Värdesubjektivister kan väl skilja mellan svart och vitt?
Om moraliska värden bestod av olika nyanser av grått skulle det kunna hävdas vara en smaksak hur vi betedde oss. Det är värdesubjektivismens misstag. Vi har istället att på intellektuell väg fastställa vissa fundamentala principer. Det borde inte vara omöjligt.
Värdesubjektivismen kan ses som en mindre långtgående variant av värdenihilismen. Formellt kan en subjektivist ljuga medan en nihilist enbart kan hyckla. Semantiskt sett uttalar sig en subjektivist om sina egna känslor av gillande eller ogillande av något moraliskt förhållande. Det kan också vara majoritetens, det härskande skiktets eller prästerskapets känslor som är föremål för omdömet. "Att mörda är orätt" betyder då t ex att de flesta präster i den dominerande religionen anser att det det är fel att mörda.
Det ställer till problem främst när olika aparta kulturer skall bedömas. Alla aztekpräster på sin tid ansåg att människooffer var något moraliskt vällovligt. Är det också OK? Då hamnar man i värderelativism. Men man kan som debatten på bloggen visat vara personligen emot aztekernas mördande och fortfarande vara subjektivist. Hör man till den makthavande gruppen kan man få gehör för sina personliga moraliska preferenser, annars inte. Det är som smaken. Ingen kan väl hävda att det finns något egentligt "rätt" svar på frågan: vilket smakar bäst, CubaCola eller Pepsi? Det beror på vars och ens personliga preferenser.
Standardfrågan som värdeteorin här brukar resa är: kan moralisk oenighet verkligen uppträda? Om det hela är en smakfråga kan problemet reduceras till att den ene säger "jag gillar H" och den andre "jag ogillar H". Båda talar sanning och någon oenighet tycks inte föreligga. Om det bara var en smaksak kunde det hela få bero. Men moraliska frågor är viktigare och tenderar att uvecklas till att den första säger "du skall också gilla H, annars..." varpå den andre säger likadant fast tvärtom. I brist på ytterligare intellektuella argument börjar man sedan slåss handgripligen.
Jag skulle vilja hävda att detta är ett subjektivistiskt misstag. Då menar jag inte ett så trivialt misstag som att den ena tror att transcedentala krafter inverkar så att han givet dessa (falska) förutsättningar föredrar H. Nej, värdesubjektivismens stora misstag är att man inte skiljer mellan futila skillnader och fundamentala skillnader.
Jean Paul Sartre resonerade ytterst subjektivistiskt när han hävdade att individen alltid får ta hela ansvaret för sina handlingar utan att kunna hänvisa till någon moralisk teori som skulle kunna ge vägledning. Hans paradexempel för att visa detta var historien om den unge fransmannen under kriget. Han hade ett "moraliskt" val - skulle han koncentrera sig på att vårda sin svårt sjuka mor, som inte hade många år kvar, eller skulle han ta sig till England och ansluta sig till den franska motståndsrörelsen i exil för att bekämpa tyskarna? Existentialismen kunde inte ge någon vägledning. Klart att karlen blev ett nervvrak och ett lätt offer för värdesubjektivismen.
Sartre måste ha missuppfattat vad moral egentligen handlar om. Mannen hade ett moraliskt val: skulle han tänka på sig själv och leva så glada dagar som var möjligt under kriget, eller skulle han tänka på andra och offra sig för dem? Givet att han valde att uppoffra sig uppstod sedan ett sekundärt, tekniskt problem: hur skulle han uppoffra sig? Det är inte ett moraliskt val även om det ändå är svårt. (Det enda moraliska elementet är väl att han var släkt med en av dem han eventuellt skulle offra sig för.)
Det har gjorts experiment med hundar som visar att även de kan få nervösa sammanbrott när de ställs inför svåra val. Vid experimentet fick hundarna mat om de tryckte på en knapp märkt med en cirkel. Om de tryckte på knappen med en oval figur fick de istället en elektrisk stöt. Knapparna bytte plats ett flertal gånger och den ovala figuren började alltmer likna en cirkel. Till slut fick hundarna ett sammanbrott och blev handlingsförlamade eftersom de inte visste hur de skulle välja. Om värdesubjektivismen erbjuder att elstötarna försvinner måste det upplevas som en lättnad.
Dessbättre finns det en rad fundamentala moraliska frågor som inte alls har denna svåra karaktär. Bör vi tillåta mord? Nej, säger den ene, ja säger den andre. Det låter illavarslande. Skulle folk ostraffat få sticka ner varandra på gatorna? Det är det inte alls fråga om. Den som vill tillåta mord menar rimligen "mord i speciella fall". Det är alltså fråga om tyrannmord, barmhärtighetsmord och gerillamord. Sådana fall kan diskuteras men är inte vad som vanligen behöver slås fast i lagstiftningen och för vardagsbeteendet.
