Kommunism är avskaffat klassamhälle i TV2
Programmet handlade inte om kommunismens drömsamhälle utan om definitionen av ideologin. Avskaffat klassamhälle och ingen privat äganderätt utan istället statlig styrning var målet, men ingenting sades om hur detta skulle fungera. Kommunismens praktik med förtryck och massmord beskrevs dock.
Det femte programmet i utbildningsradions serie om politiska ideologier handlar om kommunismens drömsamhälle (27/2 TV2). Programledaren Emil Nikkhah intervjuar folk på ungvänsterns kongress om deras ideologi och får svaret att de är socialister och feminister. Några är kommunister och de säger att kommunism är det klasslösa samhället. I Göteborg träffar han en kommunist från RKU som heter Hannah Nilsson. Hon bor i kollektiv och är revolutionär. Men hon vet inte hur man gör revolution - "man måste nog ha en majoritet av folket bakom sig". Man avsätter kungen och ger honom telefonnumret till en hyresvärd som kan ge honom en trea att bo i. Det är hon som senare i programmet säger att man nog i värsta fall måste skjuta några stycken för att införa kommunism och att hon är beredd att dö för kommunismen.
Historikern Lars Björlin från Södertörns högskola får reda ut begreppen. Han menar att kommunismen är en lära om jämlikhet och likhet med terminologisk början vid franska revolutionen. En historisk tillbakablick betonar det hårda arbetet på 1800-talet som grogrund för kommunismen. I Lettland får en f d sovjetisk soldat och kommunist framhålla att utbildning var gratis på sovjettiden och nu väldigt dyrt. Dessutom var läkemedel billiga då medan fattiga idag dör för att de inte har råd att köpa medicin. Ingen har tänkt ut något bättre system än kommunismen, påstod han. Men opponenter kom till tals som framhöll förtrycket och ineffektiviteten (Dr Alban).
Riksdagledamoten Kalle Larsson (v) fick ge en kort teoretisk motivering för kommunismen. Det var en "motbjudande tanke" att privatpersoner skulle kunna tjäna pengar på andras arbete, det skapar orättvisor. Att företagen nu ägs av tre miljoner aktieägare kom inte fram. Samhällets resurser skulle vara gemensamt ägda och styrda. Kalle Larsson fick mothugg från Fredrik Malm, ordf i liberala ungdomsförbund, men det handlade mest om förtryck och demokrati.
Historikern Björlin betonade att man skulle skilja mellan den ideologiska tanken och den praktiska utformningen som kommunismen kom att ges. Dock kom det inte fram att Marx/Engels inte hade någon tanke om kommunismens idealsamhälle utan tvärtom med förakt slog ner på dem som företrädde "utopisk socialism". Det är symptomatiskt att ett program som verkligen vill beskriva "drömsamhället" inte upptäcker att kommunismen varit en deterministisk lära (inte en ideologi) som handlat om hur man tar sig från marknadsekonomi till en punkt där privategendomen förbjuds. Här har kommunismens företrädare verkligen lyckats att undvika att diskutera sitt drömsamhälle.
Hur skulle ett samhälle utan privat ägande fungera? Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete. Det kräver antingen statliga företag eller producentkooperativ. I Sovjet hade man sovchoser och kolchoser. Där upptäckte man att moraliska incitament för bättre arbetsinsatser var odugliga, trots kampanjer om hårdare arbete och sparsamhet med metaller, medaljer och utnämningar till "Sovjetunionens hjälte". Resultatet blev istället ackordsarbete, bonus för direktörerna och stora inkomstskillnader. Finns det något som tyder på att ineffektiviteten kan bekämpas på något annat sätt?
Detta om incitamenten är den viktigaste frågan. TV-programmet betonade ett stort antal gånger att kommunism var att avskaffa klassamhället. Det kan idag betyda två saker. Antingen avskaffar man den gamla klassindelningen där man föds till fina befattningar utan att behöva kunna något. Istället införs meritokrati. Eller också avser man med klassamhälle egentligen ett samhälle med inkomstskillnader, vare sig dessa beror på klass eller meriter. Då inför man lika lön för allt arbete och tilldelning av extra förmåner efter behov.
Dagens kommunister är efter vad jag kan förstå anhängare av den andra tolkningen av ett avskaffat klassamhälle. De vill inte ha några egentliga inkomstskillnader. Men de är för fega att säga detta. Istället säger de att de vill avskaffa "klassamhället" som idag praktiskt taget ingen ställer sig bakom. "Alla är egentligen kommunister" - det gäller bara att komma ut ur garderoben, kan de säga. Men vad de menar är att de inte vill att meriter skall ge löneskillnader. Och då finns ingen enighet. "Den som är förtjänt av högre inkomst skall också få det" är en rättviseprincip som faller tillbaka på den grundläggande normen att lika fall skall behandlas lika.
