söndag, maj 28, 2006

Var Hobbes etisk egoist?

I naturtillståndet beter sig människorna egoistiskt enligt Hobbes. Men det bör de inte göra utan de bör bilda en stat som ger var och en lika mycket frihet som man vill ge till alla andra. Hobbes härleder 19 'naturliga lagar' som konstituerar en rättsstat för fredlig samexistens. Dessa kallar han moraliska dygder och han vill lagstadga om livets nödtorft för de sämst ställda.

Ofta har Thomas Hobbes (1588-1679) ansetts vara en företrädare för etisk egoism. Han framhåller att människorna har en strävan att handla så att de överlever och uppnår visst välbefinnande. Det är hans första "naturliga lag". Diskussionen blir något förvirrad om vi inte definierar 'etisk egoism'. Jan Österberg har i boken Self and Others, A Study in Ethical Egoism (Kluwer 1988) gått igenom en rad definitioner som verkar vara mer eller mindre plausibla:

Universell egoism: Envar bör alltid maximera sin egen nytta

Icke-universell egoism: Jag bör alltid maximera min egen nytta (oseriös)

Stark egoism: Envar bör alltid, allting beaktat, handla på ett egoistiskt sätt (universell variant)

Svag egoism 1: Envar bör prima facie alltid maximera det egna goda

Svag egoism 2: Envar har rätt att maximera den egna nyttan

Negativ egoism: Envar bör alltid minimera sin egen 'olycklighet'

Österberg laborerar med ytterligare varianter, men redan denna uppräkning visar att "svag etisk egoism 2" blir synnerligen problematisk som definition. Sålunda skulle den amerikanska rättighetsförklaringens formulering att man har rätt att sträva efter den egna lyckan klassificeras som etisk egoism.

Det intressanta med olika teorier om 'etisk egoism' är att de föreskriver det rätta beteendet precis som andra moralläror. Etisk altruism föreskriver sålunda att man bör handla osjälviskt. Kants etik föreskriver att man bör handla enligt pliktens bud etc. Något eget tänkande lämnas det inte utrymme för. Ett konkret exempel: bör man låna ut sin jacka till sin mindre frusna vän? Enligt utilitarismen: nej, enligt Kant är svaret obestämt men kanske: nej ("låna alltid ut jackan till den mer frysande"), enligt altruismen blir det blockering och enligt definition nr två blir det sannolikt också blockering. Detta kommer sig av att formuleringen "allting beaktat" rimligtvis innefattar den goodwill som utlånandet av jackan innebär. Den mindre frysande kan då inte heller ta emot ynnesten utan att skämmas varför båda avstår och kastar bort jackan.

Om moralen inte redan är etablerad

För Thomas Hobbes tillkommer år 1651 ett helt annat problem som de moderna moralteorierna har försummat: vad innebär vetskapen att man är nästan ensam om att eventuellt handla moraliskt? Om samhället inte har etablerat en sed att handla på visst sätt där de svåra besluten bara uppkommer i mera kniviga undantagsfall, hur skall man då handla? Hobbes svar var entydigt: envar får "tillgripa och dra nytta av krigets alla hjälpmedel och fördelar".

Denna sinistra slutsats är emellertid villkorad. Det är bara när människan inte kan hoppas på att uppnå fred som rätten till krig uppstår. Gör detta Hobbes till etisk egoist? Han skriver att i "allas krig mot alla" har alla rätt till allt, till och med till varandras kroppar. Men bör man börja krig? Att ge upp sin rätt vore att "göra sig själv till lovligt byte (vilket ingen är förpliktad att göra)". Eftersom det inte finns någon moral i naturtillståndet verkar det som om frågan huruvida man bör tillvarata sina intressen blir inadekvat för Hobbes. Gör man det inte går man under. Jag vill lansera liknelsen med att spela schack. Är man väl med i spelet är det inadekvat att ställa frågan: bör jag slå damen så att jag vinner spelet?

Hobbes har den spelteoretiska konstellationen som finns i det s k 'fångarnas dilemma' i åtanke utan att kunna formulera den explicit. Ett altruistiskt handlande får det sämsta gemensamma utfallet i vissa fall - t o m sämre än "allas krig mot alla". Jag skall återkomma till en spelteoretisk granskning av Hobbes kontraktsteori så småningom. Här räcker det med att konstatera att Hobbes är ute efter det gemensamma bästa: fred. Detta skall åstadkommas genom anlitandet av en "furste" som ser till att alla samarbetar. Men hur skall detta gå till när det inte finns någon moral som föreskriver detta? På denna punkt blir Hobbes oklar. Varför skulle någon vara villig att lämna naturtillståndet om det innebar en risk för att få det ännu sämre? (Det kan bero på att man spelar Hök och Duva och inte samarbetsdilemmat, men det var för komplicertat för Hobbes.)