Fundamentala smakvärden
Om CubaCola tll största delen bestod av vinäger skulle det vara lätt att säga vilken av läskedryckerna som smakade bäst. Smaken skulle vara gemensam för alla. Det finns alltså fundamentala objektiva värden också när det gäller smak. Skillnaden mellan Pepsi och Coke är däremot futil. Men om mångas väl och ve skulle hänga på att man kunde avgöra vilken som var vilken skulle många också få nervösa sammanbrott. Futila frågor borde inte få göras till fundamentala. Det är ett subjektivistiskt misstag.
Det moraliska projektet har bedrivits i 2 500 år. Men det har inte gjort några enastående framsteg. Kanske beror det på att det tagit sig an en för stor uppgift? En sak som är tillräckligt svår är vad individerna inte får göra mot varandra. Att utsträcka den uppgiften till att även gälla vad staten inte får göra mot medborgarna verkade länge helt omöjlig. Om man då också moraliskt vill reglera hur man skall göra gott mot varandra och hur staten skall göra gott men också skada på ett lämpligt sätt är det uppenbarligen ett företag som sannolikt är dömt att misslyckas.
Värdesubjektivismen borde kunna trängas undan till rena smakfrågor. Vad tycker vi om mat och dryck, hur ser vi på konst? Därmed inte sagt att estetiken inte skulle innehålla objektiva element. Även Sartres obeslutsamme altruist får dra slutsatsen att det är en smaksak hur man manifesterar sin offervilja. Sådant hör till gråskalorna. Men fundamentala principer för hur ett samhälle skall organiseras borde gå att objektivt fastställa. Även värdesubjektivister kan skilja mellan svart och vitt. Många stater har ju faktiskt lyckats att konstruera hyggliga konstitutioner och vettiga lagar.
posted by Danne Nordling @ 21:49
5 comments
5 Comments:
Idag används filosofin om välfärdsstaten och då måste en del människor skadas för att en del människor ska gynnas. Alla politiker använder sig av denna filosofi idag.
Ett sätt att komma åt välfärdsfilosofin är att påtala det ologiska i att även de med högre inkomster får "gratis" välfärd av stat och kommuner. De som ska hjälpas till en högre välfärd är de som inte kan försörja sig själva. Antagligen är det så att en ensamstående låginkomsttagare idag betalar välfärden åt en höginkomsttagare med tre barn.
(Vissa värdesubjektivister är kanske känslomässigt störda? Enligt fd statssekreterare, Carl Johan Åhberg, fick statsminister, Olof Palme, sådana känslomässiga vansinnesutbrott att han inte kunde styra sin egen kropp. Det lär finnas en tunn röd linje mellan galenskap och genialitet.)
Hej igen!
Då jag misstänker att jag fått stå modell för "värdesubjektivisten" i din post vill jag först svara på kritiken kring "Det fatala misstaget".
Som jag gjort klart tidigare tror jag att moral är en fundamental mänsklig egenskap, och att människan har vissa objektiva, genomsnittliga moraliska karaktärsdrag, med ett visst "medelvärde", viss varians och viss fördelning i ett representativt urval av människor (låt oss säga normalfördelning, enklast så) - givet en viss uppsättning omvärldsparametrar.
I ditt vinägerexempel skulle detta betyda att genomsnittspreferensen ligger betydligt närmare Cuba-Cola än vinäger - givet parametern att läsken ska drickas. Ändras den parametern till att gälla användning i salladsdressing ligger troligtvis vinägern närmast genomsnittspreferensen. Det gör dock inte att den lilla minoritet som föredrar en Vinägerläsk till burgaren eller en coladressing har "objektivt fel". (Eller så kanske vi kan definiera ett tröskelvärde för varje parameterläge när en värdering blir "objektiv" - kanske 2 procent av befolkningen med starkt avvikande preferens? 3 procent? Men hur "objektivt" blir det?)
Vad detta illustrerar är att det är ett misstag att tänka i hårda platoniska kategorier - ett misstag som gjort att nästan all filosofi någonsin varit bortkastad. Oförmågan att se att de egna axiomen och antagandena lätt varierar i styrka, och att de troligtvis är väldigt kontextuella har inte hjälpt.
Fasta logiska kategorier och hårda logiska operatörer är dåliga på att beskriva världen utanför matematiken eller fysiken - statistiken är ett betydligt bättre verktyg. (Dock sparar hårda kategorier tankemöda, vilket är mycket användbart i vardagen - men nu gäller inte diskussionen vardagstänk...)
