Inflationsmålet borde höjas till 4 procent

Nationalekonomen Per Lundborg hävdar att om inflationsmålet höjs skulle en finanspolitisk expansion relativt snabbt få ner arbetslösheten till 2-2,5 procent. Det finns ingen strukturell förändring på arbetsmarknaden som skulle utgöra ett hinder. Sänkta bidrag är obehövliga.

Vid ett möte med International Industrial Relations Association (IIRA) under tisdagseftermiddagen 16/5 behandlades Riksbankens inflationsmål. Inledare var professor Per Lundborg vid Stockholms universitet och kommentarer gjordes av TCO:s chefsekonom Lena Hagman och riksbanksekonomen Anders Vredin, chef för den penningpolitiska avdelningen.

Lundborg gav en ganska inlindad redogörelse för inflationen, penningpolitiken och arbetslösheten. Fundamentalt är att inflationen legat under målet 2 procent under åtta år sedan 1995. Den har till och med legat under den undre gränsen i intervallet plus/minus en procent (dvs under 1 %) under perioden 1996-2001 och 2004-05 (med korta undantag). Därför kan man konstatera att penningpolitiken har misslyckats när det gäller att uppnå inflationsmålet. Riksbankens ränta har varit för hög.

En nackdel med låg inflation är enligt Lundborg att reallöneflexibiliteten minskar. Det finns alltid en andel företag som går dåligt och som därför borde anpassa sina kostnader nedåt. Men om inflationen är låg eller obefintlig måste de nominella lönerna i så fall sänkas. Det är av psykologiska skäl nästintill ogörligt. De svaga företagen måste då ta till andra metoder för att om möjligt förbättra sin situation. Då ligger kraftiga peronalminskningar närmast till hands. Det ökar arbetslösheten.

När inflationen blir litet högre tenderar möjligheterna att göra reallöneanpassningar att öka. Det beror på att inflationen fortfarande är så låg att många ändå inte räknar med den. Men om inflationen blir ännu högre ökar arbetslösheten igen eftersom man oftare börjar räkna in en mekanisk inflationskompensation i löneökningarna. Lundborg hänvisade till forskning av George Akerlof och egna skattningar av sambanden för Sverige.

Per Lundborgs rekommendation var att inflationsmålet skulle kunna sättas till 3,5 eller 4 procent. Det skulle sänka den öppna arbetslösheten från idag närmare 5 procent till 2-2,5 procent. Några avgörande hinder från arbetsmarknaden såg inte Lundborg. Ekonomin i övrigt skulle inte fungera sämre vid 4 procents inflation än vid 2. Först uppåt 6 procents inflation skulle börja försämra effektiviteten.

På min fråga om inte det skett strukturella försämringar av arbetsmarknadens funktionssätt som skulle utlösa kraftiga inflationstendenser svarade Lundborg att han gått igenom ett stort antal studier av arbetsmarknadesns funktionssätt och då kunnat konstatera att det inte fanns några betydelsefulla belägg för en sådan tendens. Riksbanken har också givetvis samma möjligheter att hålla inflationen vid 4 procent som vid 2. Genom en finanspolitisk stimulans skulle arbetsmarknaden dessutom snabbt svara med en ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.

På min fråga om han inte var tämligen ensam om att bedöma situationen på detta sätt svarade Lundborg att det finns en betydande enighet om behovet av en finansplitisk stimulans och hänvisade bl a till Konjunkturinstitutet. Något behov av att sänka ersättningsnivåerna i bidragssystemen för att få ut de egentligen arbetslösa såg han inte heller.

Det är svårt att känna igen sig i den offentliga debatten. Ostridigt är dock att KI:s chef Ingemar Hansson uttalade sig i Dagens Industri 13/5 (s 9) där han just för perioden 2004-05 hävdade att den av Kristina Persson (v RB-chef) erkända för höga räntan hade orsakat ett produktionsbortfall och en för låg sysselsättning med 1-2 procent. Men annars har det varit tunnsått med rekommendationer i mer expansiv riktning. Riksbankens räddhågsna syn har varit nästan allenarådande. Det kanske är så att det är Riksbnken själv som utgör strukturfelet i den svenska ekonomin, som en av åhörarna framkastade?