Rättigheternas politiska doktrinhistoria

Idén om mänskliga rättigheter istället för plikterna i det organicistiska samhället började växa fram på 1600-talet. Därefter fick de politisk sprängkraft genom revolutionärerna Jefferson och Paine som verkade i både de amerikanska och franska revolutionerna. Lockes tankar återkom sedan i FN:s deklaration 1948.

Människans rättigheter introducerades på allvar i den politiska filosofin 1625 av Hugo Grotius och 1690 av John Locke. Genom Charles Louis de Montesquieu (1689-1755, som år 1748 utkom med verket Om lagarnas anda) fick Lockes tankegångar vidare spridning. Att människan har ett antal grundläggande rättigheter kom att hos många uppfattas som en ny politisk doktrin under senare hälften av 1700-talet. Det var nu som brytningen med det gamla organicistiska sättet att föreställa sig staten fick politiskt genomslag.

Traditionellt har staten setts som en social organism med ett huvud - de styrande - som ger order uppifrån och ner till kroppen, dvs undersåtarna. Deras plikt är att lyda precis som på samma sätt som en organism vanligtvis förmår sina lemmar att lyda - i annat fall gåt organismen troligtvis under. Människan är ett socialt djur och föds in i samhället som en del av dettas organism. I den mån generella regler gäller är dessa utfärdade av samhällets högsta potentater (i många fall med anspråk på att vara utomvärdsliga för att ge ytterligare, mystisk sanktion åt påbuden).

Vi kan se denna legitimering av det organiska samhället hos exempelvis Hammurabis lagar i Babylonien, Dekalogen (de tio budorden) och de Tolv stentavlornas lag i det gamla Rom. Ett rationalistiskt alternativ presenterades av Hobbes 1651 och en romanticistisk variant av J J Rousseau 1762. Den organicistiska motiveringen var seglivad. Även under senare tid när bruket att skriva konstitutioner blev vanligt höll man fast vid att undersåtarna utan suveränens medgivande aldrig hade några rättigheter. Konstitutionerna var beviljade (octroyées) av härskarna. Den politisk-moraliska kategorin utgjordes av plikten - främst plikten att lyda överheten och dess lagar.

Detta auktoritära sätt att se på staten och samhället blev särskilt otympligt i de brittiska kolonierna i Amerika. Här hade flera av dem i sina författningar infört inledande rättighetsförklaringar (Bills of Rights). Den unge författaren och politikern Thomas Jefferson (1743-1826, senare USA:s tredje president) skrev 1774 en på naturrättslig grund byggd politisk-filosofisk granskning av dessa koloniala missförhållanden betitlad A Summery View of the Rights of British America. Han går där djärvt till angrepp på George III och kritiserar denne för att bl a inte ens ha besvarat de många petitioner som kolonierna avsänt.

Snart fick Jefferson stöd av den engelske skribenten Thomas Paine (1737-1809) som samma år flyttat till Amerika. Han skrev året därpå en pamflett som klart tog ställning för separation från England och den utkom i januari 1776 under titeln Common Sense, Adressed to the Inhabitants of America. Det var en revolutionär skrift som gjorde gällande att det är samhället, inte staten som ger grunden för trygghet, framåtskridande och säkerhet. För arvkungadömet och George III hade Paine enbart förakt till övers. Efter självständigheten för den nya statsbildningen vars namn han introducerat, for Paine 1787 till Frankrike för att verka för revoluion även där.

Revolutionen ledde till den amerikanska självständighetsförklaringen (ext l) den 4 juli 1776, vilken utarbetades av Thomas Jefferson. Tankegången är nästan helt tagen från Locke men har getts en något mer religiös prägel genom att "skaparen" sägs ha utrustat människorna med rättigheterna. Dessa exemplifieras med orden: Life, Liberty and the pursuit of Happiness. När författningen utarbetades 1787 avstod man helt från hänvisningar till rättigheterna.