Dessutom sammanblandas ofta normativt och deskriptivt hejvilt - något du illustrerar i denna post. Att jag inte tror att mina moraliska värderingar baseras på "objektiva värdefakta" behöver inte betyda att jag intar en laissez-faireattityd gentemot avvikande beteende. Som jag diskuterade i förra posten är det i dag ofta snarare tvärtom.
Vidare gäller sällan moraliska dispyter "vinäger eller colaläsk" - snarare är det oftast i moraliska diskussioner brett omtyckta värden som ställs mot varandra. Nationell samanhållning mot universellt broderskap, jämlikhet mot frihet, familjens stabilitet mot fri kärlek. Det är inte "svansen mot bullen" i normalfördelningen - snarare gäller det mesta gnatet konflikter inom 1 SD eller så från preferenssnittet. (Vild skattning! :P) De som oftast diskuterar om vi ska massmörda varandra i fredstid, etc. är väl uppmärksamhetskåta moralfilosofer (hej Torbjörn!) som använder de trubbiga verktyg jag nämnde ovan?
Man brukar skilja människor från djuren genom att människan har ett förnuft. Detta styr i sin tur sådana beslut som vi kallar moraliska. Experiment visar att schimpanser inte visar tillmötesgående beteende mot andra än sina nära släktingar (31/10-05). Det kanske är på samma sätt med människan - tillmötesgående visas mot släktingar och en del människor visar det gentemot andra, men det är inget som har med förnuftet att göra.
Tänkbart är att det mesta övriga moraliska handlandet också är beroende av medfödda personlighetsegenskaper. Några moraliska diskussioner behövs då inte eftersom de ändå inte påverkar folks beteende. Vad som då skulle återstå är en socialpsykologisk kartläggning av hur egenskaperna fördelar sig och kanske kan identifieras så att vi kan anpassa oss bättre.
Det mesta i moralväg skulle vara betydelselösa smaksaker men så finns det psykopater. De tycker ibland att det är OK att begå svåra och våldsamma brott men eftersom de utgör en naturkraft är det inte mycket vi kan göra. Vi kan säga att vi avskyr deras våldsutövning men vi kan inte säga att den är moraliskt fel, eftersom en sådan kategori inte existerar.
Det är möjligt att det ligger något i detta när vi har att tillämpa frivillig privatmoral. Är det detta vi redan ser när man i "hederliga" slagsmål nuförtiden både sparkar mot huvudet och drar kniv. Det är människans sanna statistiska natur som manifesterar sig och ingen kan säga att den är "moraliskt fel".
Jag vidhåller dock att vi med förnuftets hjälp kan komma fram till vad vi inom vissa ramar kan anse som oacceptabelt beteende och utifrån detta stifta lagar som på olika sätt kan genomdrivas så att en beteendeanpassning (mot den statistiska naturen) åstadkommes. Det går att skilja mellan svart och vitt. Vinägercola smakar illa - den som svarar att det beror på om du hör till de två procenten med defekt smaksinne håller vanligtvis på med trams. Alla praktiska begrepp är vaga i kanten. Vi vet vad ett skägg är och kan använda ordet om 98 procent av fallen. Men sedan finns det två procent med skäggstubb som kan ställa till definitionsproblem.
Om vi någorlunda väl objektivt kan fastslå huruvida en person har skägg eller inte borde det gå att utveckla ett språkbruk för åtminstone en del beteenden som är objektivt moraliskt fel - precis som vi kan säga att vinägercola smakar objektivt illa.
Däremot går det knappast att komma fram till något vettigt i alltför generellt och abstrakt beskrivna frågeställningar som broderskap och sammanhållning. De går inte ens att operationalisera. Men konkreta aspekter på jämlikhet och frihet går att hitta, t ex vilka moraliska argument finns det för att ha progressiva skatter? Det är ingen smaksak.
/DNg
"Man brukar skilja människor från djuren genom att människan har ett förnuft. "
Lite godtyckligt, men visst har människan mer tankekraft än andra djur.
"tillmötesgående visas mot släktingar och en del människor visar det gentemot andra, men det är inget som har med förnuftet att göra."
Tror knappast att det finns den sortens brandväggar i tänkandet - alla system i människans hjärna interagerar ständigt, även om de exakta processrna inte ännu är ordentligt kartlagda.
"Tänkbart är att det mesta övriga moraliska handlandet också är beroende av medfödda personlighetsegenskaper. Några moraliska diskussioner behövs då inte eftersom de ändå inte påverkar folks beteende."
Jag påstår att det är ett inkorrekt antagande - människans moralsystem är mycket flexibelt och öppet för extern input.
"Vad som då skulle återstå är en socialpsykologisk kartläggning av hur egenskaperna fördelar sig och kanske kan identifieras så att vi kan anpassa oss bättre."
