgarna att säga nej till kollektiva anspråk på deras resurser och engagemang. I modern tid finns det kritik som kan karaktäriseras som kulturrelativistisk och slutligen rentav en feministisk kritik.
Den vanligaste kritiken är dock att peka på problem med logisk inkonsistens - rättigheter kan kollidera med varandra. Jag skall beskriva tre varianter.
Rätten till frihet medför att det blir bråk när den ene vill tillgripa den andres egendom. Ett känt exempel (från 1979) är när den brittiske filosofen G A Cohen vill använda sig av Mr Morgans fina jakt och finner att Morgans äganderätt till båten utgör en inskränkning i hans fihet. Här definieras frihet som "att göra vad vi önskar utan andras inblandning". Cohen kommer dock fram till att implicit i definitionen finns en kvalificering av inblandningen till att gälla "oberättigad inblandning". Han är alltså den definition på spåren som de franska revolutionärerna formulerade på följande sätt i artikel 4 i deklarationen från 1789:
"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan."
Vi får med detta synsätt en berättigad möjlighet för var och en att begränsa andras fihet när den skadar oss. Maximal frihet för alla blir bara optimal frihet för individen. Det fordras därför ett ytterligare regelsystem som reglerar när berättigade inskränkningar av folks fria handlingar skall få förekomma. Den som trodde att straffrätten och civilrätten kunde avskaffas när vi inför rättighetsförklaringar har alltså tagit miste. Det kan tyckas som en överflödig anmärkning men efter franska revolutionen var den konservativa kritiken mot "frihetsraseriet" just detta att man ju skulle få göra vad man ville även om det skadade andra.
Ett annat exempel på att rättigheter inte är någon bra idé är absurditetsargumentet. Det går ut på att en absolut rätt till frihet att disponera mina resurser innebär att jag har rätt att låta en nödställd person drunkna i havet trots att jag utan att sätta min båt eller mitt liv i fara skulle kunna dra upp den drunknande. Detta är så vitt jag förstår fel. Exemplet är därför inadekvat. Men det illustrerar ändå att det alltid finns en möjlighet att konstruera upp ovanliga fall för att få fram "orimliga" utfall av en rättighetsansats i syfte att diskreditera hela systemet. Att sådana fall inte utgör ett praktiskt problem bortser man ifrån.
posted by Danne Nordling @ 17:04
2 comments
2 Comments:
Vi verkar vara överrens om att i vissa extrema situationer i vissa hypotetiska samhällen får den absoluta äganderätten ge vika för rätten till liv. Som jag förstår det här hävdar du att dessa situationer är så annorlunda att man inte kan extrapolera denna inskränkning i äganderätten till vårat samhälle, idag. Jag vet inte vad jag tycker, så jag är intresserad av skälen till det.
Om vi tar ditt exempel med en båt på havet. Jag är ute och fiskar när en man kravlar sig över relingen. Det hela retar mig något omåttligt, jag hade betalat tusentals kronor för att slippa ha honom i båten, men eftersom jag inte vill dömas som mördare får han stanna i båten tills vi kommer iland. Hur skiljer sig detta från att göra en motsvarande inskränkning i min äganderätt, genom beskattning, för att genom akutsjukvård rädda livet på en egendomslös människa?
Jag har sett att olika rättighetsförespråkare menat just detta - vissa rättigheter får ge vika i undantagsfall utan att hela systemet därför måste kastas överbord. Ett känt exempel är den skeppsbrutne som gör inbrott i en sommarstuga för att påkalla hjälp. "Nöd går före lag." Och här finns också möjligheten till gottgörelse i efterhand. Finns inte denna möjlighet är det sannolikt så att inbrottsförsäkringen täcker den krossade dörren.
Vi har alltså å ena sidan hanteringen av oförutsedda händelser långt från samhällets institutioner och å andra sidan rutinmässiga svårigheter som ligger inom räckvidden för professionella insatser. Låt oss först anta att det är giltigt att göra analogier häremellan:
Om man enstaka gånger får åsidasätta någons egendomsrätt för att rädda liv, bli räddad snabbare eller rädda dyrare egendom kan man då få rutinmässigt åsidosätta egendomsrätten för att ge förmåner till olycksdrabbade personer med dålig betalningsförmåga? Den fattigpensionär vars hus brunnit ner skall alltså få det återuppbyggt på skattebetalarnas bekostnad. Och den fattige som kvaddar sin bil skall få ersättning från skattebetalarna för att köpa en ny. Eller skall detta bara gälla livshotande akuta sjukdomar men inte benbrott?
Analogin med "nöd går före lag" haltar uppenbarligen för mycket. Vi borde lättare kunna göra en analogi mellan brandförsäkringar och socialförsäkringar. Det som haltar här är att en del socialförsäkringar är oberoende av om man arbetar - t ex sjukvårdsförsäkringen.
Hur kan sjukvård 1) tillhandahållas innan man börjar arbeta och 2) om man inte kan arbeta? Dessa problem är tekniska och borde kunna lösas med hjälp av medborgarkonton och försäkringar tagna med hjälp av statens intäkter från annat än skatter.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home