Förra programmet om feminismen 21/2. Nästa program om ekologismen 7/3 (bloggen)
posted by Danne Nordling @ 13:43
8 comments
8 Comments:
Visst är det facinerande att varje gång man skall ge mothugg till kommunismen så handlar det om förtrycket i Sovjet, Kina och så vidare.
Naturligtvis är det vidriga saker, men det är saker som alla vet om. Det är ingen större poäng att nämna det och kommunisterna "glider" lätt undan genom att säga att det är en annan sorts kommunism.
De flesta kommunister vill nog inte ha ett Sovjet. Därför ger det större tyngd om man angriper andra saker.
Som att om man skall uppnå ett klasslöstsamhälle som skall förbli klasslöst så måste det till en enorm kontrollapparat. Man måste kontrollera att ingen gör profit och skaffar sig fördelar på andra människor. Man måste se till att handel inte sker på nångra andra vilkor än statens. Man måste se till att människor tvingas jobba med samhällsnyttiga, men betungande, uppgifter eftersom ingen vill ta ut sig i onödan när det ändå inte ger någonting.
Kommunister har väldigt mycket att svara på hur deras klasslösa samhälle skall fungera rent praktiskt. Där bör man angripa dem.
Kommunismens praktik är av nödvändighet inte stalinism. Det finns kommunister som hävdar att de urspungliga jägar/samlar-samhällena var urkommunistiska, samt en del samhällen under kriget i Spanien, där Franco sedan slog ner dessa samhällen.
Togs det här upp?
Dessutom anser jag att det är irrelevant att diskutera Sovjets offer när man talar om kommunismens drömsamhälle, eftersom ingen rimligtvis kan ha detta som drömsamhälle (förutom Svensk-koreanska vänskapsföreningen, men de har ju inte riktigt alla indianer i kanoten heller), utan den debatten bör istället hållas när man talar om kommunismen konsekvenser.
RKU:aren var rolig.
Försvarade förtrycket och avrättningar i sovjetimperiet med att hon inte kunde stå till svars för sådant som inträffat innan hon var född.
Det blir lite konstigt när man presenterar en ideologi helt genom att låta förespråkarna ha fritt utrymme. Lite kritik kan man väl kosta på sig? :)
AndreasD: "Det är ingen större poäng att nämna det och kommunisterna "glider" lätt undan genom att säga att det är en annan sorts kommunism."
Ja, men problemet är ju att det inte är en annan sorts, utan samma sorts. Fast det blir ju en djupare diskussion då, så det är svårt att diskutera, så du har väl rätt. Men att angripa idéerna direkt hjälper ju inte, för kommunisterna kommer fortfarande bara säga "Nej, det var inte SÅ vi menade". Det är enkelt att glida undan om man helt ignorerar alla konsekvenser av det man säger.
Den intressanta diskussionen för den politiska filosofin är varför ett kommunistiskt samhälle skall se ut som som programmen beskriver samt hur ett sådant samhälle kan tänkas fungera. Den senare diskussionen får inte avfärdas så enkelt som TV-programmet och andra gör idag eftersom risken alltid finns att kommunisterna i praktiken måste ta till våld och förtryck om det inte finns någon annan mekanism för att få samhället att fungera.
Ett sidospår är att kommunismen kan fungera i jägar- och samlarsamhällen. Det beror på människans altruistiska natur. Men då är steget långt till att omvandla denna eventuella egenskap till en adekvat institution i ett fungerande modernt samhälle. Dessutom: om folk är altruister kanske inte ett kommunistiskt samhälle behövs? Vi borde med lätta reformer kunna ha det jättebra i en marknadsekonomi om människan egentligen är osjälvisk. Det enda som talar mot detta är Marx´ teori om kapitalackumulationen - men den var ju felaktig.
Vet någon ngt mera om Spanien på 30-talet?
/DNg
Författaren George Orwell deltog som frivillig på den republikanska sidan under spanska inbördeskriget. Under kriget upplevde han kommunisternas svek mot resten av vänsterrörelsen. Denna besvikelse yttrade sig i hans verk Hyllning till Katalonien, Djurfarmen och 1984.