Kan mycket väl vara så att vissa moraliska tendenser i många situationer bör undertryckas. Alltför hård tribalism eller upptrissad avundsjuka kan lätt leda till att samhället faller sönder. Att vi identifierar en moralisk tendens hos människan betyder inte att vi måste bejaka den.
"Det mesta i moralväg skulle vara betydelselösa smaksaker men så finns det psykopater. De tycker ibland att det är OK att begå svåra och våldsamma brott men eftersom de utgör en naturkraft är det inte mycket vi kan göra. Vi kan säga att vi avskyr deras våldsutövning men vi kan inte säga att den är moraliskt fel, eftersom en sådan kategori inte existerar."
Kategorier skapas av människan (och troligtvis många djur) för att underlätta informationshantering. Om vi vill att de ska existera existerar de. Nu är moral *särskilt* viktigt när det gäller psykopater, eftersom människans moralsystem innehåller hämnd- och straffimpulser som gör det svårare för en psykopat att härja fritt. (En psykopat blir ju mer mottaglig för incitament jämte någon som är hårt fastlåst av sin moral...)
"Det är möjligt att det ligger något i detta när vi har att tillämpa frivillig privatmoral. Är det detta vi redan ser när man i "hederliga" slagsmål nuförtiden både sparkar mot huvudet och drar kniv. Det är människans sanna statistiska natur som manifesterar sig och ingen kan säga att den är "moraliskt fel"."
Alla kan naturligtvis säga att det är moraliskt fel - och de har givetvis rätt, enligt både rådande samhällsmoral och deras egen moral. Ser inget felgrepp i det. Om de däremot säger att det är objektivt fel att t.ex. sparka någon, och att vi med hjälp av moralfilosofi kan visa att så är fallet håller jag inte med.
"Jag vidhåller dock att vi med förnuftets hjälp kan komma fram till vad vi inom vissa ramar kan anse som oacceptabelt beteende och utifrån detta stifta lagar som på olika sätt kan genomdrivas så att en beteendeanpassning (mot den statistiska naturen) åstadkommes."
Ingen invändning. Det blir dock lite lätt komplicerat eftersom den 'statistiska naturen' är spretig och heterogen i befolkningen. Det går troligtvis att nå stor enighet kring extremerna (mord är empiriskt sätt impopulärt på de flesta ställen...), men när du närmar dig preferenssnittet blir konflikt ofrånkomlig.
"Vinägercola smakar illa - den som svarar att det beror på om du hör till de två procenten med defekt smaksinne håller vanligtvis på med trams."
Det är naturligtvis en helt korrekt observation empiriskt. Men det betyder inte att de 98 procent som inte gillar vinägercola måste rätta sig efter de två procentens preferens. Problemet här är ju att moralsystem fungerar bäst om de är universella, men jag ser inga problem med att köra över små preferensminoriteter om det behövs för att upprätthålla ett stabilt system.
"Om vi någorlunda väl objektivt kan fastslå huruvida en person har skägg eller inte borde det gå att utveckla ett språkbruk för åtminstone en del beteenden som är objektivt moraliskt fel - precis som vi kan säga att vinägercola smakar objektivt illa."
Jag vill helst hålla termen "objektiv" just som det - en term som beskriver världen så nära sanningen som möjligt, inte som en cutoffterm för hur utspridd en preferens är. Jag tror som sagt att moralen har högst objektiva grunder - men det betyder inte att jag tycker att det är särskilt hjälpsamt att utropa en viss moralisk preferens till "objektiv" så snart den delas av 80+ procent av befolkningen eller dyl.
"Däremot går det knappast att komma fram till något vettigt i alltför generellt och abstrakt beskrivna frågeställningar som broderskap och sammanhållning. De går inte ens att operationalisera."
Om de bryts ner i mindre konkreta frågeställningar borde de gå utmärkt att operationalisera. Och jag tror att de flesta människor har en utmärkt förståelse för vad "sammanhållning" betyder. (Nu sa jag ju också "universellt broderskap", d.v.s. idén om att människors lojaliteter ska vara homogent fördelade över hela mänskligheten).
"Men konkreta aspekter på jämlikhet och frihet går att hitta, t ex vilka moraliska argument finns det för att ha progressiva skatter? Det är ingen smaksak."
Jag väntar med spänning på att få höra den objektivt korrekta moraliska hållningen gentemot progressiv skatt.
"tillmötesgående visas mot släktingar och en del människor visar det gentemot andra, men det är inget som har med förnuftet att göra."
Ville också komplettera min kommentar kring detta citat - även människor prioriterar sina anförvanter och vänner enormt mycket högre än "gemene man".
Skicka en kommentar
<< Home