Rawls om moralisk förtjänst

Den socialliberale John Rawls visar sig inte vara en sådan mjukis som många trott när man ser vad han hävdar i sin sista bok. Han talar om berättigade anspråk i Nozicks anda. Tesen om moralisk förtjänst skulle inte fungera i det politiska livet, skriver han med adress till dworkinisterna.

John Rawls (1921-2002) publicerade sitt verk En teori om rättvisa 1971. Där pläderar han för den inkomstomfördelningsprincip som han kallar för differensprincipen. Den säger att ytterligare inkomstskillnader skall tolereras så länge de är till fördel för de sämst ställda. Det har av andra socialliberaler ansetts som problematiskt i vissa fall. Differensprincipen är inte tillräckligt känslig för individernas olika ambitioner

Det klassiska exemplet är den yrkesmässigt oambitiöse tennisspelaren, som bara vill tjäna så mycket pengar att han har råd att spela tennis så stor del av dagen som möjligt. Mot denne ställs den ambitiöse trädgårdsodlaren, som tjänar avsevärt mer med pengar och därför enligt Rawls måste avstå från en del av dem till egofixerade tennisspelaren. Det tycker Ronald Dworkin är svårsmält. Han vill istället ha en omfördelning som är både känslig för ambitioner men okänslig för skillnader i talanger. Låt mig kalla detta sysätt för dworkinism.

Om två individer skiljer sig beträffande personliga talanger – t ex genetisk förmåga att tjäna pengar – skall detta inte leda till att de får olika levnadsstandard, eftersom de inte valt sina olika förmågor. Dessa är bara ett resultat av ett genetiskt lotteri och är därför inte moraliskt förtjänta. Dworkinismen vill därför eliminera sådana inkomstskillnader. Det är dock inte förenligt med differensprincipen, som ju säger att den talangfulle företagsledaren skall få högre inkomster än andra så länge som detta också är till fördel för de sämst ställda.

Jag erinrar mig att Rawls brukar anses vara ganska radikal när det gäller omfördelning. Men det förefaller inte vara korrekt i jämförelse med dworkinismen. Inte heller kan jag förstå att differensprincipen skulle kunna uttrycka en väsentlig aspekt av tesen om moraliskt förtjänta inkomster. Tvärtom verkar det som om Rawls är motståndare till allt väsentligt i tesen om moralisk förtjänst även om han ibland uttrycker sig väldigt hovsamt om denna.

I sitt sammanfattningsverk Justice as Fairness. A Restatement från 2001 menar Rawls visserligen att det är oriktigt att rättvisa som fairness (”skälighet”) avvisar ett sådant begrepp som moralisk förtjänst. Han finner att den erkänner åtminstone tre av vardagslivets idéer om detta. Men detta verkar vara något slags insmickrande taktiserande. Rawls hänvisar till den ”förnuftiga pluralismens faktum” och finner att medborgarnas motstridiga uppfattningar om det goda inte gör det möjligt att utforma en lära om moralisk förtjänst som skall uppfylla politiska syften (20.2).

Rawls skriver explicit att ”i det offentliga livet måste vi undvika idén om moralisk förtjänst och finna en ersättning som hör till en förnuftig politisk uppfattning”. Han vill införa begreppet ”legitima förväntningar”. Efter vissa krumbukter skriver Rawls: ”I ett välordnat samhälle förtjänar vi normalt dessa saker [vår sociala position och ämbeten], när förtjänst förstås som något man berättigat kan göra anspråk på under skäliga villkor.” Detta ligger ganska nära Nozicks uppfattning och måste uppfattas som en kraftig spark åt Dworkin.

Äger man sig själv? Rawls första rättviseprincip (frihetsprincipen) säger ganska tydligt detta. Men en formulering i A Theory har tydligen kunnat missförstås och Rawls vill nu påpeka att han inte menar att fördelningen av medfödda anlag är en gemensam tillgång som man gemensamt skall dra fördel av. Han har inte ens menat att man i ursprungspositionen skulle ha kommit överens om detta (implicit genom differensprincipen). Vad han avsåg var skillnaderna i anlag på liknande sätt som ekonomerna betraktar skillnaderna i produktionsförmåga mellan länder som en möjlighet till komparativa fördelar.

Det som har ansetts vara ett ställningstagande för tesen om moralisk förtjänst beskriver Rawls som en ”moralisk truism”. Självklart kan ingen hävda att man är moraliskt förtjänt av att ha fötts mer begåvad än andra, menar han. Men någon moralisk lära om förtjänst som grund för distributiv rättvisa är inte möjlig. ”Dessutom skulle den inte fungera eller vara praktiskt användbar för det politiska livets syften.” skriver Rawls. Där fick sig Dworkin en rejäl snyting!