Diktatur rationellt för envar enligt Hobbes

Staten är en organism. Utan staten blir människornas liv i naturtillståndet ett "allas krig mot alla". Därför är det förnuftigt att uppge all frihet och inträda i en stat styrd av en envåldshärskare. Men i praktiken fick Hobbes' teori följden att organicismen som teori gick under.

Organicismen som beskrivning av staten är inte bara en metafor som under lång tid har ansetts som fullständigt självklar. Bilden av staten som en organism med ett huvud - härskaren - och en kropp bestående av undersåtarna fick år 1651 en mycket väl underbyggd och logisk motivering av engelsmannen Thomas Hobbes (1588-1679). Han utgav detta år verket Leviathan där redan titelplanschen visar staten just som en sådan organism (se bild nedan). Hobbes fick en gedigen utbildning i Oxford och verkade därefter som informator mm åt familjen Cavendish, vilket gav honom ekonomiska möjligheter att utveckla sin filosofi på en rad områden.

Också i inledningen till Leviathan 1651 (namnet efter ett bibliskt odjur) beskriver Hobbes staten (civitas) som en organism, en artificiell människa, där suveränen är själen, byråkratin är lederna, straff/belöningar är nerverna, statens stryrka är lemmarnas välstånd, rådgivarna är minnet, lagarna är viljan, endräkt är hälsa, uppror är sjukdom och inbördeskrig är organismens död. Den organicistiska synen var inte något nytt. Redan Platon och Aristoteles såg människan som ett "socialt djur" där individerna föddes in i staten och sedan fick olika funktioner. Det nya för 1600-talets idéklimat var att denna tingens ordning sågs i behov av motivering eller legitimering.

Monarkisten Robert Filmer (1588-1653) skrev ungefär samtidigt som Hobbes en auktoritärt religiös motivering för den enväldiga monarkin i verket Patriarcha: or the natural power of kings (utgavs postumt 1680). Hobbes använde däremot inte alls någon sådan metod. Han baserade sin framställning på en för sin tid uppseendeväckande modern teori grundad i en vetenskaplig strävan att gå på djupet utifrån ett individualistiskt synsätt. Slutsatsen blev dock något av samma modell: styrelse av en obunden envåldshärskare med absolut makt (alltså även en diktator) var bäst för medborgarna och därför också rätt. Filmer menade närmast att kungamakt vid en närmare analys var rätt även om den till äventyrs inte var bäst.

Utgångspunkten för Hobbes var en mekanistisk syn på världen. Detta krävde en analys i termer av orsak och verkan. Niccolò Machiavelli hade med Fursten 1532 analyserat enväldiga furstemakter men använt en mera deskriptiv metod. Hobbes syn brukar ofta liknas vid ett studium av ett urverk. Det räcker inte med att konstatera att om man hissar upp lodet och ställer visarna får man en mätare av tiden. Man måste också få veta varför klockan kan mäta tiden och då måste man plocka isär den i beståndsdelarna samtidigt som man iakttar vilka delar som påverkar vilka.

En sådan metafor för staten som en klocka brukar användas för att enkelt beskriva Hobbes synsätt. Hobbes antog en enda drivkraft - människans självbevarelse - som alltså är lodets tyngdkarft. Klockan har också en pendelmekanism som får den att gå rätt. Denna motsvarar alltså de styrande i staten. Tar man bort pendeln går klockan fel. Tar man bort staten och de styrande får man ett naturtillstånd. Hur skulle situationen för människorna se ut om staten inte fanns? Det var en fråga som Hobbes var mycket intresserad av.

Detta att anta ett naturtillstånd utgör alltså ett tankeexperiment och inte en beskrivning av en historisk process. I naturtillståndet finns inga rättigheter och alla är fria att göra vad som helst. Den enda lag som binder människorna är plikten att bevara sitt liv. Den "naturliga lagen" kan i Hobbes tappning på sin höjd ansluta sig till de två första av Grotius fyra "naturliga plikter". I övrigt styrs människorna av dödsskräck, maktbegär och egoistisk (i stark mening) konkurrens om knappa resurser.

I naturtillståndet bedömer Hobbes att människornas egenskaper, som är ganska ganska lika i sårbarhet och begåvning, kommer att leda till ett "allas krig mot alla". Strävan att överleva leder till strid vid angrepp. Strävan efter makt och ära eller mera välbefinnande leder till angrepp på andra. Även de som enbart vill leva ifred avskilt från andra har motiv att i förebyggande syfte gå till angrepp. I en berömd formulering menar Hobbes att människans liv i naturtillståndet skulle bli:

"ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort"
(Leviathan 1651, sv övers Daidalos 2004, s 128)

Men människan är förnuftig. Hon kan inse att det skulle vara nyttigt att få fred genom, att om alla andra också gör det, avsäga sig sina rättigheter att göra vad som helst mot andra under förutsättning att det finns en oemotståndlig makt som kan upprätthålla denna ordning. Denna makt är Leviathan, eller en fruktansvärd diktator/envåldshärskare som inte är bunden av några regler. Det anses dock att denna härskare inte får gå fram mot sina undersåtar som om naturtillståndet hade återinförts. Syftet med allmänna regler eller dekret för umgänget människorna emellan är ju att åstadkomma en förbättring jämfört med utgångsläget. Fursten får alltså inte avliva sina medborgare för nöjes skull.

Detta är alltså en rationalistisk motivering för diktatoriskt envälde. Var och en i utgångsläget har alltså en förnuftig anledning till att leva under diktatur hellre än i det olidliga naturtillståndet. Det kan tyckas vara en alltför långtgående slutsats, som jag skall granska kritiskt vid ett senare tillfälle. Men även idag skulle man kunna hävda att Hobbes har en viss relevans. Ett aktuellt exempel är utvecklingen för landet Irak under Saddam Hussein och efter hans avsättning.

Hobbes' diktaturteori fick ingen större uppslutning utan enväldesanhängarna åberopade med större förkärlek tanscendentala argument för sitt synsätt. Men Hobbes förebådade en ny tid med nya idéer om staten: den skulle bildas med de styrdas samtycke, syftet var att denna stat var bättre eller mer till nytta för medborgarna än alternativen, individerna styrs av egenintresse och inte av plikten mot Gud eller folkgemenskapen samt den för organicismen egentligen främmande uppfattningen att staten är till för individerna och inte tvärtom.

Att slutsatsen av Hobbes' teori blev tidsbunden och mindre intressant bör inte förta att hans analys lade grunden för teorier med helt andra och mer frihetliga slutsatser (Locke). Hobbes' teoretiska ansats för att legitimera organicismen innehöll fröet till denna läras filosofiska undergång.

Vill vi ha rättigheter? - översikt, 12/6-06
Fortsättning: Var Hobbes etisk egoist? 28/5-06