Man "bör" eftersträva fred

För att få ihop sin teori inför Hobbes nu en värdepremiss i form av ett första led i den 'naturliga lagen' som säger: "Varje människa bör eftersträva fred, så länge hon kan hoppas uppnå den" och först när detta misslyckas inträder rätten till krig. Detta verkar inte vara förenligt med definition 2 av etisk egoism. Istället är fältet upprivet och Hobbes kastar egoismen överbord. Han menar sig nu kunna härleda den andra 'naturliga lagen' ur den första, vilken går ut på att en människa skall vara villig att "avhända sig sin rätt till allt och nöja sig med så mycket frihet gentemot andra som hon skulle tillåta andra gentemot sig själv".

Efter detta anför Hobbes att hans ansats ligger i linje med den "gyllene regeln" både i positiv och negativ version. Därefter fortsätter han med att påstå att en tredje naturlig lag "kan härledas" som innebär att "ingångna avtal skall hållas". Hobbes fortsätter med att hänvisa till analogiresonemang för att härleda ytterligare 16 naturliga lagar som handlar om tacksamhet, tillmötesgående (konformism), förlåtelse, hämnd skall vara framåtsyftande, förbud mot skymfande, jämlikhet, universalitet, rättslig likabehandling och ej mannamån, gemensamt bruk av odelbarheter, lottning, upphittarens rätt, parlamentärens integritet, skiljedom, ej döma i egen sak och användandet av vittnen.

Som sammanfattning av dessa 19 naturliga lagar lanserar Hobbes maximen: "Vad du inte vill att man gör dig, det skall du inte heller göra andra." (sid 148) Det är den gyllene regeln i negativ version. Vad Hobbes menar är tydligen att människorna bör inrätta en rättsstat - visserligen med ett odjur som yttersta garant. Men Leviathan har verkligen kommit i skymundan när alla dessa regler motiveras.

Är då Hobbes etisk egoist? Han framhåller att alla dessa 19 lagar "är goda ting, det vill säga moraliska dygder". (Hobbes kurs) Men han förankrar detta deskriptivt såsom att alla människor är "ense om" att fred är något gott och likaså allt som befrämjar denna i form av 18 övriga lagar. 'Lagarna' är förnuftets föreskrifter eller "lärosatser rörande vad som främjar människornas fortbestånd och självförsvar".

Föreställningen att Hobbes är etisk egoist måste ha uppkommit genom att folk inte har läst vad han skrivit. Jag har inte sett någon som tagit upp förslagen till rättsstatliga förordningar. Olika kommentatorer tycks inte ha kommit längre än till vad Hobbes skriver om naturtillståndet. Om alla har rätt till allting och dessutom beter sig som vilddjur måste slutsatsen tydligen bli att Hobbes anser att de bör bete sig på detta sätt. Men det hävdar han inte! Dessutom är det väl det föreskrivna beteendet i det färdiga samhället som borde avgöra vad Hobbes är för en figur? Och då framstår han som en tidig rättighetsteoretiker - inte som etisk egoist. Han anser t o m att de som inte kan försörja sig själva skall ha en lagstadgad rätt att erhålla livets nödtorft - dock ger han ingen moralisk motivering för detta utom att de inte bör lämnas över till privat välgörenhet.

Fortsättning: Spelteorin stjälper Hobbes diktaturlära 1/6-06

3 Comments:

At 28 maj, 2006 02:10, Anonymous Björn said...

Hobbes är ju egentligen en filosof med två teser, som kontrasterar varandra. Jag tror man förstår honom bäst om man delar upp det han säger i två delar som är symbiotiska med varandra, men som är antiteser av varandra.

Den ena delen, Leviathan-delen är det du beskriver här. Den andra delen är teorin om det sociala kontraktet, som ju begränsar Leviathan liksom Leviathan begränsar det sociala kontraktet.

Jag undrar om man inte förstår Hobbes bäst om man tänker på honom som en föregångare till Montesquieue, och om man inte förstår honom bäst när man ser på hans två delar som en maktbalans mellan den psykologiska egoismen och det materiella realismen.

 
At 28 maj, 2006 07:31, Anonymous C. L. K. Aqurette said...

Jag vet inte om jag ställer upp på att Hobbes så ofta beskrivs som en etisk egoist. Min erfarenhet är att han snarare brukar klassificeras som en psykologisk egoist, d v s någon som menar att människan till sin natur är egoist med för den sakens skulle inte hävdar att det är korrekt att handla efter denna. Riktiga etiska egoister brukar ofta resonera omvänt, d v s att människan till sin natur är mycket altruistisk men egentligen bör vara egoist eftersom etisk-praktiska skäl tala för detta.

 
At 29 maj, 2006 00:31, Blogger Kraxpelax said...

Denna negativa variant av gyllene regeln formulerades först och mest känt a den fariséiske superrabinen Hillel. Det är en utmärkt norm och mindre problematisk än den sedvanliga kristna positiva formuleringen.

Jag vill tillägga att Hobbes' diskussion, som gör ett gott intryck i Nordlings framställning, visar på ett dilemma med vad man kan kalla andra ordningens etik: om det STRAFFAR sig att vara en god människa, har man då skyldig att vara god? Mitt eget svar ligger Hobbes nära: man har moralisk plikt att vara "snäppet bättre" än sin omgivning, men därvid stannar det.

Den etiska egoismen har mycke som talar för sig, framför allt beaktad i ett pliktperspektiv.

 

Skicka en kommentar

<< Home