En provisorisk liberal utopi

Att liberalismen har en grov idé om sitt idealsamhälle framgår av hur man skulle kunna tänkas resonera vid en liberalisering av ett renlärigt socialistiskt samhälle. I perestrojkans förlängning finns en provisorisk utopi om ett samhälle med liten offentlig sektor.

< Hur kan vi i modern mening skilja ett liberalt samhälle från ett kollektivistiskt eller socialistiskt? Det socialistiska tillåter inte marknader, är ett svar. Men marknadssocialism är väl då inte ett exempel på liberalism? Det tillåter sannolikt inte rent privat ägande utan bygger åtminstone på planering och någon sorts producentkooperativ. Vad är då demokratisk socialism? Var Olof Palme en liberal som eftersträvade demokratisk socialism med "privat ägande" kontrollerat av fackföreningarna? Och är Göran Persson en liberal som vill finslipa det perfekta sociala servicesamhället?

Ett sätt att testa hur en provisorisk liberal utopi skulle kunna se ut är att göra ett tankeexperiment med ett stagnerat socialistiskt samhälle som vill liberalisera sig. De styrande grips av perestrojka för att man vill ha "varor på hyllorna i butikerna" som Gorbatjov uttryckte saken. Därför vill man gå över till liberalism och då uppkommer frågan hur den skulle se ut. Vi kan då undersöka två olika förslag.

Två varianter av liberalisering

Det första säger att liberalismen inte har någon utopi utöver demokrati och icke-förtryck. Det socialistiska samhället, som är organiserat som en enorm offentlig sektor, skall nöja sig med att avskaffa censuren och införa yttrandefrihet, rätt att bilda partier, församlingsfrihet och skydd för äganderätten. Den som vill får sedan köpa de statliga tidningarna, eventuellt även radio- och TV-företag, bilfabrikerna, livsmedelsaffärerna och andra statliga företag. Det blir också tillåtet att starta företag. Vi skulle då ha skapat ett "liberalt samhälle".

Det andra förslaget säger att liberalismen är något mer än en 90-procentig offentlig sektor styrd med hjälp av yttrandefrihet och politiska partier. Det offentliga ägandet måste privatiseras i stil med följande: Bilfabrikerna skall ägas av tiotusentals aktieägare, mataffärerna skall ägas av sina föreståndare, mängder av småföretag skall ta hand om annan varu- och tjänsteproduktion, sjukhusen skall ägas av sjukförsäkringsföretag, högskolorna skall ägas av stiftelser som samarbetar med statligt garanterade studielåneföretag, pensionerna handhas av försäkringsbolag, a-kassorna och arbetsförmedlingarna kan ägas av arbetsmarknadens parter och barn- och äldreomsorgen ägs av medborgarkontoföretag.

I det första fallet är skatterna fortfarande 90 procent, men de kallas skatter. Vill man ha en bil ansöker man om detta hos den demokratiskt utsedda "bilfördelningsnämnden" som avgör om man har fullgoda skäl för att tilldelas en bil. När man får barn anmäler man detta till livsmedelsfördelningsnämnden som tilldelar en extra matkuponger i proportion till den ökade försörjningsbördan. Varje år tilldelas man en kavaj och två par byxor/kjol samt nödiga underkläder. Modellerna bestäms genom en demokratisk process som också kan besluta om antalet valmöjligheter av olika varianter. "Demokratisk valfrihet" kallar man det.

I det andra fallet sänks skatterna drastiskt men de som blir kvar är fortfarande till största delen proportionella. Man får fritt köpa och sälja utan att inhämta demokratiskt tillsatta myndigheters medgivande. Här följer man J S Mills princip att det personliga intresset är bättre, även om regeringens tjänsteman någon gång skulle sköta arbetet mera väl. Det demokratiska systemet används bara för att tillsätta dem som styr över försvar, polis, förvaltning, grundläggande skolutbildning och socialbidragssystemet. I övrigt har samhället sådana lagar som ser till att ingen tar sig sådana friheter att man skadar andra. "Franska revolutionens frihet" kallar man det efter nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga rättigheterna, punkt 4.

"Demokratisk valfrihet" och "revolutionär artikel 4-frihet" är bara två varianter av den liberala provisoriska utopin, som här naturligtvis målats upp i bjärta färger. Det finns åtminstone två till, som skulle kunna kallas "utilitaristisk liberalism" och "utjämningsliberalism". Den förstnämnda har som bekant börjat överges inom modern politisk teori medan den andra är ganska aktuell, men den tampas med stora teoretiska svårigheter. Kan det måhända finnas ytterligare varianter?

Den som säger att liberalismen inte har någon provisorisk utopi utan är direkt anti-utopisk får förklara sig. Problemet är snarare att det finns flera, distinkt olika uppfattningar om hur ett idealsamhälle ungefärligen kan se ut som alla gör anspråk på att kallas liberala.

Har liberalismen någon utopi? bloggen 25/2