Orwell måste ha fått en väldigt god insikt i hur små kommunistiska samhällen fungerade i praktiken under sin tid i Spanien. Djurfarmen visar hur det gick till under ryska revolutionen 1917 och tiden därefter. Grisarna uppviglar de andra djuren till att kasta ut bonden och därefter får de stackars djuren arbeta hårt i armod för att försörja grisarna.
Spanien hade inte blivit en demokrati om fascisterna förlorat kriget. I stället hade Spanien blivit en kommunistisk diktatur. Franco och hans parti såg till att Spanien blev ekonomiskt underutvecklat.
Fascismen är egentligen en socialistisk ideologi som vill ha en stark statlig styrning av näringslivet. Fascismen är starkt protektionistisk och vill ha en självförsörjande ekonomi. Ungefär som dagens Nordkorea och Kuba.
vad gäller Spanien så tror jag att du syftar på anarkisterna som befriade vissa områden och där införde gemensamt ägande, dvs att den tidigare storbonden tvingades dela med sig, inte främst genom våld utan genom omröstning och socialt tryck. Ken Loach har gjort filmen land och frihet som bla skildrar detta.
En mycket senkommen kommeentar jag vet, men här följer i alla fall en beskrivning av hur ett komunistiskt samhälle kan fungera.
Jag är kommunist och tycker inte heller att programmet gav ett tilfredställande svar på den frågan
Utdrag från: http://www.arbetarmakt.com/mp/nummer8/artikel2.php
"Den proletära halvstaten.
Bland reformister saknas en teori för hur de folkvalda representanterna, byråkraterna och den nuvarande statsformen (som de vill ta över) ska kunna materiellt knytas till arbetarklassen och företräda dess bästa, och inte sina egna eller ett priviligierat samhällskikts intressen. Det bygger på en underskattning av hur djupt denna typ av stat är rotad i kapitalismen. Men hur ska en politisk elit som är kulturellt och ekonomiskt avskild från massan hindras från att korrumperas? Enligt marxismen kan detta bara ske genom att denna elit ersätts med massan själv.
Ytterst handlar det om vem som ska ha makten - en byråkratisk elit eller massan? Ska vi kämpa för proletariatets eller för en elits diktatur?
Den proletära halvstaten är organiserad utefter helt andra principer för att garantera massornas herravälde. Den är också oförenlig med en byråkrati, och innebär en obyråkratisk administration. Dess grundläggande kännetecken kan summeras i några punkter:
Den ekonomiska makten kan inte separeras från den politiska. Staten ska organiseras efter där den samhälleliga makten finns, främst den ekonomiska. Men man kan också tänka sig en territoriell organisering som komplement. Vid sidan av arbetarråd kommer det behöva organiseras studentråd, elevråd, pensionärsråd osv, som på olika sätt bör knytas till arbetsplatserna och den ekonomiska makten. Huruvida man ska ha en direktvald nationell respektive internationell församling tycker jag inte är en principfråga, men om man ska ha en sådan måste principen vara att man genomför nya val till den var tredje månad eller så. I en arbetardemokrati kan det inte vara så att massorna är med och bestämmer vart fjärde år och däremellan är passiva åskådare.
Alla i beslutande position måste vara valda och kunna återkallas när som helst. Det ska inte finnas några byråkrater som kan sätta sig över massorna. Sålunda kan man inte heller separera den beslutande makten från den verkställande och den dömande. En sådan maktdelning innebär att en del av makten tas ifrån massan till förmån för en byråkratkår som ska tolka de folkvalda församlingarnas beslut, en tolkning som oundvikligen blir vinklad. Sålunda ska man inte heller ha några grundlagar som möjliggör att beslut tagna av majoriteten upphävs. De beslut som tas måste reflektera olika sociala intressen som berörs av dessa. Ju mer man berörs, desto mer bör man få att säga till om. Olika församlingar på olika nivåer bör innehålla vägd represenation från dessa olika intressen. Inom en företagsstyrelse kan t. ex. en del utses från ett nationellt organ, en del av arbetarna på företaget, den omkringliggande befolkningen kanske kan få välja några representanter osv.
Lägre, mer lokala, församlingars beslut behöver underställas de högre (som täcker ett större område) församlingarnas beslut. Centralisering och decentralisering bör dock komplettera varandra (de demokratiskt centralistiska principerna som gäller för en leninistisk organisation baserad på frivilligt medlemskap kan självklart inte gälla för ett helt samhälle). Så många beslut som möjligt bör kunna fattas på lokal nivå. Men de beslut som berör en vidare krets människor bör fattas av högre organ. Exempelvis behöver banker, större industrier och utrikeshandel centraliseras i arbetarstatens händer.