Den franska rättighetsförklaringen (ext l) antogs i revolutionens början den 26 augusti 1789, tre veckor efter det att adeln avsagt sig sina privilegier. Detta skedde utifrån ett utkast utarbetat i slutet av juli av den franske frihetskämpen från den amerikanska revolutionen Joseph Motier de La Fayette (1757-1824) under uppsyn och med råd av Thomas Jefferson, som då var USA:s ambassadör i Paris. I Nationalförsamlingen argumenterade monarkisten Malouet emot och anförde att det egendomslösa franska folket, till skillnad från det amerikanska, förväntade sig "arbetstrygghet som gör det beroende, snarare än frihet". Och H G de Mirabeau som representerade det tredje ståndet frågade om inte en förklaring "om de mänskliga skyldigheterna" vore bättre på plats.

Den franska rättighetsförklaringen är betydligt mer omfattande än den amerikanska och består av 17 artiklar (från början 24). Grunderna är desamma och därför är det förvånande att det tidvis förekommit debatt om huruvida fransmännen verkligen kände till innehållet i den amerikanska deklarationen. Den mest påtagliga filosofiska skillnaden är att den franska deklarationen åberopar "allmänviljan" som bärare av den lagstiftande makten:

"Lagen är uttryck för den allmänna viljan. Alla medborgare har rätt att personligen eller genom ombud medverka i lagstiftningen. Lagen bör vara lika för alla, oberoende av om den skyddar eller bestraffar. Alla medborgare är lika inför lagen och har rätt att inneha alla offentliga ämbeten..." (art 6)

Även understrykandet av jämlikheten i rättslig mening är en nyhet. Men det oklara begreppet "allmänviljan" var en draksådd som härrörde från J J Rousseau och hans bok Du Contrat social (1762).

Båda deklarationerna hävdar inledningsvis att människan har natrurliga rättigheter som föregår instiftandet av den medborgerliga makten och därför måste erkännas av denna. Artikel 2 beskriver rättigheterna som "omistliga" vilket främst betyder att de finns kvar även man inte under lång tid kunnat utöva dem. På denna punkt invände Edmund Burke från London att rättigheterna istället fick sin styrka genom "historisk preskription". Engelsmännens frihet hade sålunda uppnåtts tack vare en lång historisk tradition eller hävd. Hans bok Reflexioner om revolutionen i Frankrike från 1790 (konservatismens grunddokument) fick därefter skarp kritik från Thomas Paine i dennes skrift Människans rättigheter.

En annan skillnad är den explicita formuleringen i artikel 2 av en sekundär rättighet: "Dessa rättigheter är rätt till frihet, egendom och personlig säkerhet, samt rätt till motstånd mot förtryck". Ofta tolkas "motståndet mot förtryck" som riktat mot en ev återkomst av det organicistiska samhällets potentater. Egendomsrätten definieras i artikel 17 och frihetsrättigheten i artikel 4:

"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar andra. För varje människas naurliga rättigheter finns därför inga andra gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhälles övriga medborgare samma rättigheter. Dessa gränser kan endast fastställas i lag." (art 4)

Att detta inte skulle vara förenligt med möjligheten att upp skatt för att producera detta skydd motsägs av formuleringar i artikel 12 och 13: "Skyddet av de medborgerliga och mänskliga rättigheterna kräver en offentlig maktapparat. " - - - "För underhåll av den offentliga maktapparaten, och för de utgifter statens styrelse kräver, är en allmän skatt nödvändig."

Rättighetsdeklarationerna återkom därefter vid andra världskrigets slut och nämndes i FN-fördraget 1945. Segrarmakterna USA och Frankrike triumferade. En kommission under Eleanor Roosevelt kom med förslag till FN-deklarationen från 1948. Även Europa-rådet utfärdade en deklaration 1950.

Hobbes om rättigheter och samhällskontrakt 13/5