Äganderätten till mark enligt Locke

Alla som ville skulle kunna få mark för sin egen försörjning. Men genom införandet av pengar kunde överskottsproduktionen säljas och markinnehavet bli ojämlikt. Locke förutsatte dock att marken ursprungligen ägdes gemensamt och han borde därför ha utvecklat hur allas lika rätt kunde tillgodoses vid knapphet på mark.

< I princip uppstår äganderätten till marken på samma sätt som äganderätten till jordens frukter och djuren som lever på den. Men John Locke har en mycket längre utläggning om de särskilda förhållanden som råder kring markägandet och den inverkan som användandet av pengar har i detta sammanhang. Grundprincipen är följande: "Så mycket jord som en människa bearbetar, besår, förbättrar, odlar och kan nyttja avkastningen av, så mycket är hennes egendom. Genom sitt arbete avgränsar hon den så att säga från det gemensamt ägda. Inte heller omintetgörs hennes rätt av invändningen att alla andra har lika stor rätt till marken och hon därför inte skulle kunna ta den i besittning eller inhägna den utan samtycke från alla sina medlare, hela mänskligheten."

Något problem med detta synsätt blir det inte så länge marktillgången är riklig. Det gäller egentligen bara att lämna kvar så mycket som andra behöver (det s k Lockes förbehåll). "Ingen kunde känna sig förorättad om någon annan drack vatten, också då denne tog en ordentlig klunk, om han hade en hel flod med samma vatten för att släcka sin egen törst. Och exemplen mark och vatten är helt likvärdiga, så länge tillgången räcker." Locke hänvisar till exempel där någon slår sig ner på en folktom plats i Amerikas inland.

Utöver den rikliga tillgången anför Locke också att odlad mark har en produktivitet som är tio eller hundra gånger större. Den som inhängnar ett stycke mark för odling ökar i själva verket tillgången på jordens produkter. Nyttan av ödemark är nära nog obefintlig. Naturens råvaror är nästan värdelösa. Det är arbetet som ger rikedom. Även om naturens frukter gavs åt alla gemensamt skulle det inte bli mycket utan arbete. I princip menar Locke tydligen att alla skulle kunna få en liten inkomst genom markens naturliga avkastning.

Utan samarbete skulle ingen vara betjänt av "hundra tusen tunnland ypperlig, redan uppodlad mark med en god boskapsstock mitt i Amerikas inland, där hon inte kunde hoppas på någon handel med andra delar av världen, så att hon skulle kunna få pengar genom försäljning av produktionen." Genom införandet av pengar kommer människorna emellertid att tyst samtycka till ett "oproportionerligt och ojämlikt markinnehav". I utbyte mot den stora avkastning som markinnehavaren inte har nytta av får denne "guld och silver som kan sparas utan men för någon". För Locke har det inte någon negativ verkan eftersom det enbart är uteblivna eller förstörda produktionsinsatser som är något förkastligt.

Fortsatt analys

Här borde dock Locke ha fortsatt analysen. Guld och silver utgör fordringar på annan produktion. Denna kan i termer av jordbruksavkastning bli oerhört dyr. Samtidigt är det möjligt att anställa jordbruksarbetare. Genom att nästan all högproduktiv jord kan ha tagits i anspråk blir det bara lågavkastande jordstycken eller brytande av ny mark kvar för dem som inte låter sig anställas. Lönen för lantarbetarna blir då lika låg eftersom alternativet som egen åkerbrukare ger så litet. Det finns därför anledning att analysera markinnehavet ytterligare.

Om vi tar fasta på Lockes uppfattning att jorden ursprungligen tillhörde alla och att alla egentligen är berättigade till sin del av dess avkastning uppstår frågan vad som händer när det uppstår knapphet på mark? Den som då vill bruka jorden måste köpa mark från någon annan. Priset avgörs av hur produktiv jorden är. Men kan man köpa mark kan man arrendera den. En jordägare som genom penningsystemet kunnat lägga under sig mycket mark kan tydligen utan att arbeta lyfta en avsevärd inkomst genom att hyra ut marken. Det var knappast detta Locke hade tänkt sig, även om han välkomnade alla sätt att se till att marken utnyttjades produktivt.

Hur borde Locke ha resonerat om han hade fortsatt sin genomgång av markägandet? Eftersom marken ägdes gemensamt skulle gemenskapen rimligtvis ha sett till att den fått en andel i den avkastning som innehavaren kunde uppnå utöver det nödvändiga för hans försörjning. Ju bördigare mark desto större vinst för gemenskapen. Och ju mera mark en person brukade desto mera fick en och samma person betala av överskottet till gemenskapen. Ett sådant system skulle se till att det som ursprungligen tillhörde alla med lika rätt fortfarande lämnade avkastning till alla även om var och en inte var jordbrukare.

Ett sådant system skulle dock inte kunna lösa problemet med alltför stort markägande. Antag som ett extremfall att i ett land en enda jordägare ägde all jordbruksmark. Han skulle då kunna höja livsmedelspriserna så högt att utländsk import började bli ett alternativ. Arbetslönerna på hans gårdar skulle däremot kunna vara relativt låga eftersom de sattes av vad alternativa arbeten gav i lön. Men de skulle inte kunna bli alltför låga eftersom alla dessutom erhöll en andel av jordägarens enorma vinster i form av stipulerad avkastning på deras ursprungliga markanspråk.

Det kanske var något sådant den amerikanske nationalekonomen Henry George (1839-1897) var på spåren nästan 200 år senare? Idag har väl inte ett sådant system lika stor relevans eftersom beroendet av markinnehav för höga inkomster inte är särskilt utpräglat. En parallell finns dock i form av andra naturtillgångar. Men ofta kräver dessa stora investeringskostnader för att kunna utvinnas vilket ger blygsamma belopp i belöning för upptäckaren respektive markägaren.

Lockes teori med en kritisk uppföljning skulle rimligtvis ha inneburit att stora feodala förmögenheter skulle ha haft betydligt svårare att uppstå. Vad det hade betytt för utvecklingen av dagens samhälle kan man enbart spekulera om.

Rättighetsidéernas fortsatta historia 8/5-06
Se även M Rothbards argumentation om marken, 30/7-06