De beslutande posterna måste rotera. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa. Statsapparaten måste utgöras av vanliga människor. Så fort någon sitter på sin post alltför länge kommer de materiella förhållandena gynna ett motsatsförhållande till övriga samhället, att intressen som skiljer sig från befolkningsmajoriteten gör sig gällande. Olika experter kommer förstås att behövas inom statsapparaten, som man inte kan byta ut hur som helst, men då måste man se till att dessa inte får särskilt mycket beslutande makt. En satsning på utbildning kommer också behövas för att dra in massorna i styret av samhället.
Statsfunktionärer i beslutande funktioner måste leva på en vanlig arbetarlön, för att på så sätt knyta deras materiella intressen till arbetarklassens. Detta måste dock kombineras med rotation på posterna för att undvika korruption. Återigen måste man göra vissa undantag när det gäller experter.
Ett beväpnat folk istället för en våldsapparat i händerna på en elitistisk officers- och poliskår. På lokal nivå måste polisen ersättas av en milis, som hela den lokala arbetarklassen tillhör, och som vid verkställande av beslut (t. ex. när ett företag eller en egendom ska exproprieras) försöker ha med representanter för olika sociala intressen (arbetare, kvinnor, etniska minoriteter, studenter, den centrala statsmakten, etc). Inom armén och milisen ska alla befäl på lägre positioner väljas av soldaterna/milismedlemmarna. Befäl på högre nivå kan väljas genom ett röstningsförfarande där både den nationella staten och soldaterna/milismedlemmarna får komma till tals.
Fria val med allmän och lika rösträtt. Rösträtten ska inte grundas på nationellt medborgarskap som i den borgerliga statsformen, utan alla boende och/eller berörda ska vara de som tar besluten. Att röstningen skulle vara öppen tycker jag inte är en principfråga, men visst är det en fördel om man skulle kunna undvika hemliga omröstningar, det skulle hjälpa till att avindividualisera beslut som till sin karaktär är kollektiva. Full yttrande- och organisationsfrihet ska råda, och alla partier ska ha frihet att ställa upp i val. Undantaget ska vara de organisationer som med våld strävar efter att krossa arbetarstaten. Fascisterna är så som marxister definierar dem en våldsorganisation som riktas mot arbetarklassen och mot olika förtryckta grupper, och ska därför inte ha någon yttrande- och organisationsfrihet. Om de bara uttrycker sina åsikter behöver man förstås inte ta till några åtgärder mot dem, men i så fall är de fascister endast i subjektiv mening, ej i en objektiv sådan.
Att försöka kombinera arbetarstyre med byråkrati är i grunden en omöjlighet. Om man inför en bestående byråkrati kommer det i längden vara omöjligt att upprätthålla principen om arbetarlön för alla i beslutande positioner. Byråkraterna kommer i annat fall försöka dryga ut sin lön på andra sätt, genom korruption och dylikt. De förlorar ju då ingenting om man sparkar dem. Det enda sättet att knyta dem till staten blir att införa högre lön, en karriärsstege osv, i Webers anda.
Arbetarklassen har inte heller samma ekonomiska medel som borgarklassen att kontrollera en byråkratiserad statsapparat. Den kan bara kontrollera statsapparaten genom att utgöra den. En priviligierad byråkratisk kast kommer stå under ett enormt socialt tryck från den gamla borgarklassen och från utlandet. Den kommer att utgöra fröet till en politisk och/eller social kontrarevolution, på samma sätt som den stalinistiska byråkratin i Sovjet. Sovjet är just ett bra exempel på vad som händer när kapitalismen avskaffas men där vitala aspekter av den borgerliga statsformen behålls.
Den borgerliga statsformen är inte oundviklig. Den är en produkt av specifika materiella omständigheter, en konsekvens av ett samhälle vars produktivkrafter ännu inte kommit i motsättning till kapitalismen. Sovjets degenerering är ett exempel på att den proletära halvstaten inte kunde "motstå kontrarevolutionens inre och yttre tryck". Men detta berodde på det revolutionära Rysslands underutveckling tillsammans med dess isolering från omvärlden. Idag är förutsättningarna för ett indragande av massorna i styret av samhället mycket annorlunda. I de imperialistiska länderna är analfabetismen utrotad, de flesta går ut gymnasiet, internet och datorer ger en helt annat möjlighet för människor att hänga med i vad som händer och att ge uttryck för sina åsikter osv.
Skicka en kommentar
<< Home