Lyckoforskningen vill rättfärdiga tvång

Ett nytt argument för höga marginalskatter har dykt upp. De hämmar verkligen den ekonomiska tillväxten och ett sådant tvång är dessutom önskvärt eftersom ökad produktion inte ger lycka. Men det kanske istället är så att det är förväntningarna som ger lycka och hinder som minskar lyckan.

Idéhistorikern Johan Norberg har skrivit en kritisk artikel om lyckoforskningen i Ekonomisk Debatt 1/06. Han utgår från en tes som lanserats av den brittiskae ekonomen Richard Layard, som säger att ekonomisk tillväxt efter en uppnådd lägre nivå på produktionen inte gör människan lyckligare. Därför är höga marginalskatter som hämmar produktionen önskvärda. Det som andra ekonomer ser som skatternas destruktiva extrabörda blir här något vällovligt. Det som filosofer ser som ett olyckligtvis nödvändigt tvång om man skall uppnå ideologiskt motiverad nivellering blir nu istället ett medel för själva lyckan.

Norberg tar "ämnets relevans för given" och inriktar sin kritik mot lyckoforskningen på dess egna villkor. Han refererar ekonomhistorikern Richard Easterlins undersökning från 1974 där det framkom att japanernas inkomster sedan 1950 tiodubblats utan att de rapporterats "ha blivit lyckligare" för det. Andra undersökningar tycks ge liknande resultat. Men Norberg ifrågasätter länderurvalet och menar att det finns belägg för en liten ökning av andelen som uppger sig vara lyckliga ännu idag.

Men även om tillväxten inte hade gjort oss lyckligare följer inte att det är motiverat att beskatta bort tillväxten, menar Norberg. Det är nämligen inte bevisat att inte själva processen som gör oss rikare också gör oss lyckligare. Lyckan kan ju vara en process av förväntningar om framsteg som sedan infrias och registreras som tillväxt. Den andel av befolkningen som svarar ja på frågan om lyckan kan ju vara densamma hela tiden när man väl höjt sig över fatigdomsgränsen. Om man istället tvingas avstå från att uppnå sina förväntningar kommer lyckan att minska.

Att tvång minskar lyckan trots sociala förmåner visar Ronald Ingelharts undersökningar av Ungern och Tambov Oblast i Sovjetunionen före kommunismens kollaps (som refereras i antologin Culture and Subjektive Well-Being, MIT 2000). Lyckonivån i början av 1980-talet var lägre än i andra länder på motsvarande ekonomisk nivå och lägre än i Turkiet, Indien och Bangladesh, skriver Norberg.

Även minskad produktion minskar lyckomåttet. I Argentina minskade måttet med 16 procent mellan 1999 och 2002 när ekonomin rasade. Det gäller också de östeuropeiska länderna i början av 1990-talet vid produktionsnedgången efter kommunismens fall. Så borde inte ha skett eftersom hypotesen säger att en allmän nedgång som drabbar de flesta inte förskjuter statuspositionerna som är själva orsaken till positiva svar på lyckofrågorna från undersökarna.

Om individualism och valfrihet är skadligt för lyckan, hur kan det då komma sig, frågar Norberg, att det är i individualistiska samhällen som människor säger sig vara mest tillfredsställda med livet? Det är faktiskt möjligt att välja en nedprioritering av materiellt välstånd. En amerikansk undersökning från 1995 visade att 48 procent av de vuxna under de tre senaste fem åren antingen hade minskat sin arbetstid, avböjt befordran, minskat sina materiella förväntningar eller flyttat till ett lugnare grannskap (R W Fogel 2004). Att statuspositioneringen skulle vara så oerhört viktig för lyckan kan alltså ifrågasättas.

I själva verket är den mänskliga naturen ganska väl anpassad till valfrihet och alternativ. Norberg anför att butiker som avskaffat extrapriserna har upptäckt att omsättningen sjunker. Vi blir uttråkade av enhetlighet. Vår genetiska konstruktion bygger på en jägar/samlartillvaro där våra förfäder rörde sig över väldiga områden under en dag på utkik efter ett 80-tal olika grödor och ett dussintal olika smådjur samtidigt som det gällde att se upp för faror och ta hand om familjen (T Hine 2003).

Lyckan hänger sannolikt mera ihop med vad man gör, inte med vad man får, som redan Aristoteles var inne på, skriver Norberg. Detta kan förklara varför framväxten av en omfördelande välfärdsstat inte verkar ha ökat människors lycka. Detta har visats av lyckoforskaren Ruut Veenhoven, som egentligen var ute efter att bevisa motsatsen. Tryggheten fås utan egen insats och finansieringen medför att det blir svårare att förbättra sitt liv med egna insatser i form av arbete och företagande.

Det tycks alltså vara så att lyckoforskningen inte vilar på så entydiga förutsättningar som brukar göras gällande - se min bloggartikel om hur man på KTH vill utnyttja forskningen för att införa lyxskatter och artikeln om Joachim Vogels insatser. Det återstår dock att tillbakavisa lyckoforskningens moraliska anspråk: om tillväxt är oviktig för höga värden vid lyckomätningar legitimerar detta att staten ingriper med tvång för att motverka tillväxten.

Lyckoforskningen och klassamhället, bloggen 3/3-06