Var Ayn Rand etisk egoist?

Många tror att Rand predikade egoism i konventionell mening och att hon därför var 'etisk egoist'. Men hon har klart uttryckt sitt avståndstagande från "nietzscheansk egoism" och är vad gäller statens uppgifter en rättighetsfilosof i Lockes anda.

En debatt om Ayn Rands (1905-1982) filosofi har dykt upp på bloggen Snällisten. Den är föranledd av att både Robert Nozick och Torbjörn Tännsjö har angripit hennes filosofilära, vilket bloggaren Daniel Eriksson tror är föranlett av samma "misstag". Men så är det inte. Nozick påvisar att det inte finns någon grund för vissa formuleringar, som tyder på att Rand var etisk egoist medan Tännsjö påvisar att om Rand var etisk egoist så blir hennes lära orimlig. Och eftersom Tännsjö anser sin klassificering riktig följer att Rand kan negligeras.

Med etisk egoism menas att man inte bara har rätt att tillgodose sina egna intressen utan också moraliskt alltid bör göra det. Det är bara Leviathan som kan hålla en borta från att "skada, förslava, plundra eller mörda andra" om det prima facie ligger i ens intresse. Naturligtvis förbjuder en sådan moral också att man frivilligt offrar sig för andra. Robert Nozick har (1997) tagit fasta på det senare ledet och hävdat att Rands bevisföring är otillräcklig. Den ser förenklat ut så här:

1. Livet är ett självändamål
2. Mänskliga varelser är självändamål
3. Därför måste människan leva för sin egen skull
4. Därför får människan inte offra sig för andra
5. Därför får människan inte offra andra för sig själv
6. Därför är människans moraliska ändamål den egna lyckan.

Detta bygger på ett kort avsnitt i paraduppsatsen 'The Objectivist Ethics' från 1961 i boken "The Virtue of Selfishness. A New Concept of Egoism" (New American Library, 1964, en oauktoriserad översättning till svenska finns av Per-Olof Samuelsson). Att slutsatserna inte följer av premisserna, om nu Rand någonsin tänkte sig detta, är mindre intressant. Den avgörande frågan är huruvida detta betyder att Rand förordar etisk egoism utan att kunna bevisa grunderna för sin lära? Svaret är uppenbart nej, hon är lika mycket mot etisk egoism som någon annan! Detta kombinerar hon med att också vara emot etisk altruism och utilitarism.

Ayn Rand framställer kärnan i sin etiska lära i uppsatsen med början i ett något otydligt avsnitt som inleds med en förklaring av "etisk hedonism" vilken exemplifieras med Nietzsches etik. (I inledningen till hela boken varnar hon också för "Nietzschean egoists".) Hon skriver att filosofer som försökt utforma en påstått rationell etisk kodex har gett mänskligheten valet mellan två nycker: att "själviskt" eftersträva att tillfredsställa sina egna nycker - eller att "osjälviskt" tjäna andras nycker (exempel: Bentham, Mill, Comte).

Dessa två varianter kallar Rand "moralisk kannibalism". Både hedonism och altruism, säger hon, bygger på att en människas lycka nödvändiggör att någon annan kommer till skada. Antingen har man rätt att offra andra såsom etisk hedonist - eller så måste man osjälviskt avstå från att "skada, förslava, plundra eller mörda andra". (Och erkänna skyldigheten att låta sig offras och förslavas för andra om det är motiverat av det allmänna bästa, borde hon ha tillagt.) Men inget av detta är Rands filosofi. Det är bara att läsa innantill. Hon förordar en etik fri från krav på uppoffringar:

"Att människans egenintresse endast kan tjänas av uppoffringsfria relationer med andra - denna idé har aldrig gått upp för dem, dessa osjälviskhetens humanitära apostlar..." (Rand 1961: Själviskhetens dygd, övers P-O Samuelsson)

Varken nietzscheansk egoism eller altruism

Rand lanserar istället det rationella egenintresset som alternativ, vilket hon provokativt kallar "själviskhetens dygd". Av denna anledning har bedömare som professor Torbjörn Tännsjö klassificerat henne som 'etisk egoist' trots att det är den ena varianten av offermoral som hon vänder sig emot:

"En av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare av filosofisk populärlitteratur, AynRand, har genom ett engagerat försvar för den etiska egoismen, bidragit till att intresset för denna lära varit betydande." (Tännsjö: Grundbok i normativ etik, 2000, s 47)

Rationell själviskhet är ett begrepp som ansluter till vad Hobbes kallade 'kommutativ rättvisa', som jag kallat 'talionsprincipen' ("lika-för-lika-principen") och som Jan Tullberg kallat 'reciprocitetsprincipen'. Det gäller att befrämja "de värden som fordras för mänsklig överlevnad och då måste man kunna föreställa sig något annat egenintresse än att roffa åt sig vad man för stunden kan roffa åt sig". Rand skriver vidare att:

"människornas rationella intressen inte kolliderar med varandra - att det inte finns några intressekonflikter mellan människor som inte eftersträvar det oförtjänta, som varken uppoffrar sig eller tar emot uppoffringar, som umgås med varandra som handelsmän och ger värde i utbyte mot värde." (Rand 1961)

Handelns princip är rättvisans princip, menar Rand. I ett mer socialistiskt debattklimat är det kanske lätt hänt att detta feltolkas som att 'egoismens princip (i stark mening) är rättvisans princip' och därför uppenbart orimlig. Men handel är inte egoism - sådana föreställningar förekommer bara hos överspända marxister och hos dem som förbannar sin egen oskicklighet i förhandlingar med att tillvita motparten låga moraliska brister.

Icke-altruism är ej alltid egoism

I själva verket finns det en rad beteenden som inte är altruistiska men som heller inte är egoistiska i stark mening (att gynna sig själv genom att skada andra, "nietzscheansk egoism"). Det kan vara att tillgodose sina egna intressen utan att påverka andra - mycket av vardagsbeteendet faller inom denna kategori: som att stiga upp på morgonen. Det kan vara att gynna andra utan att uppoffra eller skada sig själv (tillmötesgående beteende). Det kan vara att gynna andra för att gynna sig själv ("handelns princip").


Både stark egoism och altruism (att gynna andra genom att 'skada' sig själv) är omöjliga att tillämpa som genomgående princip. Jag brukar exemplifiera detta med problemet hur man skall bete sig när man kommer till en kö. Altruisten släpper alltid fram den som kommer efter . Egoisten försöker tränga sig före. Universaliseras dessa respektive beteenden upphör samhället att fungera. Därför är det en lättköpt seger att klassa Rand som etisk egoist. I själva verket är hon en en rättighetsfilosof i Lockes tradition, vilket framgår när hon definierar statens ändamål:

"att skydda människans rättigheter, vilket innebär: att skydda henne från fysiskt våld - att skydda hennes rätt till sitt eget liv, till sin egen frihet, till sin egen egendom och till strävan efter sin egen lycka." (Rand 1961)

Den etiska altruismen förekommer sällan i seriösa diskussioner nuförtiden. Hur skulle Jesus' "Gyllene regel" tillämpas på en kö? Här måste det till en utilitaristisk behovsprövning för att altruistiska beteenden skall kunna rättfärdigas. Då är det inte längre fråga om egentlig etisk altruism - den är nämligen omoralisk enligt utilitarismen. Frågan är hur Rand skulle ställa sig till det problemet ( exemplet med jackan som man kan erbjuda någon som fryser mindre än man själv). Jag är inte säker på svaret.